Foto ©️Niklas Elmehed

Tillträdande maestron visar lejonklon

Nobelpriskonserten 2021

Konserthuset, Stockholm, 8 december 2021

Wilhelm Stenhammar: Excelsior!

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1

Hannah Kendall: The Spark Catchers

Nikolai Rimskij-Korsakov: Capriccio Espagnol

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent: Ryan Bancroft

Cello: Sol Gabetta

Även årets Nobelpriskonsert skedde utan pristagarnas närvaro på grund av pandemin, men konserten var ändå spännande på många andra sätt. För några dagar sedan meddelade Kungliga filharmonikerna att deras nye chefsdirigent för säsongen 2023/24 heter Ryan Bancroft. Nobelpriskonserten blev hans första offentliga framträdande som tillträdande chef. Bancroft är en ung dirigent (född 1989) från Kalifornien som på kort tid nått internationella framgångar och konserthuschefen, Stefan Forsberg, var synbart stolt över nyförvärvet. Att axla manteln efter sådana storheter som Alan Gilbert och Sakari Oramo kräver en del och kvällen gav oss en lite försmak på vad vi kan förvänta oss i framtiden.

Konserten inleddes med Wilhelm Stenhammars konsertuvertyr Excelsior! som är ett av hans ungdomsverk och skrevs när han var 25 år gammal. Musiken är fylld av energi, vilket Bancroft tar väl hand om, och han dirigerar på ett mycket livfullt sätt där han involverar hela sin kropp. Den energin lyckas han överföra på orkestern och med en böljande frasering och spänningsskapande dynamik bjöd de på ett mycket fint framförande. Jag måste också berömma det sätt han tog tillvara den speciella klang som är filharmonikernas egen.

Efter den aptitretaren var det dags för kvällens solist, Sol Gabetta, att äntra scenen för Camille Saint-Saëns första cellokonsert. Cellokonserten med sin blandning av lyrik och underliggande energi framförd av en av världens mest eftertraktade cellister kan väl bara bli bra? Det enkla svaret är ja och inte bara det, det blev mycket övertygande. Bancroft får också här visa att han är en lyhörd dirigent och kommunikationen mellan solist och orkester är oklanderlig. Sol Gabetta har en fantastisk ton i sitt instrument och särskilt fascineras jag av hennes förmåga att anpassa klangen till musiken.  Men det är inte bara solisten som har den förmågan utan träblåset sätter mycket färg  och stråkarna lyckas på ett subtilt sätt ta fram musikens “rytmiska finesser”. Tillsammans hittar solist, dirigent och en lyhörd orkester den perfekta balansen mellan soloinstrumentet och orkesterklangen. Cellokonserten spelas utan avbrott mellan satserna och de olika övergångarna både i och mellan satserna kan vara en utmaning men här känns allting fullständigt naturligt och det musikaliska flödet stoppas aldrig upp. Det är svårt att göra den här mycket fina musiken bättre rättvisa.

Som extranummer fick vi höra ett arrangemang för cello och orkester av Lenskijs aria ur operan Eugen Onegin av Peter Tjajkovskij. Än en gång visar Gabetta hur hon kan skapa magi med sitt instrument och samspela med en orkester som uppenbarligen trivs i sällskapet.

Efter paus var det sedan dags för nutida musik, den brittiska kompositören Hannah Kendalls The Spark Catchers. Musiken består av tre delar. Inledningen är full av energi med en rytmiskt drivande stråksektion och därefter  kommer ett parti med breda långa klanger innan en variant på inledningen återvänder. De rytmiska figurerna är inte okomplicerade där olika delar av orkestern samspelar med varandra på ett intrikat sätt.

Det krävs nog en riktigt bra orkester och dirigent för att allt ska hållas samman. Det hade vi förmånen att få lyssna till ikväll. Jag tycker det är spännande musik som säkert kräver fler genomlyssningar för att man ska uppfatta alla dess kvaliteter. För dirigent och orkester var nog detta framförande det mest krävande i kvällens program och det klarade man av med den äran. Ryan Bancroft har ett uttalat intresse för nutida musik och vi kan nog se fram emot fler spännande framföranden när han tillträder sin post.

Konserten avslutades med Nikolai Rimskij-Korsakovs Capriccio Espagnol. Musiken, i fem satser, bygger på spanska folkmelodier och hans förmåga att skapa nya och annorlunda klanger genom sin orkestreringskonst blir tydlig i detta verk. Orkesterns olika delar får tillfälle att glänsa och Bancroft ger dem precis den frihet som är möjlig utan att det inkräktar på helheten. Resultatet blir ett energifyllt och passionerat framförande. Bancroft formar varje fras omsorgsfullt och han kan uppenbarligen konsten att hålla en hålla en fras den där millisekunden extra som skapar dynamik och spänning i ett framförande. En härlig final på en mycket fin konsert.

Det är naturligtvis för tidigt att säga något om vad Bancroft och orkestern kan åstadkomma i framtiden när han tillträtt som chefsdirigent. Det är dock ingen tvekan om att det redan finns en ömsesidig respekt mellan honom och orkestern och att döma av kvällens konsert så har vi mycket att se fram emot.

Staffan Sundkvist

image_pdfimage_print