Magisk damtrio när Wienoperan firar 150 år

Wiener Staatsoper, Wien, 25 maj 2019 – Premiär
Richard Strauss: Die Frau ohne Schatten

Den 25 maj 1869 invigdes Wienoperan med Mozarts Don Giovanni, då under namnet “Neues Opernhaus”. Först 1955 kom institutionen att heta Wiener Staatsoper. Huset har sedan dess engagerat generationer av operaälskare. Inte så konstigt eftersom de allra främsta dirigenterna, sångarna och regissörerna har framträtt i “Haus am Ring”. Och intresset är stort än idag, operavärlden blickar mot Wien vid speciella tillställningar som denna premiär. För att fira 150-årsjubileet av husets invigning ville man bjuda på något stort. Det fick bli en nyuppsättning av Richard Strauss komplicerade sagoopera Die Frau ohne Schatten, som lämpligt nog firar sitt 100-årsjubileum sedan urpremiären just på Staatsoper den 10 oktober 1919. Oavsett vem man träffar på stan, taxichauffören, servitören på Café Landtmann, Hotellreceptionisten – alla är engagerade i premiären av Strauss mästerverk. Det är nästan så att den pågående politiska jordbävningen i alprepubliken stillnar i jämförelse. För här handlar det om opera, en konstform som i Österrike är närmast är upphöjd till statsangelägenhet.

Sedan urpremiären har Die Frau ohne Schatten varit en något oregelbunden gäst på Wienoperans repertoar. I de flesta fall har verket dykt upp när lyckliga omständigheter har sammanstrålat och dirigent och ensemble varit på topp. Karl Böhm, Herbert von Karajan och Giuseppe Sinopoli för att nämna några av dirigenterna. Därtill sångerskor som Chistel Goltz, Christa Ludwig, Leoni Rysanek och inte minst Birgit Nilsson har garanterat fulla hus. Inför den aktuella nyproduktionen spetsar man också besättningen med några ur dagens sångarelit: Evelyn Herlitzius, Nina Stemme, Camilla Nylund, Stephen Gould och Wolfgang Koch. För orkesterledningen engagerades Christian Thielemann, för vilken uppsättningen var den fjärde i ordningen.

I valet av regissör gick Wienoperans chef Dominique Meyer på ett säkert kort. Fransmannen Vincent Huguet – den legendariske regissören Patrice Chéreaus sista regiassistent – och hans team garanterar att den känsliga wienska premiärpubliken inte provoceras i onödan. Iscensättningen berättar en saga nära upphovsmännens intentioner, men med en förvånansvärt lam personregi och en scenografi som domineras av tungsinta och vagt belysta stenformationer. Den råa och utmanande regiteatern, som numera snarare utgör regel än undantag, är här fjärran och de flesta i publiken känner säkert en viss lättnad. Men man kommer ändå inte från det faktum att uppsättningen är lite ur tiden. Den tillför lite eller inget nytt alls där t.ex. Christoph Loys raffinerade uppsättning i Salzburg 2011 radikalt bröt med traditionen utan att provocera. Die Frau ohne Schatten är en opera som bjuder på många synvinklar. Det går att göra så mycket mer, här i Wien blir det helt enkelt oengagerande.

Strauss opera är med sina krav på resurser en förvisso exklusivitet för varje operahus, inte minst för publiken. Frågan är om inte den okortade version som Christian Thielemann håller fast vid – till skillnad från föregångarna – tänjer på åskådarnas intresse intill bristningsgränsen. Avsnitten som öppnas upp, framför allt i tredje akten, gynnar möjligen bilden av Amman som en mer sammansatt figur än vanligt. Andra scener med Färgarparet och Kejsarinnans långa talade monolog blir mest långdragna transportsträckor. Thielemann kan sin Strauss, men lyckas ändå inte riktigt med första akten där orkesterspelet är alldeles för tamt, och tidvis förvånande ojämnt. Det musikaliska dramat dras istället  igång i de övriga två akterna där temperaturen höjs och Wienfilharmonikerna spelar storslaget.

På den manliga sångarsidan gör Stephen Gould och Wolfgang Koch godkända insatser som Kejsaren respektive Färgaren Barak, utan att för den skull imponera. Gould är ju en av dagens främsta heldentenorer om än med en aning för tung röst för Kejsarens roll. Koch sjunger rollen i såväl München som Berlin och klarar uppgiften genom sin rutin. Röstligt saknar man tyvärr en del av styrkan och smidigheten från förr.

Camilla Nylunds klara, vackert klingande sopran smider guldlinjer i luften och hon besitter även marginalerna som krävs för att sjunga Kejsarinnans höga parti. Därtill har hon även en alldeles utmärkt diktion. Nina Stemme gör här sin efterlängtade rolldebut som Färgarfrun men det märks knappast att det är för första gången. Redan från första frasen ‘Schamlose ihr!’ presenterar sig hennes mäktiga sopran. Med sin i alla register dramatiska kraft sätter hon en oslagbar prägel på kvällen – en färgarfru för vår tid. I centrum för dramat står Evelyn Herlitzius som debuterar som Amman efter att ha haft Färgarfrun på sin repertoar. Här är hon handlingens katalysator. Herlitzius röst är kanske inte känd för någon skönklang, men den har en laddad råhet som får håret att resa sig. Visst kan man hos henne sakna mezzosopranens fylliga botten, men den musikdramatik denna stora scenartist åstadkommer kompenserar det mesta. 

Ska man sammanfatta denna exklusiva premiär kan man konstatera att den stora behållningen utan tvekan utgörs av den magiska damtrion – inte bara för de suveräna enskilda insatserna utan även för den kontrastrika kombinationen av röster.

Yehya Alazem och Alexander Husebye

Richard Strauss: Die Frau ohne Schatten
Wiener Staatsoper, Wien, 25 maj 2019 – Premiär
Regi: Vincent Huguet
Scenografi: Aurélie Maestre
Kostym: Clémence Pernoud
Dirigent: Christian Thielemann
Orchester & Chor der Wiener Staatsoper
Der Kaiser: Stephen Gould
Die Kaiserin: Camilla Nylund
Die Amme: Evelyn Herlitzius
Barak, der Färber: Wolfgang Koch
Färberin: Nina Stemme