Richard Strauss "Ariadne auf Naxos" på Wiener Staatsoper © Wiener Staatsoper / Michael Pöhn

2019-10-08 

Musikaliskt blandat från Wien

Konzerthaus, Wien, 6 oktober 2019
Anton Bruckner: Symfoni nr 8 c-moll

Wiener Staatsoper, Wien, 6 oktober 2019
Richard Strauss: Ariadne auf Naxos

Konzerthaus, Wien, 7 oktober 2019
Verk av Felix Mendelssohn och Franz Schubert

 
Ett par dagars snabbvisit till ett milt höstligt Wien resulterade bland annat i tre musikaliska begivenheter av varierande slag – en ganska konventionell Ariadne auf Naxos på Wiener Staatsoper, en lysande Bruckner 8:a med Wiener Philharmoniker under Christian Thielemann och sakrala verk Mendelssohn och Schubert.
 
Ett besök på Staatsoper är förstås obligatoriskt och denna söndag var det Richard Strauss märkligt hopkomna ”Ariadne på Naxos” som stod på programmet. Denna hybrid av grekisk mytologi och commedia dell’arte blev den tredje produkten av det fruktbara samarbetet mellan tonsättaren och librettisten Hugo von Hofmannsthal efter framgångarna med Elektra och Rosenkavaljeren. I den ursprungliga Stuttgart-versionen från 1912 så var det tänkt att operan skulle följa ett framförande av Molières ”Borgaren som adelsman” till vilken Strauss skrivit skådespelsmusiken. Men det blev för omständligt och utdraget och ersattes av den prolog som fortfarande spelas. I prologen framträder den efterföljande operans tonsättare tillsammans med de sångare som efter paus dyker upp i nya skepnader. Denna version hade världspremiär i Wien 1916. 
 
Sven-Eric Bechtolf är ett ledande namn bland tyska operaregissörer idag och när jag rotar i minnenas arkiv erinrar jag mig en hyggligt idérik Salome i Zürich för snart tio år sedan. Den här gången vet jag inte vad och hur han har tänkt i en ganska opersonlig men ändå småtrevlig uppsättning där det mesta tycks vara självgående. Man anar ett romantiskt förhållande mellan Kompositören och Zerbinetta, något som inte stöds av varken text eller musik. Bortsett från enstaka anakronismer verkar handlingen vara förlagd till den tid då operan skrevs. Scenografi och kostym är skapade av paret Rolf och Marianne Glittenberg. Den är ganska vacker med en grönskande trädgård i fonden och med en teatersalong sluttande in emot scengolvet.
 
I detta sammanhang verkade ett stort antal artister vars enskilda prestationer inte låter sig redovisas i detalj här. Några skall ändå nämnas. Dit hör mezzosopranen Kate Lindsey som i rollen som Kompositören agerade med temperament även om rösten visade sig vara ett nummer för liten i prologens avslutande utbrott. 
 
Adrianne Pieczonka upplevde jag för första gången 1997 som en ung och fräsch Tatjana i ”Eugen Onegin” på Teatro Colón i Buenos Aires. Så här tjugotvå år senare har hennes lyrisk-dramatiska sopran mognat och i rollen som Ariadne var det framför allt det tämligen krämiga mellanregistret som frapperade. Tyvärr har sångerskan inte lika lätt för starka höjdtoner utan dessa tenderade i stället att forceras och bli skrikiga. Detta märktes både i den underbara monologen ”Es gibt ein Reich” och i den långa slutduetten mot Bacchus där wagnertenoren Stephen Gould inte hade det lätt när han kämpade hårt och ofta slirade i detta synnerligen krävande parti.
 
En angenäm upplevelse blev koloratursopranen Hila Fahima läckra kvittrande med en både smidig och spetsig stämma i Zerbinettas respektingivande aria ”Grossmächtige Prinzessin” och till det i övrigt musikaliskt angenäma hörde skönsången från Dryad, Najade och Echo, inte minst i den visartade enkla men ack så sköna ”Töne, töne”. Köpenhamnsoperans Michael Boder fick hygglig fason på den lilla musikerskaran i orkesterdiket och fick även denna kammarbesättning att svälla till en fullödig wagnerorkester när så krävdes.
 
Redan på förmiddagen samma söndag var en fulltalig publik på plats i Wiener Konzerthaus för att uppleva ett formidabelt framförande av Anton Bruckners åttonde symfoni (Andra versionen/Haas) med Wiener Philharmoniker under ledning av Christian ThielemannUnder åttiotvå minuters tid togs den tacksamme lyssnaren med på en musikalisk och andlig resa av stora proportioner. Maestro Thielemann blev den rätte vägvisaren genom detta omväxlande klingande landskap där det fanns en säker blick över såväl de stora viddernas proportioner som de små detaljerna invid vägkanten.
 
Filharmonikerna visade på en smidighet och spelduglighet som få andra orkestrar kan prestera i motsvarande omfattning. Över de inledande och perfekt gestaltade stråktremolona utkristalliserades det musikaliska grundmaterialet i den första satsen genom en komplicerad stämväv där rätt balans hela tiden gavs mellan an- och avspänning. Stämningen i de andra satsens rytmiskt pregnanta scherzo fångades på pricken och detta följdes av ett tjugofem minuter långt adagio som bäst kan beskrivas som klangskönt i all sin gudomliga upphöjdhet. I sällskap med två harpor spelade stråkarna med en sötma av det unika slaget i fint utmejslade fraser.
 
Symfonins apokalyptiska drag märks måhända särskilt i den bitvis dramatiska finalsatsen och dess nervkittlande coda. Någon programförklaring finns väl inte men det själsliga avgrundsdjupet anas förvisso ändå. Utan att någonsin förtröttas förde Christian Thielemann Wienfilharmonikerna ända till slutet av denna märkliga symfoniska skapelse. Det var nog många som med mig var tacksam att ha fått vara med om denna musikaliska andakt.
 
På måndagkvällen var jag tillbaka i Wiener Konzerthaus, nu för att få uppleva Wiener KammerOrchester och Arnold Schönberg Chor i sakral musik av Felix Mendelssohn och Franz Schubert.

Inledningen blev Mendelssohns knappt halvtimmeslånga tonsättning av Martin Luthers översättning av den 42:a psaltarpsalmen ”Wie der Hirsch schreit”(Såsom hjorten trängtar) för sopransolo, blandad kör och kammarorkester. Det är ett både angenämt och förhållandevis lätthanterligt verk i sju mindre avsnitt. Körpartierna exekverades med glans och orkestern visade sig vältrimmad under Erwin Ortners ledning. För ett smidigt solo i arian ”Meine Seele dürstet” svarade Martina Janková med en fräsch och slaggfri stämma. Dessutom fann hon sig här i gott samspråk med ensemblens solooboist.

Så till sist Schuberts sjätte och sista mässa i Ess-dur från dödsåret 1828. Kyrkomusik är kanske inte något man i första hand förknippar med denne mästare. Liederna, pianomusiken, kammarmusiken och symfonierna har väl i stort sett överskuggat resten av tonsättarens produktion. Sanningen att säga så förekommer väl inte i mässorna samma spontana melodiska infall som i en del andra verk. Men här finns ändå rum för såväl äkta dramatiska som innerliga uttryck, vilket inte minst Ess-durmässan ger prov på. 
 
Gripande blev till exempel solistkvintettens känsliga framförande av den lätt svängande ”Et incarnatus” ur Gloria-satsen. Den böljande dynamiken i Sanctus-satsen och inte minst svärtan i Agnus Dei både fängslade och grep i drivna framföranden från kör och orkester och inte minst från dirigenten Erwin Ortner som med stor säkerhet slussade de medverkande genom den knappt timslånga mässan. Det blev en värdig avslutning på ett par musikaliskt livgivande dagar här i Wien.
 
Sven Andersson
 
Konzerthaus, Wien, 6 oktober 2019
Anton Bruckner: Symfoni nr 8 c-moll
Wiener Philharmoniker
Dirigent: Christian Thielemann

 

Wiener Staatsoper, Wien, 6 oktober 2019
Richard Strauss: Ariadne auf Naxos
Regi: Sven-Eric Bechtolf

Scenografi: Rolf Glittenberg
Kostym: Marianne Glittenberg
Dirigent: Michael Boder
Orchester & Chor der Wiener Staatsoper
Ariadne: Adrianne Pieczonka
Bacchus: Stephen Gould
Der Komponist: Kate Lindsey
Zerbinetta: Hila Fahima

Konzerthaus, Wien, 7 oktober 2019
Felix Mendelssohn: Psalm nr 42
Franz Schubert: Messa nr 6 Ess-Dur
Wiener KammerOrchester & Arnold Schönberg Chor
Dirigent: Erwin Ortner
Solister: Martina Janková, Anke Vondung, Ilker Arcayürek, Johannes Bamberger, Manuel Walser

 

image_pdf