Lindberg övertygar i Stenhammar

Wilhelm Stenhammar: Symfoni nr. 2, Musik till ett drömspel
BIS 2329 [1 CD]

Foto © BIS Records

Det är knappast en överdrift att påstå att Wilhelm Stenhammars andra symfoni i g-moll (1915) är en av de allra största svenska symfonierna. Den har spelats in på skiva sammanlagt åtta gånger; Tor Mann (Swedish Society), Stig Westerberg (Caprice), Neeme Järvi (BIS, DG), Paavo Järvi (Virgin), Petter Sundkvist (Naxos), Herbert Blomstedt (BIS) och Christian Lindberg (BIS).

Christian Lindbergs inspelning med Antwerpens Symfoniorkester, som kom förra året är, enligt min mening den bästa inspelningen från den digitala eran. Den enda som på allvar kan konkurrera och eventuellt överträffa den är Westerbergs 30 år äldre inspelning med Stockholms filharmoniker från 1978. Det här är för övrigt också den andra inspelningen med en utländsk orkester, den första gjorde Petter Sundkvist med Royal Scottish National Orchestra 1996.

Stenhammars symfoni känns i utformningen något mer framåtblickande än en del andra verk av hans samtida svenska kollegor. Stämningen kan ibland påminna om den hos Sibelius och i sista satsen finns det flera Bruckerreferenser. Han valde också medvetet att fjärma sig från en del av sina nationalromantiska kollegor med sitt motto att skriva “nykter och ärlig musik utan klatsch”.

Christian Lindberg har fin känsla för Stenhammars idiom. Tempovalen känns för det första helt rätta, och han låter musiken andas naturligt, så att den inte rycks sönder för mycket. För det andra så tolkas det bitterljuva temat i första satsen mycket stämningsfullt och Lindberg och orkestern lyckas mana fram det speciella nordiska ljuset som samtidigt känns så svårmodigt. Det engagerande scherzot, som även kombineras med en lätthet i orkesterklangen, är en annan höjdpunkt. Möjligtvis skulle Christian Lindberg ha kunnat få till slutkrönet på den sista satsen med sin dubbelfuga något kraftfullare, om jag ska klaga över något.

Genom hela skivan förbluffas man som lyssnare över med vilken finess som den här belgiska orkestern spelar denna för musikerna rimligtvis ganska okända symfoni. Deras svenske dirigent verkar ha lyckats övertala musikerna om kvaliteten i verket. Skivan avslutas även med en riktig raritet, den skådespelsmusik kompositören skrev till en produktion av August Strindbergs Ett drömspel  1916 och som sammanställdes till en konsertversion av Hilding Rosenberg 1970.

Det här är den inspelning av Stenhammars andra symfoni som jag rekommenderar i första hand. Herbert Blomstedts inspelning med Göteborgs Symfoniker som kom nyligen (också på BIS) kan inte alls mäta sig med Lindbergs. Den är en besvikelse och en inte speciellt övertygande tolkning.

Per Nylén

Wilhelm Stenhammar: Symfoni nr. 2 i G-moll & Musik till ett drömspel
Antwerp Symphony Orchestra
Dirigent: Christian Lindberg