Känsloladdad Nobelkonsert

Konserthuset, Stockholm, 8 december 2018

Ann-Sofi Söderqvist: Movements
Peter Tjajkovskij: Violinkonsert i D-dur
Peter Tjajkovskij: Symfoni nr 4

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Karina Canellakis
Violin: Lisa Batiashvili

Foto: Kungliga Filharmonikerna, Karina Canellakis (dirigent), Lisa Batiashvili (violin) © Niklas Elmehed

Nobelfestligheterna inleddes traditionsenligt med en konsert i Stockholms Konserthus. På plats fanns redan en världsorkester i form av Kungliga Filharmonikerna och till den fogades den fenomenala violinisten Lisa Batiashvili och den unga amerikanska dirigenten Karina Canellakis. Med den kombinationen hade konsertbesökarna fog för att ha höga förväntningar på kvällen och jag vill redan inledningsvis säga att förväntningarna inte kom på skam.

Konserten inleddes med Ann-Sofi Söderqvists Movements från 2017/18. Jag vill ge pluspoäng till Konserthuset som tar tillfället i akt och presenterar nyskriven svensk musik för en stor publik. Söderqvist är dessutom ett utmärkt val. Hon är trumpetare och har också en fot i jazz-och storbandsmusiken, något som tydligt märks tydligt i såväl harmonik som i rytmik. Movements inleds med en lite sorgsen fanfarliknade trumpetslinga och just den ensamma trumpeten har en viktig roll i hela stycket, här för övrigt ypperligt utförd av Filharmonikernas förstetrumpetare. Musiken växlar sedan oupphörligt mellan det upprörda och det mer reflekterande. Här finns vackra ibland nästan skimrande klanger men också häftiga rytmiska partier.

Söderqvist har själv beskrivit verket ”som en beskrivning av vår tids rörelser av människor på flykt och människans utsatthet: spänningen mellan den enskilda människans förhoppningar om ett bättre liv och de starka krafter som verkar åt ett annat håll – liksom de starka naturkrafter som på havet möter de flyende”.

Jag tycker musiken fångar detta väl och den här typen av kommunikativ musik, med aktuellt innehåll, är enligt min mening modern musik i ordets bästa bemärkelse. Canellakis och Filharmonikerna förmedlade stycket på ett sätt som både berörde och fascinerade.

Därefter var det dags för Peter Tjajkovskij. Under konserten vände sig dirigenten till publiken och höll ett kort anförande bland annat om konstmusikens stora betydelse och dess förmåga att tala direkt till människans ”sjätte sinne”. I just den dimensionen är Tjajkovskij enligt min mening ett utmärkt exempel. Få kompositörer är så direkta i sitt känslomässiga tilltal. Ibland skapar det problem vid olika framföranden.  För att undvika att bli ”sentimentala” tar en del dirigenter och solister en mer ”objektiv” och distanserande ansats till musiken vilket gör att den faller platt till marken. Den fällan går varken Cannellakis eller Batiashivili i. Tvärtom fick vi precis den laddade känslosamhet som utmärker Tjajkovskijs musik när den är som bäst. Musik som direkt tilltalar vårt ”sjätte sinne”.

Först ut var Tjajkovskijs violinkonsert som spelades för första gången 1881. Den är ett utmärkt exempel på att man inte alltid känner igen ett mästerverk när man hör det för första gången. Framförandet bemöttes nämligen med burop och länge hade konserten låg status och ansågs av många violinister som ”ospelbar” på grund av de tekniska krav som ställs på solisten. Numera är de som inte uppskattar konsertens konstnärliga kvaliteter få och musiken är på många sätt typisk för sin upphovsman med sitt självutlämnande innehåll.

Jag har haft den stora förmånen att höra Batiashvili live många gånger och med olika världsorkestrar och olika världsdirigenter. Hon fascinerar mig varje gång med sin musikalitet. Här finns en långt driven teknisk briljans som hon skickligt använder för att skapa framföranden som synes födas ur ögonblicket. Att verket är utomordentligt svårspelat märktes överhuvudtaget inte. Genom att på ett skickligt och genomtänkt sätt använda sig av skillnader i tempo och dynamik skapade Batiashvili och orkestern ett framförande som kändes spontant och som lyssnare förflyttades du omedelbart in i hennes och Tjajkovskijs musikaliska universum. När hon dessutom får en så fin support från Filharmonikerna och deras dirigent som lyhört följer henne på den musikaliska resan så kan det inte annat bli en oförglömlig upplevelse. Hela det breda spektrum av känslor som finns i musiken avtäcks i lager efter lager och som lyssnare är man till slut helt uppslukad av framförandet. Den fulltaliga publikens entusiasm gick inte heller att ta miste på.

Batiashvili bjöd sedan på ett extranummer som hon själv presenterade närmast som en personlig apell; Ich ruf zu dir Herr Jesu Christ av Johann Sebastian Bach, här i ett fint och känsligt arrangemang av Anders Hillborg. Även i detta stycke blev det tydligt hur väl solist, dirigent och orkester fungerade tillsammans.

Det finns ingen anledning att gå in på enskilda satser eller delar i dessa framföranden utan den helhet som solist, dirigent och orkester presenterade var mycket övertygande.

Sist på programmet stod Tjajkovskijs fjärde symfoni. Även denna musik är djupt personlig och är tillkommen efter många personliga kriser. Liksom senare i framförallt femte symfonin är ett av fjärde symfonins huvudteman ”Ödet” som direkt i inledningen av första satsen sätter sin prägel på verket med kraftfulla fanfarer i brasset. Det öde som enligt tonsättaren hela tiden förhindrar individen att bli riktigt lycklig. Trots detta är det långt ifrån en mörk symfoni utan den innehåller många olika sinnesstämningar. Finalen som är en variationssats över en rysk folkvisa kan beskrivas som triumferande. Tjajkovskij har själv beskrivit den som att om man inte själv kan bli lycklig kan man alltid glädjas med andra.

Hur hanterar man då denna känsloladdade och självutlämnande musik så att den inte blir sentimental? Canellakis valde att arbeta mycket med variationer i tempo och dynamik. Det kan vara en farlig väg och det finns många exempel där man försökt sig på detta och hamnat i diket eftersom lyssnaren förlorat känslan för såväl symfonins struktur som dess långa linjer. Framförandet blir då ryckigt och uppdelat.

För att lyckas krävs en dirigent som har kontroll över helheten och en lyhörd orkester. Denna kväll fanns bådadera på plats. Resultatet blev en sprakande känsloladdad Tjajkovskij där alla delar hängde samman och det skulle förvåna mig om någon i publiken lämnade konserten helt oberörd.

Staffan Sundkvist