Nutida musik när den är som bäst

James MacMillan: Symfoni nr 4 & Violakonsert
BBC Philharmonic
Viola: Lawrence Power
Dirigent: Martyn Brabbins
Hyperion CDA68317 [1 CD]
6 out of 6 stars

Sir James MacMillan är en av vår tids riktigt stora tonsättare. För något år sedan kom en inspelning med hans Stabat Mater som enligt min mening är ett av de mest framstående sakrala verk som komponerats på decennier. Man kan säga att MacMillan, som är en troende katolik, fullföljer en stolt tradition av stora tonsättare som på olika sätt har sin förankring i kyrkan.

På den här skivan finns hans fjärde symfoni och en violakonsert. Inget av verken är direkt kopplade till kyrkan eller kan kallas kyrkomusik även om MacMillans övertygelse lyser igenom. Kanske blir det tydligast i symfonin där citat från en mässa av en 1500-talstonsättare spelar en viktig roll. Verket kräver en stor orkester där inte minst den utökade slagverkssektionen utmärker sig. Orkestreringen ger MacMillan till synes oändliga möjligheter att skapa spännande klanger vilket han också gör med stor skicklighet. Formmässigt är spännvidden enorm. Det finns avsnitt som innehåller renässansliknande polyfoni för att sedan övergå i täta komplicerade klanger bara för att i nästa ögonblick överraska med sin enkelhet eller skönhet.

Utmärkande för MacMillans tonspråk är just musikens snabba växlingar och hur den hela tiden tar för lyssnaren överraskande vändningar. Det gör att man hela tiden följer det musikaliska flödet med spänd uppmärksamhet. Det finns också ett djup i musiken som berör den uppmärksamme lyssnaren. Musiken ställer stora krav på orkestern där olika instrument byter av varandra i ledande roller. Såvitt jag kunnat återfinna finns ytterligare en inspelning av symfonin och då med Donald Runnicels och BBC Proms. Det är också en fin inspelning som absolut gör musiken rättvisa men jag föredrar den här eftersom den på något sätt känns mer sammanhållen och äkta. Kanske beror det på att Brabbins så skickligt binder samman symfonins olika delar.

Violakonserten, som är skriven för solisten på den här skivan Lawrence Power, påminner mycket om symfonin och att verken kopplas samman på samma cd är ett exempel på intelligent programsättning. Även här använder sig MacMillan av en stor orkester men han gör det med stor finess där violan aldrig dränks av täta orkesterklanger utan tvärtom tillåts segla fritt över orkestern. Den fulla orkesterklangen tas inte heller fram annat än i de partier där solisten har paus. Jag är övertygad om att violakonserten kommer att tillhöra standardrepertoaren för varje violast med självaktning. Någon annan inspelning av violakonserten tror jag ännu inte finns men oavsett det så kommer Lawrence Power vara en utmärkt referens för lång tid framåt.

Det här är musik som berör på djupet såväl känslomässigt som intellektuellt och jag kan bara starkt rekommendera den här skivan.

Staffan Sundkvist

image_pdfimage_print