Känslornas extas

SKIVKRÖNIKA

Vicenzo Bellini: Il Pirata

Prima Classic PRIMA010

5 out of 6 stars

Belcanto ska kännas i magen – du drabbas. Det är ingen musik som först går via intellektet utan det är ett tillstånd som du hamnar i.

Belcanto är det viktigaste italienska bidraget till sången – välklingande virtuos sångkonst som utvecklades under 1700-talet och som ledde fram till Bellinis, Donizettis och Rossinis operor under de inledande decennierna av 1800-talet. Även om de senare stora italienska operakompositörerna under århundradet – Verdi och Puccini – valde en annan väg med sin musik så är givetvis även deras operor barn av belcanto.

För mig handlar denna konstform inte bara om teknisk virtuositet, även om den verkligen kräver exceptionella sångare, utan framför allt om inlevelse. Det ska brinna, passioner ska tändas, som lyssnare ska du värmas av glöden; känslorna kokar över och vi upplever katharsis med de lidande kvinnorna i huvudrollerna. Detta är italiensk opera för mig och det är därför jag älskar den.

Denna sångkonst tog hela Europa med storm. Så även här uppe i Sverige där Jenny Lind och andra sjöng de stora kvinnoporträtten hos Donizetti och Bellini, men sedan hände något och operorna föll alltmer i glömska. Efter en lång törnrosasömn kom nästa belcantovåg efter andra världskriget under 1950- och 60-talet då en ny generation operaälskare ville ha något annorlunda och spännande. Och då fanns framför allt de rätta sångarna igen som kunde framföra dessa svårsjungna partier. Maria Callas och Joan Sutherland gjorde dundersuccé som t.ex. Norma och Lucia. Därefter följde Leyla Gencer, Beverly Sills och Montserrat Caballé. Det samtliga dessa hade gemensamt var deras tekniska briljans, spektakulära koloraturer och scenisk närvaro. De var divor som ägde scenen, skapade rubriker och fick fans som följde dem i medierna.

Handlingen i dessa operor är naturligtvis inte lika viktig som hos Wagner och Strauss, men den är i sig inte oväsentlig på något sätt. Verken kretsar ofta kring historiska händelser som t.ex. Donizettis Tudortrilogi: Maria Stuarda, Anna Bolena, Robert Devereux. Valet av libretto speglar ofta den tidens romantiska värderingar med förkärlek för medeltida, kungliga eller adliga dramer i Walter Scotts anda.

Sicilianaren Vicenzo Bellini (1801-1835) skrev tio operor under sitt korta liv och ett flertal av dem har spelats in flitigt sedan belcantorenässansen inleddes. Mest kända är Norma, Sömngångerskan och Puritanerna. Även på skiva har de stora belcantodrottningarna förevigat sina tolkningar, där skivbolagen länge konkurrerade med varandra med den ena inspelningen efter den andra. Operadirigenter som Tullio Serafin, Antonino Votto, Richard Bonynge, Julius Rudel och senare Riccardo Muti lanserade Bellini flitigt, både på scenen och i inspelningsstudion.

Med några undantag, så finns väl numera inte längre de där riktigt spektakulära belcantosångarna som tar publiken med storm som en gång i tiden. Den lettiska sopranen Marina Rebeka är ändå en från vår egen tid som kan briljera och nu har hon också – på sitt eget skivmärke – spelat in en av de mer ovanliga Bellinioperorna, Il Pirata, i Bellinis egen födelsestad Catania under ledning av den rutinerade italienske dirigenten Fabrizio Maria Carminati.

Il Pirata som är Bellinis tredje opera uruppfördes 1827 på La Scala i Milano. Den har inte gjorts lika ofta på skiva som hans senare operor, men det finns framför allt två tidigare tolkningar som sticker ut. Först – inte minst – Maria Callas liveinspelning på Warner från New York, 1959 under ledning av Nicola Rescigno. Ett av hennes mest berömda framföranden – hårresande virtuost, dramatiskt och känslostarkt. Inte lika intensiv är Montserrat Caballé, också på Warner under ledning av Gianandrea Gavazzeni, men hon presterar i stället en kanske vackrare och mer nyanserad gestaltning. Tyvärr är inte hennes make, tenoren Bernabé Marti, alls på samma nivå, vilket drar ner betyget. Där imponerar den lite underskattade Pier Miranda Ferraro bättre hos Callas.

Imogene i huvudrollen slits i det moraliska valet mellan sin make och nya familj – en relation som hon tvingats in i – och mannen som hon egentligen vill ha. Marina Rebeka sjunger sin roll med stor skönhet och inlevelse även om en del höjdtoner ibland blir lite hårda. Sammantaget känns ändå hennes tolkning precis så där passionerad som jag vill ha den. Den mexikanske tenoren Javier Camarena imponerar stort som Imogenes älskade Gualtiero. Han har en riktig fin belcantoröst med mjukhet och klarhet i klangen och en bra spets i rösten. Jag kan även tänka mig att han gör Rossini mycket bra.

Ernesto, Imogenes man, sjungs förtjänstfullt av barytonen Franco Vassallo. Ernesto dödas till slut i en duell med Gualtiero, men Imogene får ändå inte tillbaka den hon åtrår utan denne döms till döden för mordet. Imogenes psyke rasar samman – nu har hon förlorat både sin man och Gualtiero.

Il Pirata är inte Bellini fullt ut när han är som allra bäst med sina långa oändligt vackra, böljande melodier som t.o.m. allkonstnären Wagner lär ha beundrat. Men, den är ändå tillräckligt bra för att den där alldeles speciella känslan ska infinna sig igen. Känslornas extas. Det som är belcantos signum.

Per Nylén

image_pdfimage_print