Erik Saedén © Leif R Jansson / SCANPIX

Läsvärd biografi om Erik Saedén

Catarina Ericson-Roos: Erik Saedén. Mästersångaren bakom masken.
Carlssons, 2019. ISBN: 9789173319683

 

Det skall sägas på en gång – Mästersångaren bakom masken är en mycket läsvärd biografi om Erik Saedén, en av våra större sångare under 1900-talets andra hälft. Författaren Catarina Ericson-Roos gör det igen. Efter den ypperliga biografin om Dorothy Irving berättar hon nu historien om en idag legendarisk hörnpelare i det moderna svenska musik- och operalivet. För det var Erik Saedén i flera bemärkelser; som opera- och konsertsångare, som pedagog och – om man så vill – som organist i Oscarskyrkan i Stockholm.

För den delen av Operans publik som likt recensenten häckade på Operans tredje rad under 1970- och 1980- talen finns minnen från många ”Saedénföreställningar”. Han var en av de mest slitstarka sångarna i en repertoar som sträckte sig från barock till det alldeles nyskrivna. En lite torr men hälsosamt realistisk humor i buffaroller parades med instinkt för den där krypande ondskan som visas i de mer lågmälda detaljerna när han gjorde roller som Jago och Scarpia. För att bara ta ett exempel – i Toscas andra akt ägnade Saedéns Scarpia uppmärksamheten åt en fruktkorg och spottade vällustigt ut druvkärnor för att endast sporadiskt visa intresse för Toscas böner. Och som Beckmesser skapade han ett porträtt för alla tider av den pedantiske och koleriske stadsskrivaren i Wagners “Mästersångarna i Nürnberg”.

Källmaterial är alltid avgörande för en biografi. Ericson-Roos har i detta fall haft ett omfattande arkiv, paret Erik och Elisabeth Saedén samlade nogsamt på recensioner och andra klipp. Därtill har barnen gett tillgång till den ganska omfattande korrespondensen inom och utom familjen. Det sistnämnda är en förutsättning för att kunna komma en tillbakadragen person som Saedén mer inpå livet.

Utan att fastna i citat gestaltar Ericson-Roos skickligt de olika faserna i Saedéns karriär. Hon speglar den mot en tid som präglades av förändring. Saedéns arbetsplats Operan gick från 1950-talets breda repertoar med en stor ensemble till det av Folke Abenius förordade stagionesystem under 1980-talet och därefter med en allt mindre sysselsatt ensemble. Däremellan utspelar sig det som många kallar en guldålder för Kungliga Operan, med ett ”järngäng” av sångare som Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Ingvar Wixell och Ragnar Ulfung.

Med 160 roller innehar Saedén ett svenskt rekord och författaren går igenom stora delar av hur hans repertoar byggdes upp, i början genom allehanda inhopp och snabba inlärningar, senare med en mer målmedveten utveckling som i sin omsorg om röstmaterialet lade grund för att karriären kunde bli så lång – något som knappt existerar i dagens operaliv. Att han aktivt avstod en internationell karriär var nog till glädje för både familjen och den svenska publiken.

Kanske hyllas hovsångaren ett par gånger för mycket – vi förstår ganska snart att Erik Saedén är ett fenomen med sin musikaliska bredd och antal roller han gjorde i operarepertoaren och behöver inte påminnas.

Vid sidan av konserterna och operaföreställningarna undervisade Saedén oavbrutet – här är boken mer antydande men ger ändå intressanta inblickar i hur han kom att bilda en skola med utgångspunkt i de egna studierna för Arne Sunnegårdh. Flera är de framgångsrika sångarna som kommer till tals i vittnesmål om Saedéns storhet som pedagog.

Visst, där finns några sakfel, en och annan bildtext som inte stämmer, dessutom saknas en diskografi. Men det är skönhetsfel, istället gläder man sig åt en alldeles nödvändig biografi som speglar en storhetstid som för alltid har flytt.

Om recensenten får önska så är det att Catarina Ericson-Roos fortsätter med ytterligare en biografi, den om Kerstin Meyer! Där har vi ytterligare en sångerska i järngänget – kanske den mest internationella av dem alla. Låt oss hoppas att förläggaren Trygve Carlsson håller med!

Alexander Husebye