125 Jahre Münchner Philharmoniker
Münchner Philharmoniker 9305211284 [17 CD]
Musikstaden München har inte bara ett av Europas främsta operahus utan dessutom två symfoniorkestrar i världsklass, även om stadens filharmoniker – Münchner Philharmoniker – numera har hamnat något i skuggan av den ännu mer kända radioorkestern från München, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks. Båda orkestrarna har också egna skivbolag med en omfattande utgivning av inspelningar, vilket gör det möjligt att jämföra dem ur kvalitetssynpunkt.
Münchner Philharmoniker fyllde 125 år 2018 och deras bolag gav då ut den här boxen på 17 cd med många av orkesterns chefsdirigenter genom åren, men även framföranden med kända gästande dirigenter och artister. Orkesterns sound är verkligen tyskt med en mörk och fyllig klang som går som en röd tråd genom decennierna oavsett vem som leder den från dirigentpulten. Boxen blir även som en kavalkad av tyskt, bayerskt musikliv under efterkrigstiden och fyller som sådan givetvis en inte helt oviktig historisk funktion. Tyvärr är den konstnärliga kvaliteten på inspelningarna varierande – även om ljudet mestadels är ypperligt – och det finns ibland anledning att fundera över hur urvalet gjordes.
En av orkesterns mest kända chefsdirigenter är väl utan tvekan Sergiu Celibidache. Han utvecklade den till en ännu briljantare ensemble och skapade dessutom unika och kontroversiella tolkningar som fortfarande delar musikvännerna i två läger. I den här boxen representeras “Celi-eran” av framföranden av sviten ur Prokofjevs balett Romeo och Julia samt den skytiska sviten. Den här cd:n är en av höjdpunkterna i boxen – ett orkestralt fyrverkeri, karismatiskt gestaltat av den rumänske maestron.
Andra godbitar i den här utgåvan är James Levines intensiva framförande av Berlioz Faust fördömelse, Eugen Jochums idiomatiska Brahms och Reger och Günter Wands eleganta, fräscha Schubert och Mozart. Den stora överraskningen är Zubin Mehtas känsliga, raffinerade version av Mozarts Requiem och serenaden för 13 blåsare. En kompositör som man kanske inte förknippar den här dynamiske dirigenten med. Det var dessutom en synnerligen god idé att ta med Horst Steins framförande av en riktig raritet, Pfitzners kantat Von deutscher Seele, ett underskattat högromantiskt verk.
Tyvärr är inte allt som ryms i den här boxen guld som glimmar. Fritz Riegers Trollflöjten är visserligen vokalt av högsta klass med Fritz Wunderlich och Anneliese Rothenberger som Tamino respektive Pamina, men orkesterspelet känns tungfotat och brister i elegans. Christian Thielemanns Schubertnia är en besvikelse – en seg, odramatisk historia, mer brucknersk än schubertsk. Valerij Gergiev har tyvärr mestadels automatpiloten på i Rimskij-Korsakovs Scheherazade, även om adrenalinet till slut infinner sig i den sista satsen. Även Sjostakovitjs fyra saknar det allra sista från denne ryske maestro, visserligen storslagen men utan vildheten och råheten i hans första inspelning på Philips med Mariinskijorkestern från Sankt Petersburg.
Märkligt nog förekommer det ingen inspelning med en av orkesterns nyckeldirigenter under 1900-talet, Rudolf Kempe som var deras chef mellan 1967-76, vilket är minst sagt förvånande. Att skivbolaget ville ha med någon inspelning av Hans Knappertsbusch är i sig inte särskilt konstigt, eftersom “Knappe” var en trogen gäst hos orkestern under flera decennier. Varför man skulle ha med två skivor – Beethovens Eroica och Brahms andra symfoni inspelade i mono – känns ändå lite märkligt. Inget av framförandena visar heller denne Wagnerspecialist – eller orkestern för den delen – på höjden av sin förmåga.
Per Nylén
