Erika Sunnegårdh (Eva) och Charlotte Hellekant (Charlotte Andergast) © Jonas Persson

Lyckad musikalisk iscensättning av Bergmans relationsdrama

Malmö Opera, Malmö, 13 september 2019 – Premiär
Sebastian Fagerlund: Höstsonaten

 

När Höstsonaten har svensk premiär som opera, sker det passande nog i den lokal där Ingmar Bergman var regissör och konstnärlig ledare under 50-talet. Höstsonaten, med musik av Sebastian Fagerlund och libretto av Gunilla Hemming, blev en succé i Finland när den uruppfördes på Finska nationaloperan för två år sedan. Då innehade Anne Sofie von Otter rollen som den världsberömda pianisten Charlotte Andergast, som i filmen spelades av en grandios Ingrid Bergman. I Malmö har mezzosopranen Charlotte Hellekant fått axla rollen som den självupptagna konstnären. Hon gör det med en värdighet och elegans som påminner om von Otters. Kvar från besättningen i Finland är Erika Sunnegårdh som dottern och prästfrun Eva, Helena Juntunen som hennes svårt handikappade syster Helena, som vårdas i prästgården, samt Nicholas Söderlund som Leonardo, Charlottes avlidne livskamrat. Birollen Viktor, Evas make, sjungs av Fredrik Zetterström.

Fagerlunds expressionistiska musik verkar vilja gestalta det själstillstånd som var och en av personerna befinner sig i. Han sparar inte på krutet utan låter kammarspelet illustreras av full orkester och kör. Snarare än melodier ger musiken stämningar som inte kan ha varit helt enkla att studera in. Men allt är säkert framfört av musikerna, under trygg ledning av Patrik Ringborg. Det är starka känslor; dramatiskt och ödesmättat med dominans av blås och slagverk, emellanåt interfolierat av slingor på piano. Personligen tycker jag att det är de återhållna partierna som är de starkaste. När var och en redogör för sina minnen är musiken drömsk och suckande, med hjälp av pianissimo i stråkarna eller viskningar från kören. Stämningsfullt och effektfullt blir det när slagverkarna framkallar ljud som av en väggklocka som slår, som för att påminna oss om den obönhörliga tiden som går och går. Sju år har förflutit sedan Charlotte senast träffade sina döttrar. Dag efter dag måste Helena tillbringa i sin sjuksäng. Föreställningen igenom ligger hon i den vid ena sidan av scenen. Hon ropar “mamma”, så gott som det enda ord hon kan uttala, hjärtskärande framfört av Juntunen.

Charlotte Hellekant (Charlotte Andergast) och Helena Juntunen (Helena) © Jonas Persson

Som så ofta hos Bergman är Höstsonaten rik på monologer. Man hade kanske därför kunnat förvänta sig flera arior. Men med sådana är det tunnsått. När Helena återkallar ett minne gör hon det i något som skulle kunna kallas en aria. Hon blir ett med minnet, förmögen att röra sig och uttrycka sig igen. Juntunen briljerar med sin undersköna koloratur. Den andra ansatsen till aria framförs av Zetterströms Viktor, som berättar om sorgen efter sonen Eriks död. Annars framförs sången i ensembleform. Ofta är det reciterande talsång, ibland rena talrepliker. Sunnegårdhs artikulation är perfekt och vartenda ord som Eva yttrar går fram i detta tonsatta drama.

Med lätthet bemästrar sångarna alla svårsjungna partier. Särskilt Sunnegårdh är magnifik, även i sin rolltolkning. Hon gör en enkel och naturlig Eva. Men jag hade önskat att få höra mer av denna vår världssopran. Hon kommer inte riktigt till sin rätt, vilket beror på att rollen inte helt och hållet lyfter fram Sunnegårdhs vokala kapacitet.

Kören fungerar som Charlottes devota beundrarskara. “Hon lever genom oss och vi genom henne”, sjunger de. Så länge Charlotte kan sola sig i deras dyrkan mår hon väl. Beundrarna i kören finns också med som undermedvetna följeslagare in i prästgården, som en skyddsbarriär för modern när hon skall träffa sina döttrar. “Vi hör till föreställningen”, säger de till Eva som vill jaga iväg dem.

Fredrik Zetterström (Viktor) och Erika Sunnegårdh (Eva) © Jonas Persson

“Eskapist” kallar Eva sin mor, en som flyr och förställer sig när hon måste utsätta sig för verkligheten. Charlotte Andergast flyr verkligen också, via kören, till musiken, till Europas scener, när konfrontationen med döttrarna blir för smärtsam. “För sent”, blir Evas sista ord, i sorg över det som inte kan repareras.

Den som vill fly sig själv, sina känslor och sina relationer bör inte bege sig till Malmö Opera. Den som däremot vill uppleva konst på hög nivå, i en lyckad musikalisk iscensättning av ett gripande relationsdrama, skall definitivt se och höra Höstsonaten, innan det är för sent. Operan spelas i Malmö till och med den 28 september.

Martina Björk

Sebastian Fagerlund: Höstsonaten
Malmö Opera, Malmö, 13 september 2019 – Premiär
Libretto: Gunilla Hemming, efter Ingmar Bergmans filmmanus
Regi & scenografi: Stéphane Braunschweig
Kostym: Thibault Vancraenenbroeck
Ljus: Marion Hewlett
Iscensättning på Malmö Opera: Charlotta Sevón
Regipartner: Georges Gangeré
Dirigent: Patrik Ringborg
Malmö Operaorkester & Malmö Operakör
Charlotte Andergast: Charlotte Hellekant
Eva: Erika Sunnegårdh
Viktor: Fredrik Zetterström
Helena: Helena Juntunen