Foto @ Monika Rittershaus

Intressant Rhenguldet i Zürich med vokala tveksamheter

Opernhaus, Zürich, 28 maj 2022

Richard Wagner: Das Rheingold

Få verk känns så ”inne” på operascenen för tillfället som Wagners Nibelungens Ring och i flera europeiska operahus har ett Ringprojekt med en ny komplett cykel rullat under de senaste åren.

Sedan 2012 leder den tyske regissören Andreas Homoki Zürichoperan där han under tiden själv har stått för otaliga uppsättningar av ett brett urval ur operarepertoaren. Snart går hans chefsperiod mot sitt slut och man kan förstå att han vill kröna sin – åtminstone ur regisynpunkt – mycket framgångsrika period i Zürich med Wagners mastodontverk, som nyss inleddes med Rhenguldet. Valkyrian och Siegfried följer nästa säsong, och Götterdämmerung knyter ihop cykeln hösten 2023. Själv har jag haft förmånen att se några produktioner av Homoki och jag har nästan aldrig gått från en av dessa föreställningar besviken, även om jag inte alltid har fått alla frågor besvarade. Homoki har ett mycket personligt teaterspråk, det är okommersiellt utan att vara inaktuellt, okonventionellt utan att vika allt för mycket från handlingen och musiken. Som tur är slipper man dras med några av dagens på operascenen alltför uttjatade ämnen som klimatet, rättvisa och feminism, eller könsöverskridande roller.

Fokuset verkar för det mesta ligga på en samhällsanalys i – av scenografi och kostym att döma – det senare 1800-talets Europa, där just Wotan och hans  anhöriga tillhör samhällets överklass. Allt, som oftast i Homokis uppsättningar, utspelar sig på en vridscen, där handlingen löper mellan olika rum med vitfärgade väggar. I Rhenguldet fortsätter Homoki helt på sitt spår: utgångspunkten är vad Wagner har tänkt sig, fast med en egen touch, och utan att ge tydliga anvisningar på vad allt betyder, utan låter tittaren bygga sin egen uppfattning av händelseförloppet.

För den musikaliska ledningen står husets chefsdirigent italienaren Gianandrea Noseda. Hans tolkning är helgjuten och genomtänkt. Han närmar sig operan från ett mer kammarmusikaliskt perspektiv men ändå utan det minsta avkall på dramatiken och lägger alltid till en växel när så behövs. Philharmonia Zürich bjuder i sin tur på ett elegant orkesterspel.

Sångligt lämnar tyvärr produktionen en hel del i övrigt att önska där besättningen med få undantag är ojämn och generellt något ointressant. Enbart Matthias Klink som Loge och Christopher Purves som Alberich gör minnesvärda insatsen. Särskilt den sistnämnda briljerar med en mycket uttrycksfull karaktärsbaryton med suverän textning.

I operans huvudfigur Wotan saknar den polske Tomasz Konieczny både rösten och karaktären för rollen. Hans röst saknar den fylliga klangen och genomslagskraften för gudarnas överste, som Wagner själv beskrev som “summan av nutidens intelligens”. Största problemet är däremot jättarna David Soar (Fasolt) och Oleg Davydov (Fafner) med kraftlösa, och ibland svajiga röster. Resterande sångare i besättningen gör i bästa fall habila vokala insatser men utan minsta spår av briljans eller elegans.

Homokis fantasifulla regi och Nosedas finkänsliga tolkning gör att man gärna vill fortsätta följa denna intressanta Ringcykel, men när man hör denna sångarbesättning och även tittar framåt mot de kommande delarna så blir frågetecknen och farhågorna bara större. Det finns all anledning att ifrågasätta kompetensen och Wagner-kunskaperna hos den som ansvarar för sångarvalen.

Yehya Alazem

image_pdfimage_print