2023-03-19 

Max Reger – mannen som inte kunde motstå en fuga

Den 11 maj 1916 hittades Max Reger död på ett hotellrum i Leipzig endast 43 år gammal. Då var han en hyllad tonsättare, av många ansedd som den främste levande tyske kompositören vid sidan av Richard Strauss. Idag – 150 år sedan han föddes – är det annorlunda, förutom bland organisterna är han närmast bortglömd och det är sällan hans namn nämns på konsertprogrammen. När de flesta av dagens musiker inte tycks bry sig om Reger, så kan man i alla fall trösta sig med att han är ganska så flitigt representerad på skiva.

Bayraren Reger anknöt som tonsättare till den tyska traditionen från Bach, Beethoven till Brahms. Då hade nog konsertpubliken en större kulturell förståelse för Regers tonspråk än vad som är fallet nu. I vår tid framställs han ofta som en torr teoretiker som kunde komponera hur komplexa fugor som helst, men vars musik inte rör oss vid hjärtat. Det är en ganska förenklad bild och hans bästa musik har faktiskt en hel del kvaliteter. Det finns också en sensuell ådra; vi får inte glömma att han var samtida till både Strauss och Mahler, även om Reger själv hade en mer konservativ inställning till musiken än de båda. Spännande nog så var Arnold Schönberg, den mest radikale av hans samtida, faktiskt också den som tyckte allra bäst om Regers musik och såg honom som den siste store tyske mästaren.

Reger var en kraftig och tung man. Tio öl om dagen var ingen ovanlighet för familjefadern Reger, kombinerat med fet tysk husmanskost. Inte så konstigt att han inte ens uppnådde 50-årsåldern. På ölstugan och i andra sammanhang kunde han excellera i drastisk humor. Till en kritiker som sågat ett av hans verk skrev han: ”Jag sitter i det minsta rummet i mitt hus. Jag har din recension framför mig. Om ett ögonblick kommer jag att ha den bakom mig”.

Hans musikaliska karriär måste ändå beskrivas som mycket framgångsrik för sin tid, som kompositör, dirigent, pianist, organist och akademiker (professor vid musikkonservatoriet i Leipzig). Han turnerade även flitigt genom Europa för att sprida sin musik. Dessutom komponerade han med en närmast manisk intensitet och hans produktion är synnerligen omfattande med verk i de flesta musikaliska genrer förutom opera.

Vad finns det då för anledning att ägna sig åt Reger i vår tid? Några av mina egna favoritverk finns i hans orkesterproduktion, där han ofta kombinerar sin talang att skriva kontrapunktiskt med ett känsligt uttryck. I den romantiska sviten, balettsviten och de fyra symfoniska dikterna efter Böcklin är definitivt det teoretiska underordnat sinnesstämningen.  I det sistnämnda verket frammanas en närmast impressionistisk klangvärld med en läckert sensuell orkesterbehandling.

Hans tekniska förmåga är som allra mest imponerande i de tre variationsverken för orkester efter teman av Mozart, Beethoven och Hiller. Musik av utsökt finess och uppfinningsrikedom. De båda konserterna för piano respektive violin har dessutom börjat uppmärksammas mer på skiva på senare tid. De är storslaget symfoniskt anlagda och även mycket omfattande till längden, vilket i det senare fallet kanske är förklaringen till deras frånvaro i konsertsalarna. Även den symfoniska prologen är ett suggestivt, dystert klingande verk som borde framföras oftare.

Han skrev även mycket kammarmusik, där pianot ofta återkommer i diverse sonater, trior och kvartetter tillsammans med andra instrument. Han har även skrivit stråktrior och stråkkvartetter och mycket annat. I det mindre formatet tycker jag ofta att Reger visar sig från sin mest sympatiska sida, där det intima ger hans musik en koncentration och ett vemod som lyser starkt, som i den elegiska klarinettkvintetten, nog hans flitigast inspelade stycke. Missa inte heller de gotiskt mörka verken för kör och orkester som Requiem, Die Weihe der Nacht och Gesang der Verklärten.

Naturligtvis kan man kan säga mycket mer om Reger, t.ex. hans betydelse för orgelmusikens utveckling och all den hängivenhet som många av hans kollegor visade – artister som fortsatte att spela Regers kompositioner under decennier. Nu klingar inte Regers oeuvre särskilt ofta längre i konsertsalarna. Det är också svårt att tro att han skulle få någon renässans som Zemlinsky, Korngold och Schreker har fått på senare år. Reger kommer nog alltid att vara en tonsättare för ett fåtal; det finns inget glamouröst över honom, känslorna svallar sällan i extas, men bakom fugornas retorik bultar ändå ett hjärta som kunde visa värme, humor och – i bland – de innersta tankarna.

Per Nylén

Tips på bra Regerinspelningar:

 

image_pdf