Mahler utan domedagsstämning

Gustav Mahler: Symfoni nr 6
Essener Philharmoniker

Dirigent: Tomáš Netopil
Oehms OC1716 [2 CD]
3 out of 6 stars

Efter att Essner Philharmoniker och Tomáš Netopil gett ut en relativt blek gestaltning av Mahlers nionde symfoni på samma etikett så har turen kommit till den tragiskt mörka sjätte symfonin. Precis som i nian så understryker Netopil de mer lyriska elementen i Mahlers musik, vilket delvis fungerar  bra. Det finns en luftighet och en balans i orkesterklangen som är ganska tilltalande. Netopil håller samman verket väldigt fint, tempi är väl avvägda men någon domedagsstämning är inte särskilt påtaglig i denna version, vilket gör att tolkningen tappar en väsentlig dimension.

Problemet med utgåvan är mycket en fråga om attityd. Vad vill Netopil att denna musik ska spegla och vilka känslor ska symfonin förmedla? Jag kan tycka Netopil blir lite väl återhållsam och opersonlig i en symfoni som fullständigt skriker efter just personlighet och engagemang. Dessutom är också orkestern inte alltid av högsta kaliber, blecket känns lite återhållsamt ibland och musikerna är inte heller helt tekniskt säkra. En elogé till Netopil i alla fall att han lägger scherzot som andra sats mot det numera gängse sätt att lägga den som den tredje. Mahler var lite ambivalent på den punkten själv men personligen anser jag att helheten blir bättre med scherzot som den andra.

Detta är en tolkning helt i avsaknad av Bernsteins passion eller den närmast fragdatuggande intensiteten i Tennstedts versioner. Mahler kan förvisso göras på andra sätt också. Kubelik gjorde tolkningar som inte alls har samma känsla av neuros som ovan nämnda men ändå är lyckade och Boulez skulpterade en “utifrån och in-tolkning” som gav intressanta perspektiv på verket.

Netopils framförande bara nosar på ytterligheterna i sexan och intrycket blir därför rätt ljummet, vilket inte fungerar i Mahler. Oehms utgåva har visserligen en fin ljudbild, men sammanfattningsvis så är tolkningen bara med nöd och näppe godkänd.

Björn Sundkvist