Foto: Per Nylén

2022-09-23 

När jag mötte Sir John

Året var 2015. Det var under en av många eftermiddagar i London i väntan på en Premier Leaguematch i fotboll. Jag satt på puben och fördrev tiden med några pints. Plötsligt väcktes tanken: varför inte ta tunnelbanan till Sir John Barbirollis grav? Kvällens drabbning skulle inte börja än på ett bra tag och Barbirolli var en dirigent som jag hade varit fascinerad av länge.

Med hjälp av tunnelbanan och Google Maps i mobilen fann jag snart St Mary´s Catholic Cementery i Kensal Green. Där mötte mig först en urgammal viktoriansk kyrkogård, enda in i döden uppdelad i en protestantisk och katolsk del. Eftersom Sir John varit katolik visste jag vilket håll jag skulle gå åt, men sedan tog det stopp i mitt vidare letande.

Det som mötte mig var en kaotisk gravplats, nästan som tagen ur en gotisk skräckhistoria, med gamla kors och gravmonument huller om buller, sneda och slitna. Två hundra år av bortglömda döda som ingen tycktes bry sig om längre. Som väl är fanns det en expedition att vända sig till och en vänlig vaktmästare hittade den berömde engelske dirigentens namn i sin liggare och försökte sedan lokalisera den på en karta över kyrkogården. Något exakt svar var den låg fick jag inte, utan mer ”ungefär här någonstans…”

Jag fick fortsätta själv på egen hand i det område som han hade visat mig på sin karta. Till slut i alla fall hittade jag den, en avlång stenplatta utkastad på måfå på gräsmattan. där den brittiske maestron (1899-1970) delade den sista vilan tillsammans med sin mor, far och andra hustru. Det kändes faktiskt kusligt att stå på denna ogästvänliga kyrkogård som enda människa i septembersolen och titta på en grav med en text som tidens tand nästan suddat ut av decenniers regn och blåst. Men där fanns i alla fall det som var kvar av en av Storbritanniens största musikaliska profiler under 1900-talet. En individualist, älskad men också ifrågasatt.

Felet med Barbirolli var att han var för lojal, men det var man på den tiden, i alla fall om du ville kalla dig för en engelsk gentleman. Han borde ha lämnat Hallé Orchestra i Manchester mycket tidigare för att i stället fortsätta karriären hos mer kända ensembler världen efter. Han var en populär gästdirigent och erbjudanden fanns hela tiden. På många av hans inspelningar märks att orkestern inte riktigt alltid kan bära fram den vision Barbirolli hade i sitt huvud.

Någon större orkesterbyggare à la Karajan eller Szell var han inte heller. Där liknar han på många sätt Bernstein, som i likhet med sin engelske kollega utgick mycket från inspirationens ingivelse. Men ändå lyckades Sir John åstadkomma övertygande tolkningar, som inte bara är spontana utan känns helgjutna och där några håller över tid, ja, har blivit klassiker de senaste 50-60 åren.

Han föddes i London av invandrande föräldrar med en fransk mor och en italiensk far. Pappan spelade själv violin, precis som även farfar gjorde, vid premiären av Verdis opera Otello. Samtidigt var Barbirolli en brittisk patriot, som t.ex. avbröt sitt kontrakt med New York Philharmonic och via en vådlig båttur lyckades ta sig tillbaka till sitt hemland mitt under brinnande världskrig. Just den här blandningen av latinsk och engelsk kultur var en styrka för honom och i en genuin Barbirollitolkning hittar du ofta en mix av passion och ordning.

Melankolin, det är för mig själva kärnan hos Barbirolli. Det finns mer spektakulära tolkningar av Mahlers femte symfoni, men hos honom känner man sorgen nästan rent fysiskt. Det är nog därför en del av oss återkommer till honom i just Mahler, Sibelius, Elgar, Puccini, Brahms och Vaughan Williams. Som människa hade han sina problem med depressioner och alkohol, men det är nog också därför som han förstod det sköra i musiken.

Kanske låg felet hos det ljumma, goda engelska ölet den där soliga septemberlördagen i London, men faktiskt tyckte jag mig höra några svaga och missnöjda grymtanden nere från graven. Blev allt som han drömde om egentligen?

”Jag kan inte dö förrän jag har dirigerat samtliga Bruckners symfonier”, sa han till André Previn  i sätet intill under en turbulent flygtur till Houston på 1960-talet. Ödet ville annorlunda, men i sina bästa stunder öppnar han ändå upp musikens inre för oss och ger lyssnaren en känsla av katharsis. Och det är väl vad konsten egentligen går ut på.

Per Nylén

Tips:

Sir John Barbirollis kompletta inspelningar på Warner: