Die Csárdásfürstin på Zürichoperan © Toni Suter

Klimatapokalyptisk Csardasfurstinna

Opernhaus, Zürich, 25 & 27 september 2020
Emmerich Kálmán: Die Csárdásfürstin
Galakonsert: Utdrag ur operor av Giuseppe Verdi

 

I likhet med världens övriga operahus stängde även Zürichoperan sina dörrar när coronapandemin bröt ut för ett halvår sedan. I somras tilläts man göra en kort konsertserie inför en publik på 300 personer och det diskuterades fram och tillbaka hur man skulle göra med nästkommande säsong. Restriktionerna i Schweiz lättades visserligen något och publikgränsen höjdes till 1000, dock måste munskydd alltid bäras när man vistas i huset, även under själva föreställningen.

Avståndsregeln på 1,5 meter mellan orkester- och körmedlemmar behålls däremot, vilket gör att orkestern inte får plats i orkesterdiket och kören inte kan vara på scenen. Flera lösningar kring hanteringen av orkester och kör diskuterades och till slut fanns bara ett alternativ kvar; att flytta till en annan byggnad, repetitionslokalen vid Kreuzplatz. Därifrån transporteras ljudet med hjälp av en högteknologisk ljudanläggning och 1000 meter långa glasfiberkablar till orkesterdiket i operahuset där man har placerat ut högtalare. En liknande lösning används sedan länge i Bregenzfestspelen i Österrike där orkestern spelar inomhus och själva föreställningen går av stapeln på sjöscenen.

Repetitionslokalen vid Kreuzplatz och orkesterdiket på Zürichoperan © Andrin Fretz

Nu i slutet av september skulle premiären av Emmerich Kálmáns berömda operett Csardasfurstinnan (Die Csárdásfürstin) ha ägt rum, fem månader senare än planerat. Kálmán skrev denna operettklassiker mitt under ett brinnande första världskrig 1915.

Handlingen utspelar sig i Budapest och Wien och handlar om en Furst Edwin som förälskar sig i den ungerska sångerskan Sylva Varescu. Furstens förnäma föräldrar, som redan har bestämt och offentliggjort att Edwin ska gifta sig med sin kusin Stasi, uppskattar inte sonens svärmeri för den simpla sångerskan. Efter många om och men får dock Edwin sin vilja igenom och hans kusin Stasi hittar sin kärlek i Edwins vän Boni.

På Zürichoperan har man anlitat den tyske regissören Jan Philipp Gloger, som här för första gången ger sig i kast med en operett. Denna, jämfört med operan mer “lättsamma” genre, är emellertid minst lika krävande, inte minst när det kommer till skådespeleri, dialog, tajmning och humor, för att få till stånd en fullödig operettafton.

Nu har man visserligen onormala förutsättningar att jobba utifrån, något som också tyvärr sätter avtryck på personregi och aktivitet på scenen. Uppsättningen i sin helhet är inte särskilt komplicerad och man fjärmar sig till en början inte långt ifrån originalhandlingen, även om tid och rum är helt annorlunda. Originalhandlingen, som utspelar sig under Habsburgmonarkin, har förlagts till en nutida lyxyacht – med just namnet Die Csárdásfürstin – dit några rika amerikaner flytt för att undkomma tristessen i coronapandemins spår. Sylva Varescu är här ingen firad operasångerska, utan ingår i personalen där hon får stå för både städning och underhållning.

Den långa resan – som i programbladet beskrivs som “en kryssning in i undergången” – pågår i Stilla havet, gör halt vid någon exotisk ö och strandar till slut i Antarktis, där pingviner, sälar och andra djur gör huvudkaraktärerna sällskap. Men plötsligt inträffar en explosion med tragiska konsekvenser. Det hela slutar med att himlen regnar skräp och plastpåsar, djuren dör och den resterande delen av yachten lämnar jorden – som sedan brinner upp helt – och landar på mars där aliens dansar in på scenen för operettens extatiska avslutning.

Jag måste erkänna att jag fram till båtexplosionen tycker att uppsättningen både är rolig och övertygande. Det är mycket humor och practical jokes som får en att bryta ut i skratt. Men mot slutet fjärmar man sig från all logik utan några som helst proportioner. När man dessutom försöker föra fram politiska budskap om klassklyftor och klimatkris blir det hela bara löjligt och faller platt.

Vad beträffar den musikaliska nivån så är det främst orkestern under den unge dirigenten Lorenzo Viotti som visar vägen. Viotti har fin känsla för tempoväxlingarna och förmår även mejsla ut detaljer i Kálmáns partitur. Philharmonia Zürich bjuder också på ett bländande orkesterspel. Efter att ha upplevt arrangemanget med ljudöverföring på plats i Bregenz var jag först väldigt skeptisk, men resultatet i Zürich var långt över förväntan, även om det där lilla extra som kryper under skinnet saknas när orkestern inte spelar i diket.

Operett är operett, och opera är opera. Tyvärr blir det lite för mycket av det sistnämnda med Annette Dasch och Pavol Breslik. Dasch är en utmärkt aktris och hennes röst saknar ingenting när det kommer till klang och teknik, dock är den för tung för Sylvas parti. Hon låter snarare som en Salome eller Elisabeth i Tannhäuser, medan hennes motspelare Breslik sjunger Edwins roll som om det vore Rodolfo i La Bòheme eller Pinkerton i Madama Butterfly. Jag saknar lättheten och charmen hos båda sångarna. De övriga i besättningen gör godkända insatser – ingen underpresterar, men ingen briljerar heller.

Die Csárdásfürstin på Zürichoperan © Toni Suter

I juni skulle en nyuppsättning av Verdis I vespri siciliani ha spelats på Zürichoperan och den skulle även ha återkommit nu i september. Då det inte var möjligt med tre premiärer på en månad valde man att ersätta “Vespri” med en galakonsert innehållande utdrag ur Verdi-operor med samma sångare i huvudrollerna och chefsdirigenten Fabio Luisi på pulten.

Luisi har dirigerat mycket Verdi genom åren och även förtjänstfullt spelat in tre sällsynta operor på cd; Jérusalem, Aroldo och Alzira. När han inleder galakonserten med uvertyren till just I vespri siciliani är det verkligen eld och lågor och temperaturen höjs rejält i salongen.

Dessvärre är det enbart den ryske basen Alexander Vinogradov som når upp till den standard som Luisi sätter. Hans varma, solida bas gestaltar suveränt Procidas patriotiska känslor i dennes entréaria i I vespri siciliani och den ruvande ångesten i Filips monolog ur Don Carlo.

Fabio Luisi och Alexander Vinogradov © Toni Suter

Det är aldrig lätt med operarecitaler där sångarna måste ge en övertygande bild av sin karaktär på några få minuter. Det är inte heller något som sopranen Maria Agresta, barytonen Quinn Kelsey eller tenoren Bryan Hymel lyckas med. Hos samtliga saknas psykologisk trovärdighet och äkta Verdidramatik.

Agresta har visserligen en stadig sopran med fina nyanser, men hennes tolkning av Elisabetta (Don Carlo, duetten i akt 2 och arian i akt 5) och Leonora (Il trovatore, tersetten i akt 1) präglas av överdrift och tillgjorda manér. Bättre sjunger hon däremot Amelias aria ur första akten av Simon Boccanegra. Quinn Kelsey har en gedigen barytonröst med mycket värme, men lyckas genom sin överlyriskt förmedlade känsla av övergivenhet inte övertyga ett dugg, varken som Greven Luna (Il trovatore, arian i akt 2 och tersetten i akt 1) eller Macbeth (arian i akt 4) – var är svärtan?

När det gäller Bryan Hymel så är problemen ännu större än så. Hymel har tidigare varit en av de ledande lyriska tenorerna, men det börjar märkas att övergången till mer dramatiskt tunga roller och lägre tessitura har skadat rösten. Han försöker sjunga med stor passion, men rösten räcker inte till, jag hör mest pressad klang och ostadig teknik. Rodolfo i Luisa Miller (arian i akt 2) ligger kanske inte helt fel för honom, men nivån för Manrico (Il trovatore, arian i akt 3, tersetten i akt 1) eller Don Carlo (duetten i akt 2) är Hymel inte i närheten av.

Även om de sångliga insatserna lämnar en del att önska så är det ändå fantastiskt att livemusik har tagit fart igen. Förhoppningsvis blir det mer och mer framöver. Det mest minnesvärda från denna musikhelg i Zürich förblir insatserna från Fabio Luisi, Lorenzo Viotti och Philharmonia Zürich – en operaorkester i absolut toppklass!

Yehya Alazem

image_pdfimage_print