Philharmonie Berlin © Heribert Schindler

2019-12-05 

Mästerligt musicerande i Berlins Philharmonie

 

Philharmonie, Berlin, 4 december 2019

Max Reger: Fuga över ett tema av Beethoven
Sergej Rachmaninov: Rapsodi över ett tema av Paganini
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 5 d-moll

Deutsches Symphonie-Orchester Berlin
Dirigent: Vladimir Ashkenazy
Piano: Behzod Abduraimov

 

En decemberkväll i Berlins Philharmonie bjöd Behzod Abduraimov och hans känsliga fingrar och Vladimir Ashkenazy på mästerligt musicerande.

Max Regers Fuga över ett tema av Beethoven fungerade som den perfekta konsertöppnaren. Verket stimulerar och ger mersmak, ett ganska vilt och galet stycke som är helt perfekt att starta en konsert med.

Rachmaninovs Rapsodi över ett tema av Paganini framfördes av den lysande Behzod Abduraimov. Kombinationer som är andligt kongeniala även om det ibland möjligtvis kan andas en viss förutsägbarhet, men som väl är inte så denna kväll. Med kraft och gnista spelar pianisten och orkestern igenom alla passager med full glöd.

Efter paus kom ändå kvällens huvudnummer – Dmitrij Sjostakovitj femte symfoni. Det är den omtalade avböns-symfonin, där tonsättaren fick självaste Josef Stalin att tro att han bugat sig för övermakten och skrivit en triumfatorisk symfoni precis i diktatorns tycke. Men särskilt en kväll som denna, med en orkester och dirigent som finner detaljer och nyanser, så ser man verkets storhet, långt utöver det som förmodligen Stalin uppfattade.

Med sina stora exakta gester lotsar Ashkenazy säkert orkestern genom de svåraste partierna i första och andra satsen, och väl framme i den tredje lägger han ned pinnen och formar tonerna med sina bara händer. Det är som om hans tio fingrar var för sig följer varsin stråke genom de mest intensiva passagerna. Denna sats i symfonin – largot –  brukar ofta bara bli en mellansats inför den dundrande finalen, men absolut inte i det här fallet. Stråkmusikerna satt genom hela satsen längst fram på stolarna, likaså träblåsarna,  och samtliga nåddes av Ashkenazys känsliga fingrar som på något sätt omslöt hela orkestern. Varje fras formades till något smärtsamt vackert.

Efter denna underbara tredjesats så blev finalen en mer självklar avslutning som med kuslig kraft och insikt sticker hål på diktatorns förväntningar. Ashkenazy har en fantastisk förmåga att lyfta fram detaljer ur musiken och han har orkestern i sina händer, eller just i Sjostakovitj denna kväll, på sina tio fingrar. Vi hörde inget konstrande, inga överdrifter, bara rakt och rent musicerande där han drog fram den bittra och delvis makabra stämningen ur denna ryska skapelse.

Yehya Alazem