Jenny Lind, av Eduard Magnus (1862)

Jenny Lind-biografi som tar oss bakom myten

Ingela Tägil: Näktergalen. En biografi över Jenny Lind
Natur & Kultur, 2020. ISBN 978-91-27-16616-5

Sveriges första internationella sångerska Jenny Lind (1820-1887) avslutade sin bejublade operakarriär 1849 endast tjugonio år gammal. Hon övergick därefter till konserter och drog sig alltmer tillbaka från offentligheten. Trots att inga inspelningar finns med henne, fortsätter hon att inspirera författare, samlare och entusiaster.

Undertecknad drabbades själv av en alldeles privat Jenny Lind-feber samtidigt som en sentida soprankollega, Joan Sutherland, sjöng hennes paradroller i Stockholm vid några bejublade konserter i slutet av 1970-talet. I Stockholms antikvariat råkade jag på Sutherlands make Richard Bonynge (dirigent och belcantospecialist); vi samlade båda på allt möjligt som kunde kopplas till den svenska näktergalen som Jenny Lind kom att kallas.

I mina hyllor trängs fortfarande biografierna över Jenny Lind och de får nu, under 200-årsjubileet, stark konkurrens av Ingela Tägils Näktergalen, en djuplodande studie av sopranen som trollband sin publik i Europa och Amerika och fick den tidens storheter att falla på knä av beundran.

Jenny Lind kom ur en minst sagt krånglig familjesituation, vilket livet igenom gjorde henne tunnhudad och sökande till auktoriteter. Tio år gammal debuterade hon i ett skådespel i det gustavianska operahuset. Som sjuttonårig sångerska slog hon igenom som Agathe i Carl Maria von Webers Friskytten. Därpå följde några intensiva år med opera i Stockholm och konserter runtom i Sverige, allt i ett tempo som nära nog gjorde slut på rösten. Vändpunkten kom med en vistelse i Paris där Jenny Lind fick hjälp med att reparera och utveckla röstmaterialet hos den tidens berömde sångpedagog, Manuel Garcia. Därefter gjorde den numera fullfjädrade sångerskan succé på alla betydande scener på kontinenten och i London. Till hennes repertoar hörde Bellinis Norma och Amina (Sömngångerskan), Donizettis Lucia di Lammermoor och Marie i Regementets dotter. Hon sjöng även Amalias roll vid urpremiären av Verdis I masnadieri i London 1847. Efter endast fem år avslutade Jenny Lind den internationella operakarriären, alltmer trött på ett liv i offentligheten som ständigt nötte på henne trots alla framgångar. Flera i hennes närhet vittnade också om att stressen kunde slå över i dåligt humör och utfall mot omgivningen.

Efter operakarriären nappade Jenny Lind ändå på ett erbjudande från tidens störste impressario P.T. Barnum – ett geni i marknadsföring. Hon äntrade med ett stort sällskap en atlantångare och på den amerikanska kontinenten genomförde hon hundratalet konserter med ständiga folkmassor i och utanför lokalerna, återkommande uppvaktningar från politik och kulturliv samt ett vimmel av produktplaceringar med sångerskan som varumärke. Vid sidan av detta etablerade sig Jenny Lind som en stor mecenat och skänkte i dagens penningvärde åtskilliga miljoner kronor till välgörande ändamål.

Under slutet av amerikavistelsen gifte sig Jenny Lind med musikern Otto Goldschmidt och tillbaka i Europa följde efter några konsertturnéer, ett mer tillbakadraget liv.

Detta är utanverket. Författaren Ingela Tägil har skrivit fram en biografi som lyser av kunskap och en berättarglädje som smittar. Boken är helt enkelt en bladvändare som är svår att lägga ifrån sig. Boken baseras delvis på Tägils avhandling om Jenny Lind häromåret där hon fokuserade på rösten och hur media medverkade att forma vår uppfattning av sångerskan. En närmast romantisk bild av anspråkslöshet och oskuldsfullhet som levde kvar långt efter det att Jenny Lind avled 1887 och som nu, med Tägils bok, blivit många nyanser rikare.

Vi möter inte minst ett fascinerande myller av personligheter som omger Jenny Lind. Tägil sätter in dem längs berättelsen och viktar skickligt deras betydelse för sångerskan. Här figurerar Giacomo Meyerbeer, Felix Mendelsohn, H. C. Andersen, Drottning Victoria, Fredrika Bremer och Adolf Fredrik Lindblad för att nämna några. Flera av männen förälskade sig i sångerskan – eller möjligen i bilden av henne. Det här var en tid då man korresponderade livligt och breven ger en unik inblick i nätverket runtom en framgångsrik kvinna som enligt reglerna i sin tid hade en förmyndare under hela sin karriär.

Hur lät då Jenny Lind? Ja, det är en fråga som kräver användande av fantasin. Men Ingela Tägil ger oss god hjälp på traven. Som sångerska förmår hon förmedla en bild utifrån dåtidens recensioner och korrespondensen i kombination med de sparsamma beskrivningar som Jenny Lind själv gav av sin teknik. Hon ägde en hög sopran med närmare tre oktavers omfång. Genom studierna i Paris skaffade hon sig med hårt arbete en närmast perfekt teknik som medgav en unik briljans i drillar och koloraturer framför allt i det högsta registret. Men där fanns också som samtiden påpekar en röstlig defekt (orsakad av slitsamma år i tonåren) som gjorde det lägre mellanregistret beslöjat.

Ingela Tägil påminner oss också om att Jenny Lind verkade i en tid som föredrog ett helt annat sångideal än det som vi är vana vid, en stil som härstammade från de stora italienska kastraternas sjuttonhundratal. Jenny Lind och samtida primadonnor framförde dessutom sina roller med sångliga avstickare från kompositörernas notbilder som skulle få oss att häpna. Detta var ju också decennier innan dirigenterna tog kommandot – och ett sekel före det att regissörerna intog operahusen och flyttade fokus på hur opera skall framföras.

Med denna biografi ger oss Ingela Tägil ett fascinerande stycke operahistoria. Jenny Lind kommer närmare vår tid och hennes liv och karriär görs så mycket mer mångfacetterad än i tidigare biografier. Med andra ord, det är så här en biografi skall skrivas! Återstår att se om ytterligare en biografi (i augusti) av Sarah Jenny Dunsmore, Jenny Linds barnbarns barnbarn, kan tillföra något nytt utöver detta standardverk.

Ett PS: Inom ”hörhåll” för Jenny fanns en annan svensk sopran, Henriette Nissen Saloman, som gjorde en parallell karriär, om än inte med lika stora människoskaror och kult runt sin person. Jenny beundrade sångerskan som kom från ett högborgerligt hem i Göteborg och samtidigt studerade för Garcia i Paris.

Nissen Saloman är värd att nämna då hon byggde upp sångundervisningen i St. Petersburg på basis av vad hon lärt sig av Manuel Garcia. Detta ger oss en länk till hur den sångstil kunde låta som lärdes ut i Paris på den tiden. För den som är ”sångarkeologiskt” lagd rekommenderar jag att lyssna på Nissens elev Alma Fohström, som sjöng in ett par vaxrullar. I hennes raka tonansats, drillar och påfallande figurativa sång ekar den äldre tidens smak, och kanske ett uns av hur Jenny Linds sångstil.

Alexander Husebye

image_pdfimage_print