Bayreuther Festspiele 2019
Festspielhaus, Bayreuth, 27 juli 2019
Richard Wagner: Die Meistersinger von Nürnberg
Richard Wagner och hans musik har i princip varit föremål för diskussion sedan mitten av 1800-talet – och kommer också att fortsätta diskuteras då Wagners dramer tillhandahåller otaliga tolkningsmöjligheter.
I Sverige har det på senare tid varit politiskt korrekt att föra fram en ensidigt snäv, för att inte säga inskränkt och faktiskt förljugen bild av Wagner och hans verk. Att ha en scen ur Valkyrian på 500-kronorssedeln har ansetts stötande och i en nyutkommen “introduktionsbok” till operakonsten kallar författaren Wagners Siegfried för en “nazistisk opera”, för att nämna ett par exempel. Man kan dock undra hur många det är av dagens “tyckare” i Sverige som verkligen har följt diskussionen om Wagner genom åren. Att se några föreställningar i Sverige är knappat tillräckligt, man måste åtminstone ta sig till Tyskland, och helst till själva Bayreuth, Wagners Mecka, för att få en vidare bild.
Kopplingen mellan Wagner och nazismen är knappast heller något den genomsnittlige operabesökaren längre har lust att se på scenen – ämnet är minst sagt uttjatat. Det har gjorts otaliga uppsättningar som fokuserar på Wagners antisemitism, och i vissa fall har det gått så långt att man har använt nazismen som element i uppsättningarna som i Burkhard Kosminskis skandalomsusade uppsättning av Tannhäuser på Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf 2013.
För uppsättningen av Mästersångarna i Nürnberg, som hade premiär i Bayreuth 2017, gav man uppdraget till den australiske regissören Barrie Kosky. Denne blev då den förste judiske regissören att sätta upp en opera på ”Gröna kullen”, och bara det kändes som någon form av “statement” från Bayreuths sida. Han skulle inte heller regissera vilken opera som helst av Wagner, utan den som kanske mest har stått som symbol för tysk nationalism.
I Koskys uppsättning omvandlas karaktärerna Hans Sachs till Richard Wagner själv, Veit Pogner till Franz Liszt, Eva till Cosima Wagner och Sixtus Beckmesser till den judiske dirigenten Hermann Levi. Första akten utspelar sig i Villa Wahnfried, Wagners hem i Bayreuth där Wagner (Hans Sachs) tänker ut hur operan Mästersångarna i Nürnberg ska gestaltas medan han kommunicerar detta med dirigenten Levi. Samtidigt som Wagner (Hans Sachs) spelar musiken på flygeln hoppar flera Wagner-dubbelgångare upp under flygelns lock. Bland dessa hittar vi Walther von Stolzing och David.
Andra akten har Kosky förlagt till rättegångssalen i Nürnberg 1945, som är tom så när som på de möbler som flyttats dit från Villa Wahnfried och staplats på hög. I slutet av denna akt misshandlas Levi (Beckmesser) bakom en Wagner-tavla och förses med ett stort huvud föreställande en grotesk antisemitisk nidbild. Därtill blåses ett gigantiskt liknande huvud upp på scenen innan ridån går ner. Regigreppen utlöser någon form av chocktillstånd i publiken och även om förväntningarna är stora inför hur regissören ska ta detta vidare, så dominerar en stark känsla av skepsis.
I tredje akten är rättegångssalen autentiskt inredd som den i verklighetens Nürnbergrättegångar på 1940-talet. Här skärps kritiken ytterligare mot Wagners nationalism och antisemitism, inte minst genom att Hans Sachs under sin berömda slutmonolog placeras i de anklagades bås. Men operan avslutas med att väggarnana lyfts upp och en spelande orkester och sjungande kör rullas in på scenen under den dirigerande Hans Sachs/Wagners ledning. Kan det hela tolkas på annat sätt än en akt av försoning? Nu sätter vi punkt och lär oss uppskatta kompositören Wagner, som har skänkt oss alla dessa storslagna operor, efter musikalisk förtjänst.
Från orkesterdiket får den schweiziske dirigenten Philippe Jordan ut fina fraseringar och nyanser, men lyckas inte fullt ut nå djupet i verket. Ofta skapar han en blygsam klang som ger tolkningen en pryd yta istället för att vara utåtriktad och direkt – och mer i enlighet med uppsättningens starka budskap.
Kören gör en fantastisk insats och i rollbesättningen har man en lyxig, samspelt sångarensemble, var och en som klippt och skuren för sin roll. Günther Groissböck gör en lysande Pogner med sin tunga bas och barytonen Johannes Martin Kränzle gestaltar en utmärkt bitter Sixtus Beckmesser som även väcker en del sympati. På damsidan gör Camilla Nylund en vackert klingande Eva med sin varma sopran och på sin sida har hon en mjuk och sympatisk mezzo i Wiebke Lehmkuhls Magdalene.
Som David och Walther von Stolzing bjuder tenorerna Daniel Behle respektive Klaus Florian Vogt på ungdomlig energi och en sinsemellan fin vokal kontrast. Framförallt har Vogt på senare år blivit en publikfavorit i Bayreuth, då främst som Lohengrin, men hans bärande ljusa tenor tillför Walther en viss magi, inte minst i tredje aktens Prissång, Morgenlich leuchtend im rosigen Schein som Vogt sjunger svindlande vackert.
Dock, mästarnas mästare i besättningen är ingen annan än Michael Volle som gör en Hans Sachs med ödmjukhet och pondus, elegans och arrogans, humor och allvar. Vokalt lyfter han med sin varma, uttrycksfulla baryton rollen till nya höjder och förkroppsligar den som kanske ingen annan i världen just nu.
Det finns förstås delar i uppsättningen där regin inte riktigt håller, men Koskys grundidé, att det nu är dags att försona sig med Wagner, är genialisk och något av vad operavärlden också just nu behöver.
Yehya Alazem
Richard Wagner: Die Meistersinger von Nürnberg
Festspielhaus, Bayreuth, 27 juli 2019
Regi: Barrie Kosky
Scenografi: Rebecca Ringst
Kostym: Klaus Bruns
Ljus: Frank Evin
Dirigent: Philippe Jordan
Festspielchor & Festspielorchester Bayreuth
Hans Sachs: Michael Volle
Veit Pogner: Günther Groissböck
Walther von Stolzing: Klaus Florian Vogt
Eva: Camilla Nylund
Sixtus Beckmesser: Johannes Martin Kränzle
David: Daniel Behle
Magdalene: Wiebke Lehmkuhl
