Kryddstark Giltburg i Beethovens sonater

Ludwig van Beethoven: Pianosonater nr. 1 – 32

Naxos 8.509005

4 out of 6 stars

När man ska recensera en större samling av Ludwig van Beethovens pianosonater så behövs det tid. Du behöver få känna hur tolkningarna sakta sjunker in: först efter ett par timmar i hörlurarna så börjar du förstå pianisten, hans tankar och notera särdragen i tolkningarna. Boris Giltburgs Beethoveninspelningar är värda sin tid och det finns mycket nytt i dem att finna hela tiden.

Jag var först tvungen att återvända till analysen av befintliga Beethovencykler (här på Capriccio) från februari 2020. Där kommenterar jag ett flertal av de då sextio tillgängliga kompletta cyklerna. Under Beethovenåret 2020 tillkom ytterligare några; ett par riktigt intressanta, någon ointressant och även en dålig.

I analysen delade jag upp tolkningarna i klassiker, uppstickare, ett par egensinniga samt några tänkbara blivande klassiker.

Boris Giltburg tillhör inte gruppen egensinniga och förstås ännu inte klassikerna, även om tolkningarna är ytterst genomarbetade och engagerande. Att kalla honom för uppstickare däremot känns mer passande, och det blir intressant att se hur hans tolkningar står sig långsiktigt.

Vad jag inte tog nån större hänsyn till i analysen 2020, var ljud och akustik. Men ju mer jag lyssnar på Giltburg så inser jag att det är en viktig del i valet av favoritinspelning.

Jämför man ljudet och akustiken med exempelvis Igor Levits omtalade inspelningar från 2013-2019 så kan inte skillnaderna vara större. Giltburg är inspelad i pianofabriken Faziolas egen inspelningsstudio i Italien. En knastertorr miljö, där jag först efter ett par timmar började uppskatta renheten och tydligheten. Ljudet är perfekt om man vill följa med i noterna.

Akustiken på Levits inspelningar är betydligt mer katedralslik där tonerna blandar sig mer; ibland känns det som att man sitter långt ifrån flygeln med en efterklang som både skapar viss otydlighet, men delvis förstärker de fascinerande tolkningarna och då främst i de långsamma satserna. Hos Giltburg är man placerad alldeles in på instrumentet, med närgångna mikrofoner, som även låter oss höra ett och annat ljud från pianisten.

Vad det gäller själva det musikaliska så är både Giltburg och Levit njutbart kryddstarka och inspirerande. De lyfter fram ganska så olika saker i sonaterna, men påminner om varandra i sin nyfikenhet och experimentlusta. Levit har en naturlighet i flödet, där hans vilja når hela vägen igenom. Giltburg är aningen mer ojämn: ibland helt fängslande, ibland mer traditionell och kanske lite konventionell, ja, nästan lite tråkig.

När man skall förorda den ena eller andra så bör man ändå känna på de stora skillnaderna i ljud och akustik. Man bör höra båda och utifrån det välja vad som passar.

Det finns massor av bra alternativ, där mina favoriter Stephen Kovacevich och Paul Lewis sticker ut; ej heller att förglömma klassiker som Artur Schnabel och Annie Fischer. Efter ett tips från en av Sveriges främsta pianister har jag även ägnat mycket tid åt Alfred Brendel på sistone, som även får räknas in bland klassikerna idag.

Jämförelsen mellan Boris Giltburg med Igor Levit känns ändå som den mest relevanta. Nytt och fräscht. Båda hjälper också lyssnarna på vägen med utförliga egenskrivna texter i det bifogade texthäftet.

Likt med Levit så får jag en känsla av att vi kommer få höra Giltburg i ytterligare en komplett Beethovencykel inom 10-15 år, det finns så mycket att finna i hans Beethoven och när man läser Giltburgs egna kommentarer så förstår man att han delvis bara är i början på en resa med dessa verk.

Vill man köpa CD-boxarna så kan Giltburg vara det bästa valet, då priset på en Naxosbox är betydligt lägre, men då de flesta streamar sin musik via Idagio, Spotify eller liknade så är priset inte det viktigaste.

Lyssnar man sonat för sonat, sats för sats, så vinner nog ändå de flesta av Levits versioner. I vissa långsamma satser finns det ingen som ens kommer i närheten av Levits naturliga flyt; t ex i largot i den fjärde sonaten eller i de långsamma lyriska partierna av den trettionde sonatens final. Ett annat ställe att dyka ned i är i de (av båda pianisterna) makalöst fint framförda Spöksonaterna (nr 17), men faktiskt även här finner Levit en knivsudd mer krydda.

Summerat för Giltburg bör vi ge ett högt betyg, men med Levits fantastiska box vid sidan av så bleknar det mesta; så även denna nya inspelning.

Anders Wikström

image_pdfimage_print