Pontus Carron och Emil Eliasson © Yanan Li

Kärt återseende med livemusiken

Konserthuset, Stockholm, 6 augusti 2020

Emilie Mayer: Faustuvertyr
Franz Liszt: Les préludes
Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 3 c-moll

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Emil Eliasson
Piano: Pontus Carron

 

Efter fem månaders lång väntan och hela 25 konserter inför tom sal tog Stockholms konserthus äntligen emot publik, dock endast 50 personer i enlighet med nuvarande restriktioner gällande coronapandemin. Man möttes av en nästan helt tom entré till konserthuset och istället för att hälsa på en och annan bekant så fick man händerna indränkta i desinfektionsmedel. När man väl klev in i stora salen fick man en känsla av att man skulle bevista en repetition snarare än en riktig konsert. Jag måste i ärlighetens namn säga att uppladdningen och spänningen inför konserten var nästan obefintlig. Om det berodde på den extremt begränsade publiken eller på dagens situation i största allmänhet låter jag vara osagt, men det stod helt klart att det inte är som förr. Jag fick nästan panik och undrade: tänk om det ska vara så här i flera år.

Nu var trots allt den konstnärliga nivån precis som man minns den före pandemin. Kungliga filharmonikerna befinner sig verkligen på världsnivå just nu och man fick även se och höra två unga svenska stjärnskott gästa orkestern. Emil Eliasson är en av Sveriges mest intressanta unga dirigenter för närvarande och har redan dirigerat både filharmonikerna och några andra av Sveriges främsta orkestrar tidigare. Ett av kvällens båda stjärnskott var också en debutant, nämligen den unge pianisten Pontus Carron.

Konserten inleddes med tyskan Emilie Mayers Faustuvertyr från 1880. Mayer var en av de mest framstående kvinnliga tonsättarna under sin tid och komponerade inte mindre än åtta symfonier och femton konsertuvertyrer. En del repertoarval görs numera enbart med könskvotering som utgångspunkt men Mayers känsloladdade Faustuvertyr var oavsett ett utmärkt verk att inleda konserten med och filharmonikerna levererade ett mycket engagerat och temperamentsfullt spel.

Franz Liszts Les préludes som uruppfördes 1854 med Liszt själv på pulten brukar benämnas som det första verket i sin genre. Med Les préludes infördes alltså den symfoniska dikten (även tondikt/-poem), en verktyp som kom att användas av många tonsättare under 1800-talet, inte minst Richard Strauss som är en av denna genres stora mästare. Här hade Eliasson järngrepp om tondiktens helhet och byggde successivt upp dramatiken till avslutningens kraftfulla klimax.

Kvällen avrundades med Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert. Beethoven och tonarten c-moll brukar ju vara en utmärkt kombination, jag tänker inte minst på den tredje pianotrion (op. 1), ödessymfonin, den sista pianosonaten och så förstås den tredje pianokonserten.

Det är vanligt att debuterande unga solister tar tillfället i akt för en ren teknisk uppvisning, men så var inte fallet hos Pontus Carron. Här hörde vi någon som verkligen hade gjort en djupdykning i verket och i detalj bestämt sig för hur han vill ha sin Beethoven serverad. Carron har ett personligt spel och distinkt anslag som gav fraseringen ett starkt uttryck, något han även kontrasterade med mycket fina nyanser. Dessa kontraster märktes som tydligast i konsertens andra långsamma sats.

Det var verkligen ett mycket kärt återseende med livemusiken och även om endast 50 personer fick uppleva den så får man hoppas på att detta blir startskott för en successiv ökning av konserter med publik, förstås helt beroende på hur det pandemiska läget utvecklar sig.

Yehya Alazem

image_pdfimage_print