Du visar för närvarande John Walsh hade rätt

John Walsh hade rätt

Georg Frideric Händel: Concerti Grossi op.3
Akademie für Alte Musik, Berlin
Dirigent: Georg Kallweit
Pentatone PTC5186776
5 out of 6 stars

I början av 1730-talet så tog publicisten John Walsh initiativet att publicera sex verk av Georg Frideric Händel under namnet Concerti Grossi op.3. Den blev en omedelbar succé hos Londonpubliken och den behövde både Walsh och Händel vid den tiden. Walsh hade tidigare publicerat Concerti Grossi-serier av både av både Francesco Geminiani och Arcangelo Corelli, och han plockade självmant ihop ett antal blandade (redan skrivna) stycken av Händel för att forma denna fina konsertsvit.

Huruvida Händel var riktigt medveten om vad Walsh gjorde är inte helt klarlagt, men framgången gjorde ändå att Händel senare även skrev sina Concerti Grossi op.6; de kanske allra finaste verken i denna kompositionsform.

Även musiken i op.3 står sig stark bland orkesterverken från barocktiden. De är spännande, alerta och omväxlande, och utgör en timmes perfekt njutning vid en musikanläggning hemma i pandemitider.

Op.3-konserterna består av sex konserter på mellan 2 och 5 satser. De är orkestrerade för en rimligt stor barockorkester och i den sista konserten finns även en orgelstämma. Var och en av konserterna är unika och även om de egentligen inte var komponerade för att höra ihop (det var ju Walshs idé) så finns en linje och en viss röd tråd genom konserterna.

Det finns ett tjugotal kompletta inspelningar av dessa verk, från Boyd Neels Orchestras klassiska inspelningar från 50-talet, via Academy of St Martin in the Fields och Collegium Aereum på 60-talet, fram till en mängd bra inspelningar på 80-talet. Bland dem håller jag fortsatt The English Concerts och Trevor Pinnocks storsäljare högst.

En av de finaste inspelningarna på 90-talet gjordes på skivbolaget Hyperion av The Brandenburg Concert under Roy Goodmans ledning. Där får man lite extra material med; t.ex. den fjärde konserten som John Walsh stoppade in från början, men som faktiskt inte var skriven av Händel. Upphovsmannen är okänd och den byttes ut senare mot en äkta Händelkonsert.

Skivbolaget Hyperion är ett av få bolag som inte vill streama sina inspelningar via Spotify, Idagio etc. Så vill man höra Goodmans version så får man leta upp själva cd:n.

Numera har de tidstrogna ensemblerna helt tagit över. De senaste åren har inspirerande inspelningar gjorts av Concerto Copenhagen, Berliner Barock Solisten och Academy of Ancient Music .

Akademie fur Alte Musik (ej att förväxla med ovanstående) under Georg Kallweits ledning på denna nya inspelning tar lätt sin plats i denna samling.

De har redan spelat in op.6-konserterna och är väl förtrogna med det tidstrogna uttrycket som musiken bör framföras i. De är baserade i Berlin och innefattar drygt 20 musiker, och skapar en uttrycksfull kraftfull ton med en intensiv och rytmisk känsla för musiken.

En del kan avskräckas av de snabba tempi man möter i Allegro och Vivace-satserna. För mig känns det mestadels befriande. Början på första, andra och sjätte konserterna är nog snabbaste och hetsigaste jag hört på någon tidigare inspelning.

Jämför man olika tidstrogna inspelningarna som gjorts är det svårt att hitta några dåliga.

Även om skillnaderna är ganska stora, så lever musiken oavsett hur ensemblerna tar ut svängarna. Vi kan fortsatt inte riktigt veta hur Händel ville att verken skulle spelas och kan därför kosta på oss ganska olika tolkningar. Valet blir personligt i slutändan.

Mitt personliga val är kanske fortsatt är Roy Goodman och The Brandenburg Consort, men denna nya utgåva är i samma nivå.

Summerat så är det här musik som alla borde ha med i sin skivsamling eller i sin streamade spellista. Det skall vi tack John Walsh för. Om det sedan är i Kallweits inspelning eller nån annan är egentligen inte så viktigt.

Ljudbilden på denna Pentatoneutgåva är balanserad och naturlig.

Anders Wikström

image_pdf