Lohengrin i Bayreuth © Bayreuther Festspiele / Enrico Nawrath

Lohengrin i Bayreuth bland flygfän och blått

Bayreuther Festspiele 2019

Festspielhaus, Bayreuth, 26 juli 2019
Richard Wagner: Lohengrin

 

Visst är det mycket i dagens operaregi som kan te sig överdrivet, obegripligt eller rentav extremt. Men att ta det till intäkt för ett puristiskt förhållningssätt; att en operauppsättning måste vara ”tidstrogen” och ”i enlighet med tonsättarens intentioner”, är inte bara uttryck för fantasilöshet utan stöter i Wagners fall dessutom på patrull i tonsättarens egen konstfilosofi.

I sitt teoretiska verk Oper und Drama diskuterar Wagner inte bara hur myter uppstår och förändras över tid, utan att det står kommande generationer fritt att interpretera dessa myter, inklusive hans egna, i enlighet med sin tid. Nu är Festspielhaus i Bayreuth gudskelov inget tempel för en devot Wagnerkult utan på gott och ont kanske mer av experimentverkstad för läsarter av Wagners operor och musikdramer. Men även om uttolkandet här har fria tyglar så vägrar man fortfarande som en av de sista institutionerna i operavärlden att installera textmaskin för att underlätta den språkliga förståelsen av vad som sjungs på scenen, inte ens för den utländska icke tyskspråkiga publikens skull. ”Ren arrogans”, tyckte en kvinna i pausen. Kanske finns här trots allt ändå en kvardröjande purism?

Det tyska scenograf- och kostymörparet Neo Rauch och Rosa Loy hade redan utformat sin idé om Lohengrin-sagan när de knöt Yuval Sharon som första amerikanska Bayreuth-regissör till projektet inför premiären sommaren 2018. Resultatet har väl blivit någon slags kompromiss och visst kan man väl tycka att det skär sig något när Sharons feministiska tolkning (Lohengrin är här ond – inte första gången – och Ortrud god) ska appliceras på det märkligt blåtonade fantasi- och sagolandskap kring en transformatorstation med dess förgrenade elkablar som är Rauchs och Loys visuella bidrag.

Rollfigurerna i uppsättningen har man utformat som någon slags flygfän i människogestalt med insektsvingar på ryggarna, men de enda som i flygande fläng prövar på linorna högt över scengolvet är Lohengrin och Telramund i deras kraftmätning under första aktens luftbatalj. Körsångarna är draperade i klädedräkter typ medeltida och det är lite av barnbok och Teskedsgumman eller Ronja Rövardotter över figurerna. Transformatorstationen som sprakande energikälla ska väl på något sätt visualisera teknikens intrång i naturen (något som Wagner själv på sin tid förhöll sig kritisk till), bemästrad av elektrifieraren och räddaren i nöden, Lohengrin, som gör entré på transformatorns tak för att rädda den för brodermord anklagade Elsa från bålet. I andra akten intrigerar Ortrud och Telramund (som under luftbataljen har förlorat sin ena vinge och ska landsförvisas) i det dunkla gräs- och buskagelandskapet, medan Elsa under balkongscenen kikar ut i gryningen ur sitt ljust sprakande fönster.

Den polske barytonen Tomasz Konieczny och den ryska mezzon Elena Pankratova laddar denna intrigscen med vokal intensitet, båda formidabla i sina roller. Pankratovas Ortrud, en wagnersk Lady Macbeth med flotta, oforcerade höjder, hånar Telramund för dennes vekhet, samtidigt som hon likt en spindelhona virar in honom i sitt rep. Hur krystad och förbryllande den gråblå scenbilden med dess tunga molnskyar och märkliga invånare än kan te sig så finns ändå en estetisk tanke som skapar en säregen skönhet.

Tomasz Konieczny (Telramund) och Elena Pankratova (Ortrud) © Bayreuther Festspiele / Enrico Nawrath

I varje Lohengrin-uppsättning måste regissören förhålla sig till det så kallade ”frågeförbudet”, den blinda tillit som åläggs Elsa och som förbjuder henne att ställa frågor om sin räddares härkomst. Ur ett modernt kvinnoemancipatoriskt perspektiv naturligtvis en absurdism, men i den gamla riddarsagan med dess mindre rationella föreställningsvärld och högre grad av kollektivkänsla var säkert tilliten mer av en nödvändighet.

Klaus Florian Vogt (Lohengrin) och Camilla Nylund (Elsa) © Bayreuther Festspiele / Enrico Nawrath

Klaus Florian Vogt som Lohengrin tycks av de rungande applåderna att döma vara Bayreuthpublikens gunstling. Han sjunger opera som vore det romansinterpretation; slankt, lyhört och med en mycket vacker textning. Inte minst i sista aktens finciselerade Gralberättelse. Hans ljusa smala, nästan schlageraktiga tenor har en märklig genomslagskraft även i stora ensemble- och körscener. Ibland kan en anslagen höjdton tyckas sakna stöd och te sig kraftlös, men det är oftast en chimär. Det ska erkännas att jag var tveksam till denne sångare när jag första gången hörde honom på skiva, men efter att ha hört honom live flera gånger, även som Lohengrin i Berlin, har det funnits anledning att ändra uppfattning.

I tredje aktens orangefärgade sängkammargemak med dess lika orangefärgade äktenskapliga säng, skruvar Elsa olustigt på sig vid Lohengrins närmanden. Här skapar Vogt och Camilla Nylunds Elsa sköna moment av sånglig intimitet innan det trotsade frågeförbudet orsakar kortslutning i elsystemet. Nylund, som snabbt fick hoppa in efter en indisponibel Krassimira Stoyanova, har ingen stor röst, men besitter en fin scennärvaro och sjunger med värme.
Även barytonen Georg Zeppenfeld som en vokalt, ungdomligt frisk Kung Henrik, en roll som knappast bjuder på möjlighet till någon djupare rolltolkning, gör en av publiken mycket uppskattad insats.

Christian Thielemann tolkar partituret med lätt handlag, mindre storvulet och med känsligt utformade fraseringar, som vill han hålla igen på orkestern med hänsyn till de spröda figurerna på scenen. Det är inte kraftlöst, utan distinkt och transparent, som i andra aktens euforiska körscener inför de förestående militära bataljerna. Redan förspelets skimrande stråkklanger, förstärkt av salongens berömda akustik, skapar en stämning av klangmagi.

I slutscenen kommer gossen Gottfried in som någon slags illgrön ”Ampelmännchen”, en Berlin-specifik ”Herr Gårman” som, säkert oavsiktligt, framkallar skrattimpulser hos den inte alls humorbefriade Bayreuth-publiken. I handen har han en grön kvist, förmodligen någon tanke om en ”grönare”, och kanske också mindre ”elektrifierad” värld. De flesta nöjer sig säkert med en musikaliskt storslagen föreställning.

Henry Larsson

Richard Wagner: Lohengrin
Festspielhaus, Bayreuth, 26 juli 2019

Regi: Yuval Sharon
Scenografi & kostym: Neo Rauch & Rosa Loy
Ljus: Reinhard Traub
Dirigent: Christian Thielemann
Festspielchor & Festspielorchester Bayreuth
König Heinrich: Georg Zeppenfeld
Lohengrin: Klaus Florian Vogt
Elsa von Brabant: Camilla Nylund
Friedrich von Telramund: Tomasz Konieczny
Ortrud: Elena Pankratova
Der Heerrufer des Königs: Egils Silins