Daniele Gatti © Anne Dokter

Mäktig Bruckner men rutinmässig Mahler från Gatti

Anton Brucker: Symfoni nr 9 d-moll
Richard Wagner: Förspelet till akt 3 och långfredagsundret ur Parsifal
Royal Concertgebouw Orchestra
Dirigent: Daniele Gatti
RCO live 1433701862 [1 CD]
6 out of 6 stars

Gustav Mahler: Symfoni nr 1 D-dur ”Titan”
Royal Concertgebouw Orchestra
Dirigent: Daniele Gatti
RCO live 1433701850 [1 CD]
4 out of 6 stars

Amsterdams konserthusorkester är en av världens bästa orkestrar och även en av de mer anrika. Ingen orkester kan sägas ha en starkare tradition i att framföra Mahler och Bruckner än denna ensemble. Allt sedan Wilhelm Mengelbergs dagar (god vän till kompositören) har Mahlers musik varit en del av orkesterns musikaliska stomme, men även Bruckners musik är sedan länge en del av orkesterns återkommande repertoar.

Detta är därmed alltid en utmaning för en ny chefsdirigent att förvalta på bästa sätt. På skiva tänker man nog främst på den tidigare chefsdirigenten Bernard Haitinks omfattande diskografi av dessa båda tonsättares verk, men även Haitinks efterträdare, Riccardo Chailly och Mariss Jansons, förvaltade detta arv med den äran. Efter att Jansons klev av chefsposten blev det en kort sejour för orkestern med Daniele Gatti som ledare (2016-2018). Han är numera chef för Romoperan och Amsterdams orkester står för närvarande utan chefsdirigent.

Bruckners nionde symfoni är ofullbordad och Gatti tar inte med den rekonstruerade finalen som vissa dirigenter har anammat som sista sats. Bruckner arbetade på sin nionde symfoni in i det sista men lyckades inte slutföra finalen. Sista satsen finns kvar i skisser, där mycket finns bevarat men inte allt. Jag bedömer det som att de flesta tycker att materialet är lite för bristfälligt. Vetskapen om Bruckners ständiga revideringsprocess talar också för att det material som finns idag skulle ha sett mycket annorlunda ut om tonsättaren hade hunnit längre med verket. Personligen har jag behållning av finalen men kan förstå att man avstår.

Gattis tempi är ganska långsamma och han låter verkligen musiken blomma ut naturligt och otvunget. Jag imponeras av Gattis sätt att lyfta dramatiken i verket, både det inåtvända och det utåtriktade där skiftningarna mellan ljus och mörker är väl gestaltade. Symfonins hjärta är scherzot (sats 2) och Gatti får det att låta som en naturlig länk mellan de två långa yttersatserna. Bruckners sista verk kopplas på denna cd ihop med två orkesterstycken ur Wagners sista verk Parsifal, ett försoningsverk av Wagner och kombinationen med Bruckners sista symfoni känns därför passande. Även dessa två korta orkestersatser är väl formade under Gattis säkra ledning. Sammantaget så är det en mycket lyckad skiva i superbt ljud som förtjänar högsta betyg.

Om detta var den första skiva Daniele Gatti gjort av Bruckners musik, så har han synts på skiva tidigare i Mahler desto mer. Under 1990-talet spelade han in den fjärde och femte symfonin med Royal Philharmonic Orchestra i London på skivmärket Conifer och på RCO live har även symfonierna 2 och 4 med honom getts ut på cd. Hans version av nr 2, den s.k. ”Uppståndelsesymfonin” gjorde inget större intryck på mig utan framförandet kändes alldeles alltför tamt om än så välspelat som det alltid är med denna orkester. Den fjärde symfonin, och därmed hans andra inspelning av det verket, var mycket bättre, precis som denna version av den första symfonin.

Det finns en väldigt fin atmosfär i tolkningen och han håller samman verket på ett gediget sätt. Höjdpunkterna byggs dessutom upp övertygande och allt är elegant framfört. Problemet är att det sista unset av magi inte riktigt vill infinna sig och det finns lite för mycket av rutin över framförandet, vilket gör att den inte alls övertygar som Brucknerskivan ovan gjorde. Det är ändå välspelat med en fin ljudupptagning, så betyget måste därmed bli godkänt, men för den ultimata Mahlerettan får man söka upp Bernstein, Solti, Horenstein och för en tolkning med avväpnande naturlyrik, Kubeliks.

Björn Sundkvist