Franz Liszt, målning av Henri Lehmann © Carnavalet Museum, Paris

Liszts ballad i h-moll som programmusik

Franz Liszt komponerade sin andra ballad för piano i h-moll 1853, samma år som den storslagna sonaten i samma tonart tillkom. H-moll-sonaten blev en milstolpe i musikhistorien för sonatformens utveckling där Liszt lyckades med konststycket att kombinera flera satser av ett verk i en enda lång sats samt binda samman det tematiska materialet intimt genom transformationer. Balladen är inte fullt lika omfattande men utgör ändå ett gediget verk med 14 minuters speltid. Framför allt har den ett liknande upplägg som sonaten – ett antal olika teman som spänner mellan det ödesmättade och det ljuva och som avlöser varandra och bildar en dramatisk helhet.

Föreligger det någon dramatisk handling till musiken? Det är något ovisst och kan jämföras med sonaten.  I båda fallen har Liszt inte angett någon konkret handling, men båda styckena har så pass tydliga berättande drag med olika karaktärer att man gärna vill tillskriva dem en handling. Det har föreslagits en rad teorier om vad som skulle kunna ligga till grund för h-moll-sonaten, bland annat Goethes Faust eller Det förlorade paradiset av John Milton (i båda de fallen med djävulen som en huvudperson).

Underlaget för balladen är inte lika känt, men även här finns två olika teorier. Den ena menar att det är den gotiska skräckromanen Lenore av Gottfried August Bürger som är inspirationen. Där hämtas huvudpersonen Lenore vid midnatt av sin fästman som återvänt som allvarligt skadad soldat, och följer med på en vild ritt genom skogen till en kyrkogård för att där vigas inför spöken och skelett. Den här typen av litteratur var en stor inspirationskälla för de tidiga romantikerna, och Liszt har även skrivit en melodram som bygger på Lenore, S.346.

Den andra teorin är den grekiska myten om Hero och Leander, vilket förespråkas av pianisten Claudio Arrau. Han ska ha hört detta från sin lärare Martin Krause, som själv var elev till Liszt och menade att detta var allmänt känt i Liszts bekantskapskrets. Vi kommer nog aldrig veta med säkerhet vilken, om någon, av dessa teorier som är korrekt – men den instrumentala musiken är ju öppen på det sätt att man som lyssnare kan göra olika tolkningar, så de behöver inte heller uteslutas. Båda historierna passar nämligen in på balladen fast på olika sätt. Det kommer ett parti med en vild marsch en bit in i stycket, vilket leder tankarna till Lenore. Men generellt tycker jag att Hero och Leander passar bättre in på hur berättelsen fortgår när temana avlöser varandra. Texten som följer utgör min tolkning, baserad på Arraus teori, på hur musiken stämmer överens med detta mer konkret.

Enligt myten är Hero en ”prästinna” som bor i ett torn på en ö. Hon är inte tillåten att träffa några män, så hon är snarare en nunna i ett kloster. Leander bor på fastlandet mitt emot ön och är förälskad i Hero. Eftersom de inte får träffas öppet har de ett hemligt system: på natten tänder Hero en lykta i tornet och Leander simmar över sundet, vägledd av lyktan. Då kan de vara tillsammans under natten och i gryningen simmar Leander tillbaka innan klostret vaknar.

I pianostyckets början kan man höra vågorna slå i det djupa registret. En allvarsam och ödesmättad melodi introduceras och vi får bilden av Leander som simmar i första akten av den grekiska tragedi som följer. Efter några skira, filmiska ackord byts scenen och ett nytt tema hörs. En stor kontrast till det vi hört hitills –  en smäktande melodi i dur i det ljusa registret. Det är Heros tema, eller kärlekstemat när de kan vara tillsammans.

I myten simmar Leander till Hero under flera nätter. I stycket repeteras dessa båda teman efter varandra nästan identiskt men med en skillnad – andra gången en halvton längre ned. Liszt gräver djupare i registret, och det känns ännu lite mer ödesmättat den andra natten.

Temana avlöser varandra, och inför den tredje natten kommer den där marschen och blåser upp. Vattnet stänker mot klippväggarna i kaskader upp och ner över pianot. Plötsligt hörs Leanders tema mitt i allt kaos när han simmar i stormen. Några takters osäkra ackord – han kippar efter andan! Ett nytt kort tema bryter av som en berättare kommenterar historien, med sköna harmoniska kast mellan olika medianter. Hur ska det gå? Då hör vi de ljuva ackorden från Heros kärlekstema och vi förstår att det gick bra den här natten också. Liszt ger oss temat två gånger bara för sakens skull, nu också grundat i basregistret. Slutligen kommer ett fragment av melodin i ett mörkare register, rörelsen avtar och vi är tillbaka i den ödesmättade stämningen när Leander ska simma tillbaka

Fjärde natten. Det börjar lugnt och stilla, men snart blåser det upp . Leander kämpar mot vågorna som tilltar allt mer. Till slut har stormen växt till en orkan och Liszt beordrar pianisten att krama ur så mycket kraft och klang som möjligt ur pianot! Enligt myten blåser de starka vindarna ut lyktan i tornet, och utan något att vägledas av förgås Leander i stormen. Min tolkning här är att den sista, stora vågen i musiken dränker Leander och för resten av stycket förblir han död. Det återstår dock en bra bit, och det är de viktiga efterverkningarna i myten.

Man hör de osäkra ackorden igen och berättaren som frågar sig hur det går i historien. Därefter följer en av de häftigaste effekterna i balladen. Heros kärlekstema hörs igen för fjärde gången, men Liszt har nu skrivit det över klocklika ackord som varvas mellan händerna – det är dödsklockorna som klämtar för Leander i bakgrunden. Men Hero vet fortfarande inte om att han har drunknat, varför kärlekstemat dominerar i förgrunden.

Detta leder så småningom in i styckets slutfas. Ytterligare ett nytt tema introduceras som också det kommer höras fyra gånger. Det är en vacker melodi i dur och det temat är i själva verket en transformation av Leanders ödesmättade melodi i början, då i moll, nu i dur. Det är samma genialiska drag Liszt använder här som i h-moll-sonaten och även i andra verk – samma melodikontur ger upphov till ett annat tema med en helt ny karaktär, en ny personlighet.  Det är kanske minnet av Leander och tiden tillsammans, eller hans ande, eller en symbol för kärlekens kraft som övervinner döden. I vilket fall hör vi melodin fyra gånger och med tilltagande intensitet för varje gång.

Efter två gånger hörs berättarens inspel en sista gång. Den tredje gången återvänder vågorna som ackompanjemang i det djupa registret, och den fjärde gången slår de som skalor över hela pianoregistret, tvärs genom melodin i mittenregistret. Efter det sista klimaxet återstår bara några takter av stycket. Liszt skrev först ett avslut där det bombastiska pianospelet fortsätter hela vägen ut, men reviderade sedan verket till att sluta på ett annat sätt. Kraften och passionen transformeras snabbt till en sista återkomst av kärlekstemat som framförs ljuvt, stilla och avskalat som det var i början. En liten anspänning i de allra sista ackorden som till slut upplöser sig till ett rent H-dur-ackord.

Det här är ett sätt att binda upp musikens klanger med mening utifrån en underliggande berättelse. Men man möter ganska snabbt gränsen där orden inte räcker till längre och musikens egen logik tar vid. Vartenda tema, vartenda ackord och ton i balladen har ett uttryck som kan skifta i nästan oändligt många nyanser som musik. Däri finns kraften, och känslosamheten, och kärleken.

Henrik Kilhamn