Myten om Pygmalion och brittiska klassiker

Gustav Holst: The Planets
Edward Elgar: Variations on an Original Theme

Bergens filharmoniska orkester
Dirigent: Andrew Litton

BIS BIS2068 [1 CD]

6 out of 6 stars

Gustav Holst Planeterna, som skrevs mellan 1914-16, är ett av de flitigast inspelade orkesterverken från 1900-talet. Flera av de mest kända dirigenterna har gett sin version av den här spektakulära och virtuost utformade kompositionen, som t ex. Karajan, Solti, Bernstein, Levine, Stokowski och Boult. Antalet inspelningar som skulle kunna rekommenderas är egentligen oändligt, och frågan är förstås hur en ny version med en nordisk orkester kan stå sig i den enorma konkurrens som råder och som dessutom kopplar Holst orkestersvit med en lika ofta inspelad brittisk tour de force, Edward Elgars Enigmavariationer (1899).

Faktum är att resultatet är djupt imponerande och Bergen Filharmoniske Orkester – en av världens äldsta symfoniska ensembler – har absolut inget att frukta i kvalitet från annat håll. De spelar med briljans och finess i samtliga sektioner och framstår utan tvekan som en fullödig orkester. Därtill bjuder BIS på en synnerligen tilltalande ljudbild, bland det mest imponerande man kan tänka sig när det gäller dessa båda verk. Ett fylligt, briljant ljud, som också är klart och detaljerat.

Den amerikanske dirigenten Andrew Litton är ingen nykomling när det gäller Planeterna och Enigmavariationerna då han har spelat in dem tidigare. Litton, som var chef för Bergens filharmoniska orkester mellan 2003-2015, har en fin känsla för virtuos orkestermusik och han lyfter fram de många höjdpunkterna i Planeterna. Litton är också en skicklig hantverkare och har nästan alltid en förmåga att få sina orkestrar att klinga utsökt på skiva. Det hörs verkligen att han och musikerna från Bergen noggrant och detaljerat har studerat in dessa raffinerade verk.

Litton prickar in klimaxen i Mars, Jupiter och Saturnus ytterst effektfullt och han hittar också magin, mystiken i Venus och Neptunus. De fångar också de dansanta, rytmiskt vitala inslagen i Merkurius och Uranus. Kort sagt, så finns det egentligen inget alls att klaga på som lyssnare och det är knappast troligt att detta verk går att göra så mycket bättre.

De norska musikerna och dess amerikanske maestro visar sig också ha samma idiomatiska känsla för Elgar som för Holst. De suger ut det mesta ur de olika variationerna som ofta har skiftande karaktär och stämning – tolkningen är såväl virtuos som lyrisk samt ömsom nostalgisk som fräck. Det här är definitivt en tolkning i toppklass av Enigmavariationerna och den sticker ut som en av de bästa på senare år i konkurrens med Brabbins version på Hyperion.

 

Jean-Philippe Rameau: Pigmalion
Georg Benda: Pygmalion

Apotheosis Orchestra
Dirigent: Korneel Bernolet
Solister: Philippe Gagné, Norman D. Patzke, Morgane Heyse, Liselot de Wilde, Caroline Weynants

Ramée RAM1809 [1 CD]

4 out of 6 stars

Myten om den cypriotiske kungen och skulptören Pygmalion – bland annat återberättad av Ovidius i hans Metamorfoser – som förälskar sig i sin kvinnliga staty, som får liv av gudinnan Afrodite, är en av de mest återkommande från antiken. Den har inspirerat konstnärer, författare som George Bernard Shaw – hans pjäs Pygmalion är förlagan till musikalen My fair Lady – och tonsättare som Jean-Phillippe Rameau och Georg Benda som presenteras på den här nya skivan.

Rameaus korta opera – eller Act de ballet som den egentligen rubriceras som – Pigmalion uruppfördes 1748. Den är en riktig pärla från barocken, där kompositören visar sin mest sensuella och färgsprakanda sida. Trots att verket bara är drygt 40 minuter långt,  innehåller det faktiskt även några rent instrumentala partier av stor uppfinningsrikedom, med Rameaus typiska lekfulla träblåssolon, virvlande stråkar och dunkande pukor.

I centrum för handlingen står förstås skulptören själv som gestaltas av Phillipe Gagné med en hög tenor, eller haut-contre, vilket är det franska namnet för det här vanliga manliga röstläget i franska barockmusik. Gagné har en dramatiskt uttrycksfull, men också vacker röst och får ut ganska så mycket mer av huvudrollen än vad Howard Crook gör hos William Christie i dennes inspelning på Harmonia mundi.

De tre sopranrollerna i operan görs genomgående mycket övertygande, såväl dramatiskt uttrycksfullt som elegant. Som Céphise, den flickvän som Pygmalion tröttnat på, hör vi Morgane Heyse och Liselot de Wilde tolkar La statue animée, alltså den kvinnliga staty som skulptören förälskat sig i. Caroline Weynant gestaltar Amor, den romerske manliga kärleksguden som här ersätter den grekiska Afrodite.

Rameaus Pigmalion är ett verk som du inte får missa om du uppskattar vokal barockmusik, vilket också gör att kontrasten mellan det geniala och det ordinära nästan blir för mycket på den här skivan med tanke på vad som följer sen, Georg Bendas version av samma myt.

Bendas kortopera från 1779 saknar originalitet och är ett tidstypiskt stycke, skrivet för endast en enda roll, här visserligen skickligt framförd av tenoren Norman D. Patzke. Sång och talad dialog varvas också om vart annat vilket tyvärr inte heller bidrar till att göra verket  attraktivare att lyssna på.

Apotheosis Orchestra, som spelar på instrument från 1700-talet under den unge belgaren Korneel Bernolets ledning, står för en högst personlig tolkning, utifrån en ny edition av Rameaus partitur signerad dirigenten. Orkesterspelet är detaljrikt med en hel del spännande temposkiftningar som skiljer sig från Christies version. På minussidan hör ljudet, som visserligen är klart, men där sångarna ligger för nära mikrofonerna samtidigt som orkestern hamnar väl långt tillbaka i ljudbilden. Det gör ibland att rösterna klingar lite onödigt hårt och vasst.

Sammanfattningsvis kan ändå den här skivan rekommenderas med tanke på det fina framförandet av Rameaus Pigmalion, även om Bendas verk knappast bidrar med något nytt rörande den eviga antika berättelsen som verkar fängsla oss människor så mycket, obundet av tidsepok.

Per Nylén