https://www.kotte-autographs.com/de/autograph/krauss-clemens/

2023-01-25 

Krauss – en man med två ansikten

Clemens Krauss (1893-1954) var på många sätt en gåta. En briljant och hyllad dirigent, en karriärist som samarbetade med nazisterna och samtidigt också en medmänniska som bidrog till att rädda livet på många judar under andra världskriget. Jag har länge fascinerats av hans sätt att tolka musik, och nu tack vare Decca Eloquences nyutgivna box med hans samtliga inspelningar på bolaget, så kan vi njuta av hans musicerande i ett bättre ljud än någonsin.

Kanske fick han behovet av att hävda sig med modersmjölken, född som han var som en följd av en utomäktenskaplig relation mellan en blott 15-årig dansös på Wienoperan, Clementine Krauss, och chevalier Hector Baltazzi som kom från en rik bankirfamilj. Född och uppvuxen i Wien, sjöng den unge Krauss i Wiener Sängerknaben och studerade också vid stadens konservatorium. Efter sin dirigentdebut i Brno 1913 så ser hans karriär ungefär likadan ut som många av hans kollegors på den tiden. Han lärde sig hantverket på minde operascener i Riga, Nürnberg och Stettin innan de mer kända operahusen och orkestrarna började att höra av sig. Han knöt tidigt täta band med Wiener Philharmoniker, stadens operahus och med Salzburgfestspelen, ledde även Frankfurtoperan under några år i slutet av 20-talet och dirigerade dessutom flera av de stora amerikanska orkestrarna.

Hans karriär i Tyskland sköt fart efter nazisternas maktövertagande, där han först var chef för Staatsoper i Berlin en kort period mellan 1935-1936, för att därefter ta över Bayerische Staatsoper i München (1937-1944). Krauss var inte själv med i nazistpartiet, men skaffade sig en närmast unik maktposition i det tredje riket som väl endast Wilhelm Furtwängler kunde matcha. Det som gör Krauss till ett sådant janusansikte är att han parallellt med detta samarbete med den nazistiska regimen, privat tillsammans med sin fru, operasopranen Viorica Ursuleac, deltog i engelskorna Ida och Mary Cooks hemliga operation med att rädda tyska judar undan förintelsen.

Enligt en skröna ska Krauss ha sagt till Wiener Philharmoniker efter deras sista gemensamma konsert innan krigsslutet, att de kommer att få spela mer Tjajkovskij i framtiden, vilket – oavsett om historien är sann eller inte – kanske visar på hans ironiska, för att inte säga cyniska, sida. Vad som knappast kan ifrågasättas är hans musikalitet och briljans som dirigent: det finns något naturligt och genuint spontant över hans musicerande som väckte både publikens och kritikernas beundran.

Det dröjde till 1947 innan Krauss tilläts av de allierade att dirigera igen, men sedan flöt hans karriär på som vanligt med fokus på musikcentrumen Wien, Salzburg och München, även om han också gjorde uppskattade gästspel i London. För eftervärlden är han i första hand mest känd som uttolkare av Richard Strauss och valsfamiljen Strauss musik, vilket är ganska så missvisande med tanke hans i övrigt synnerligen breda repertoar som inte bara fokuserade på det germanska utan även innehåll fransk och italiensk musik av Debussy, Ravel, Verdi, Puccini och Respighi. Krauss dirigerade också samtida operor som Hindemiths Cardillac och Bergs Wozzeck samt dessutom flera av Mahlers symfonier.

Med Richard Strauss etablerade han ett nära samarbete genom åren och dirigerade flitigt dennes operor och symfoniska dikter. Han gjorde även en berömd serie av inspelningar på Decca med ett flertal av orkesterverken samt operan Salome med sopranen Christel Goltz. Deras personliga vänskap ledde också till att Strauss, som tröttnat på sina librettister efter Hugo von Hofmannstahls död, gav Krauss i uppdrag att skriva texten till den sista operan Capriccio, som den österriske dirigenten dessutom uruppförde i München 1942.

Opera var Krauss huvudsakliga fokus genom karriären. Visserligen dirigerade han också konserter regelbundet, men han var aldrig chef för någon egen symfoniorkester.  Naturligtvis dirigerade han även Wagner i operahusen, men hans debut i Bayreuth 1953 blev ändå något av en sensation och en milstolpe i hans liv. Det året gav han ringen och Parsifal, tolkningar som både innehåller exceptionell briljans och en närmast kammarmusikalisk luftighet. Dessutom tillkommer som bonus den gyllene eran av oöverträffade Wagnersångare som Varnay, Hotter, Resnik, Neidlinger, Vinay, Windgassen m.m. Den ringen (som finns återutgiven på Orfeo) är för mig en av de mest övertygande inspelningarna av verket rent musikaliskt, även om det naturligtvis finns bättre inspelningstekniskt.

1954 såg ut att bli Krauss största år som dirigent. Efter sina hyllade framföranden i Bayreuth, tänkte Wagnerbröderna Wieland och Wolfgang lansera honom som festivalens ledande dirigent. Han var en firad stjärna på Wienoperan och i Salzburg. Med Wiener Philharmoniker ledde han dessutom återigen nyårskonserterna, vilka han hade dragit igång under andra världskriget. Emellertid så tilltog Krauss hjärtproblem och den 16 maj 1954 tog allt slut i Mexico City då han avled av en hjärtattack under en turné med Wiener Philharmoniker 61 år gammal.

Drygt 70 år senare är han väl mest ett namn i musikhistorien som brukar dras fram när det är dags för nyårskonserten i TV, men för oss lite mer historisk intresserade musikvänner är han något betydligt viktigare. Det räcker med att lyssna på hans inspelning av Johann Strayss dy:s Läderlappen på Decca för att inse vilken skicklig dirigent han var. Precis som en av hans största beundrare, Carlos Kleiber har sagt, så framför ingen den musiken med en sådan blandning av nästan nonchalant charm, kombinerad med utsökt finess.

Per Nylén

 

Kraussinspelningar du inte får missa: