Le Ballet de l'Opéra national du Rhin La Table verte, Kurt Jooss Livret, Chorégraphie Kurt Jooss , Musique F.A. Cohen , Pianos Maxime Georges, Stella Souppaya , Costumes Hein Heckroth , Lumières, masques Hermann Markard , La partisane Wendy Tadrous , La jeune fille Monica Barbotte , La mère Susie Buisson , La mort Marwik Schmitt , Le jeune homme Valentin Thuet , Le vieil homme Miao Zong , Le porte-drapeau Pierre-Emile Lemieux-Venne , Le profiteur Jean-Philippe Rivière , 3 soldats Hector Ferrer, Thomas Hinterberger, Hénoc Waysenson , 5 femmes Ana-Karina Enriquez Gonzalez, Brett Fukuda, Francesca Masutti, Maja Parysek, Dongting Xing spectres d’europe Simon Boccanegra Melodramma en un prologue et trois actes (1881) Musique Giuseppe Verdi Livret Francesco Maria Piave Arrigo Boito - D'après la pièce d'Antonio Garcia Guttiérrez Direction musicale Fabio Luisi Mise en scène Calixto Bieito Décors Susanne Gschwender Costumes Ingo Krügler Lumières Michael Bauer Vidéo Sarah Derendinger Chef des Choeurs José Luis Basso Orchestre et Choeurs de l’Opéra national de Paris Distribution Simon Boccanegra : Ludovic Tézier Jacopo Fiesco : Mika Kares Maria Boccanegra (Amelia Grimaldi) : Maria Agresta (Anita Hartig 4 de´c) Gabriele Adorno : Francesco Demuro Paolo Albani : Nicola Alaimo Pietro : Mikhail Timoshenko Un capitano dei balestrieri : Cyrille Lovighi Un'ancella di Amelia : Virginia Leva-Poncet Simon Boccanegra Melodramma en un prologue et trois actes (1881) Musique Giuseppe Verdi Livret Francesco Maria Piave Arrigo Boito - D'après la pièce d'Antonio Garcia Guttiérrez Direction musicale Fabio Luisi Mise en scène Calixto Bieito Décors Susanne Gschwender Costumes Ingo Krügler Lumières Michael Bauer Vidéo Sarah Derendinger Chef des Choeurs José Luis Basso Orchestre et Choeurs de l’Opéra national de Paris Distribution Simon Boccanegra : Ludovic Tézier Jacopo Fiesco : Mika Kares Maria Boccanegra (Amelia Grimaldi) : Maria Agresta (Anita Hartig 4 de´c) Gabriele Adorno : Francesco Demuro Paolo Albani : Nicola Alaimo Pietro : Mikhail Timoshenko Un capitano dei balestrieri : Cyrille Lovighi Un'ancella di Amelia : Virginia Leva-Poncet

Storslagen Ludovic Tézier som Simon Boccanegra

Opéra National de Paris/Bastille, Paris, 15 november 2018 – Premiär
Giuseppe Verdi: Simon Boccanegra

Foto: Ludovic Tézier som Simon Boccanegra © Agathe Poupeney

Giuseppe Verdis intrigopera Simon Boccanegra är av många ansedd som en besvärlig kuriositet men med storslagen musik.  En del operaälskare hävdar till och med att det rent musikaliskt är Verdis bästa verk, men med ett hopplöst libretto och en snårig intrig som i hög grad bidrog till att operan kom att betraktas som ett misslyckande vid urpremiären i Venedig 1857.

Verdi, som själv var missnöjd med operan och det ursprungliga librettot av Francesco Maria Piave, omarbetade operan drygt tjugo år senare tillsammans med kompositören och librettisten Arrigo Boito. Denna andra och mest spelade version hade premiär på La Scala i Milano 1881.

Den snart 350-årsfirande Parisoperan presenterar nu en uppsättning där den franske barytonen Ludovic Tézier gör titelrollen som den förre detta korsfararen som blivit utnämnd till doge i den italienska hamnstaden Genua.

Den kontroversielle spanske regissören Calixto Bieitos iscensättning tar sin utgångspunkt i vad som sker inne i huvudet på Simon Boccanegra. På den sparsamt belysta scenen ser vi en byggnadsställning som med vridscenens hjälp långsamt vänder sig mot salongen. Det visar sig vara resterna av ett gigantiskt skepp som för tankarna tillbaka till Boccanegras hjältedåd på havet. Skeendet på scenen återger de minnen, drömmar och mardrömmar som tagit hans själ i besittning, inte minst längtan efter den försvunna dottern och konflikten med den inflytelserika aristokraten Fiesco, som är far till hans älskade Maria, och de politiska intriger som omger honom och som så småningom leder till hans död.

Med detta koncept vinner Bieito flera fördelar. Han undviker alla svårigheter med att försöka återskapa 1300-talets Genua. Det binder ihop prologen och akterna och upplägget frigör möjligheter att smidigt förflytta alla inblandade i såväl tid som rum. Det skapar tydlighet i de invecklade relationerna samtidigt som det säkerställer rytmen i föreställningen. Men det skapar också problem. Den stiliserade regin gör att personkemin mellan de agerande blir lidande trots sångarnas utmärkta insatser.

Och scenografin bidrar inte till att skapa någon förtätad stämning. Den fula byggnadskonstruktionen är av någon anledning smyckad med slingor i neon vars ljus ofta  skymmer de agerande och plötsligt projiceras ett obehagligt motljus mot scenbilden vars syfte antagligen är att ge fokus åt skeendet på scenen, men som istället besvärar åskådarna på raderna. Tyvärr är det inte helt ovanligt med ljussättare som verkar sakna insikt om att det faktiskt sitter publik på andra sidan orkesterdiket som gärna vill kunna se sångarna utan att behöva vända bort blicken eller skärma för ögonen med händerna.

De agerande rör sig oftast i väl koreograferade, nästan synkroniserade ultrarapida rörelser över den väldiga scenen fram mot rampen och det skapar trots allt en förväntansfull anspänning inför varje ny scen, varje ny uppgörelse.

Fiesco, som sjungs av den finlandsfödde basen Mika Kares, dyker plötsligt upp ur mörkret och övertygar med sin välklingande basröst i den suggestiva arian Il lacerato spirito. Den renderar honom premiärpublikens ovationer och höjer förväntningarna på hans fortsatta insatser. Kanske har hans röst inte riktigt den svärta och det djup som rollen kräver, men det kompenseras mer än väl av hans utsökta projicering och intensiva närvaro.

Nicola Alaimo som Paolo imponerar också i prologen med sin vackra baryton, men tappar sedan intresset eller orken allt efter som föreställningen lider. Francesco Demuros slanka tenor är sympatisk, men ett nummer för liten för rollen som Adorno, vilket framförallt märks i de något forcerade höjdtonerna.

Ludovic Tézier, som är en av Parispublikens stora favoriter, sjunger onekligen väldigt bra med sin expansiva röst och agerar med trovärdighet i den svårspelade rollen. Hans Plebe, Patrizi, Popolo där han vädjar om fred är så övertygande framförd att den knappast kan sjungas bättre än så. Med sin blotta närvaro dominerar Tézier föreställningen ända fram till slutscenen då han äntligen försonad med Fiesco dör i dennes armar.

Med tanke på Téziers utmärkta insats är det kanske med viss rodnad som jag erkänner att det trots allt är italienskan Maria Agresta, som gestaltar Maria/Amelia, som med sin uttrycksfulla röst vinner mina varmaste sympatier. Redan med hennes entré i operan med den kanske mest välkända arian Come in quest’ora bruna tar hon kommandot och ju längre föreställningen pågår, desto mer förtjust blir jag i hennes vokala briljans.

För kvällens absolut bästa insats står dock den magnifika kören och orkestern, som under ledning av kormästaren José Luis Basso och den lysande dirigenten Fabio Luisi från första slaget tar ett fast grepp om Verdis fantastiska musik.

Efter de välförtjänta ovationerna för solister, kör och dirigent med orkester utbryter ett öronbedövande buande från delar av premiärpubliken när Bieito och hans team äntrar scenen, sammanlänkade arm i arm som om de anat oråd och förberett sig på publikens reaktioner. Bieito besvarar buropen med slängkyssar och vinkar glatt åt den nästintill utsålda salongen. Kanske känner han igen några av sina belackare i bänkarna? Säkerligen har han vid det här laget hunnit vänja sig vid att hans uppsättningar inte faller alla i smaken.

Thomas Winberg

Giuseppe Verdi: Simon Boccanegra (Nyproduktion)
Opéra National de Paris/Bastille, Paris, 15 november 2018 – Premiär
Regi: Calixto Bieito
Scenografi: Susanne Gschwender
Kostym: Ingo Krügler
Ljus: Michael Bauer
Video: Sarah Derendinger
Kormästare: José Luis Basso
Dirigent: Fabio Luisi
Orchestre et Choeurs de l’Opéra national de Paris
Simon Boccanegra: Ludovic Tézier
Jacopo Fiesco: Mika Kares
Maria Boccanegra (Amelia Grimaldi): Maria Agresta
Gabriele Adorno: Francesco Demuro
Paolo Albiani: Nicola Alaimo
Pietro: Mikhail Timoshenko
Un capitano dei balestrieri: Cyrille Lovighi
Un’angella di Amelia: Virginia Leva-Poncet