Lyrik och sorg

Konserthuset, Stockholm, 10 januari 2019

Arnold Schönberg: ​Notturno för stråkar och harpa
Robert Schumann: ​Cellokonsert
Franz Schmidt:​ Symfoni nr 4

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Simone Young
Cello: ​Kian Soltani​

Foto: Simone Young © Jan-Olav Wedin

Med tre verk fast förankrade i romantiken, men ändå med stor variation i uttrycksmedel presenterade Konserthuset ett mycket intressant program vid torsdagens konsert.  Romantiken är en tidsepok vars musik kvällens dirigent, Simone Young, är väl förtrogen med. Young är från Australien, men har arbetat många år i Europa där hon bl.a. gjort sig känd som hyllad operadirigent. Nämnas kan också att hon var den första kvinnliga dirigenten som fick dirigera Wienfilharmonikerna. På skiva kan man bl.a. höra henne i Wagners Ringen och i Bruckners samtliga symfonier.

Konserten inleddes med Arnold Schönbergs Notturno för stråkar och harpa. Ett kort stycke vacker musik där Filharmonikerna fick demonstrera den fina, varma och kompakta stråkklang som man bara får höra från en riktigt bra orkester. Det hela kryddades med en soloviolin. En fin inledning och stämningssättare.

Därefter var det dags för Robert Schumanns cellokonsert med Kian Soltani. Soltani, som är född i Österrike och har iranska föräldrar, har trots sin ungdom redan gjort en imponerande karriär med en fast plattform på den internationella musikscenen. Om Soltani gjort en snabb karriär så kan man knappast säga detsamma om Schumanns cellokonsert som dröjt länge med att bli en del av standardrepertoaren. Fortfarande finns det de som betraktar musiken med viss misstänksamhet eller distans. Orsakerna till detta är säkert flera. Konserten passar inte riktigt in i det mönster som man förväntar sig av en konsert från denna tidsperiod. Cellisten får inte särskilt många tillfällen att demonstrera sina tekniska färdigheter. Istället bjuds vi på något helt annat. Konserten är till sin grundkaraktär lyrisk och vill jag påstå gåtfull, men det stannar inte där, den har också ett brett känslomässigt spektrum.

Jag har alltid ansett att konsertens inledande 3 – 4 minuter är kritiska för varje framförande. Inte bara för att där presenteras det musikaliska material som resten av konserten bygger på, utan också för att där sätts tonen för vad som sedan ska varieras och utforskas av solist och orkester. Anslaget i orkestern var lovande men jag tyckte inte att Soltanis spel motsvarade det som klingade i orkestern. Ju mer stycket framskred fick jag nästan känslan av att solist och orkester arbetade med olika klangideal vilket naturligtvis sällan blir riktigt lyckat i en solokonsert. Soltani spelade med en mycket ”direkt” klang medan orkestern, trogen Schumanns idiom, hade en mer förtätat avrundad klang. Trots många fina passager tyckte jag inte heller Soltani tog sig tid att utforska alla de stämningar och djup som finns i musiken. I konsertens andra sats (alla tre spelas utan paus) finns ett vackert ställe där solisten spelar duett med orkesterns solocellist. Där tyckte jag mig höra lite av den personliga och självutlämnande Schumann som jag känner. Jag är dock inte övertygad om att det var Soltanis förtjänst. Att han är en skicklig och begåvad musiker kan ingen ifrågasätta, men sammanfattningsvis tycker jag det finns mer att hämta i Schumanns cellokonsert än vad vi bjöds på denna kväll.

Som extranummer spelad Soltani en egen komposition med titeln Persian Firedance. Musiken är uppenbarligen inspirerad av orientalisk folkmusik och spände över ett brett register. När jag hörde hur han framförde den önskade jag att han varierat sitt känslouttryck på samma sätt i Schumanns konsert.

Franz Schmidt föddes 1874 och avled 1939. Hans musik är fast förankrad i senromantiken och har utan tvekan ett mycket personligt tonspråk. Hans sätt att hantera harmonik och orkestrering är dessutom omisskännligt. Han har skrivit fyra symfonier och många anser att just fjärde symfonin också är hans mästerverk. Det kan så vara, men min bestämda uppfattning är att även de första tre symfonierna förtjänar större utrymme i konserthusens program.

Den fjärde symfonin komponerades åren 1932-1933 och tonsättaren gav den undertiteln Ett requiem över min dotter. Bakgrunden till detta är i korthet att hans enda dotter, Emma, dog i barnsäng i mars 1932.

Symfonin spelas utan uppehåll, men innehåller fyra tydliga satser skickligt sammanvävda till en enhet. Den inleds med ett 23 takter långt oackompanjerat trumpetsolo som också ligger till grund för hela symfonin och också får avsluta den. Symfonin innehåller för övrigt många fina solopartier och solistiska insatser för flera olika instrument, cello, horn och engelskt horn för att nämna några. Den sorg som Schmidt kände över sin förlorade dotter är tydlig i musiken som går att tolka som en form av sorgbearbetning. Eftersom känslor som sorg, glädje m.m. är tidlösa så är musik som kan fånga dessa också tidlös. Det gör att Schmidts symfoni är lika angelägen för oss som lyssnar idag som den var när den skrevs. Den kan fungera som en katalysator för samma typ av känslor även om själva föremålet inte behöver vara en förlorad dotter.

Det råder ingen tvekan om att Simone Young är som klippt och skuren för uppgiften. Utan choser lyckas hon både hålla samman musiken och driva den framåt. De långa crescendi som återkommer var väl sammanhållna med en mycket fin balans i orkestern vilket ger dem största möjliga intryck. Jag tycker också att hon väl fångar både den smärta och den acceptans som finns i musiken. För att fånga symfonins undertext måste dirigent och orkester lösa musikens tekniska problem och utmaningar.  Det gör man på ett alldeles lysande sätt.

Adagiot är tredelat där mellansektionen är en begravningsmarsch, men satsen innehåller också ett solo för cello. Om det inledande trumpetsolot är symfonins ursprung eller grund så är cellosolot dess hjärta, här känsligt, inkännande och klangfullt framfört av filharmonikernas egen Marie Macleod. Med all respekt för Kian Soltani, men för mig var detta kvällens ”cellistiska” höjdpunkt.

Finns det då inget att kritisera i framförandet? Möjligen skulle man med en ännu mer ”romantisk ansats” i fraseringar m.m. ha kunnat fila av en del kantigheter, med det är en anmärkning i marginalen. Jag är tacksam för att kvällen bjöd på en av de finaste framförandena av Franz Schmidts fjärde symfoni som jag någonsin hört.

Staffan Sundkvist