Marina Rebeka © Jānis Deinats

Intervju: Marina Rebeka

Violetta var mitt öde

Den lettiska sopranen Marina Rebeka är världen över en av sin generations mest eftertraktade operasångare. Hon föddes i Riga och påbörjade sina studier i hemlandet innan hon flyttade till Italien för att fortsätta med dem där. 2007 tog hon examen från Conservatorio di Musica Santa Cecilia i Rom och bara ett par år därefter fick hon sitt internationella genombrott i Rossinis Moses och Farao i Salzburg under ledning av Riccardo Muti.

Kära Marina, tack för att du gav oss möjlighet till en intervju. De senaste året har inte varit lätt för musikvärlden, särskilt inte för artisterna. Hur har du härdat ut under denna svåra tid?

– Det har på alla sätt varit en svår tid för alla. När pandemin började i mars hade jag precis sjungit min sista Norma-föreställning i Hamburg. Sedan följde tre månaders hemmavistelse där jag faktiskt inte kände att det var så illa eftersom jag kunde vila och även hjälpa min dotter med hemmaundervisning.

– Men redan i juni fick jag en förfrågan om att sjunga Violetta i Madrid så jag var där och sjöng sju föreställningar till slutet av juli. Därefter var jag tillbaka i Riga, gjorde en konsert, arbetade med mitt nästa ariaalbum “Credo” och försökte tillbringa så mycket tid som möjligt med familjen. Men det dröjde inte länge innan jag fick möjlighet att sjunga Violetta i Milano, delta i konserter i Zürich och Toulouse, inklusive säsongsöppningskonserten på La Scala för att till slut göra min rolldebut som Desdemona i Verdis Otello i Florens. Jag är otroligt tacksam för alla dessa möjligheter för jag vet precis hur svårt det är för en artist att inte kunna utöva sin konst. Men det är självklart att det här året har åsamkat stor skada för den klassiska musikbranschen, inklusive mina kollegor.

Du kommer från Lettland, ett litet land med knappa 2 miljoner människor, men som ändå har producerat många bra musiker inom den klassiska musiken. Hur kommer det sig egentligen?

– Denna är den vanligaste frågan jag får…det finns nog flera anledningar. För det första så är vårt utbildningssystem extremt krävande. En annan anledning är att ekonomiska begränsningar gör det svårt för många att resa utomlands för att se operaföreställningar på världens stora scener. Därför lyssnar vi främst på inspelningar som vi formar våra ideal utifrån – och inte på liveföreställningar. Som alla vet håller inspelningar betydligt högre nivå än operaföreställningar idag och det för med sig att förväntningarna på oss själva också blir mycket höga. Sen har vi en viss kärlek i Lettland till den klassiska musiken och utbudet är relativt högt.

Hur började din egen resa med klassisk sång och opera?

– Jag var tretton år när min farfar tog med mig på opera för första gången. Det var Bellinis Norma. Jag blev direkt förälskad i musiken och från det ögonblicket har jag lyckats förverkliga drömmen att bli operasångerska. Men i mitt fall är jag glad att jag inte blev antagen till Lettlands musikakademi eftersom då förmodligen inte hade lämnat landet och fått en internationell karriär.

Marina Rebeka som Norma i Hamburg © Hans Jörg Michel

Din sista roll innan pandemin var ju också just Norma; en ikonisk roll som många förknippar med namn som Maria Callas och Montserrat Caballé. Var ligger rollens utmaningar och hur förhåller sig en sopran idag till de gamla mästarinnorna?

– Rollen är mycket krävande och utmanande ur många synvinklar. Förutom en stadig sångteknik måste man även ha både vokal och psykologisk uthållighet och därtill även skådespelarfärdighet för att ta sig igenom rollen. Norma är en oerhört komplex karaktär; hon är en passionerad älskarinna, en krigare, en “häxa” som ser framtiden, en hövding, men också en älskande mamma och en trogen väninna. För att gestalta alla dessa aspekter både dramatiskt och vokalt krävs det livs- och scenerfarenhet. Utöver detta finns också alla dessa “spöken” från förr som lyssnarna förknippar med rollen. Jag fick ofta frågan hur jag sjöng Casta Diva – “som Callas eller Caballé?”. Jag svarade alltid att Casta diva är en bön och varje människa ber på sitt sätt, och det samma kan jag säga om hela rollen; det kommer aldrig att finnas två likadana Norma och det är väl det som är skönheten i konsten.

Under de senaste åren har din repertoar utökats snabbt och du har gått från lyriska roller till mer dramatiska. Hade du en “plan” redan från från början eller följer du helt enkelt röstens och teknikens utveckling med åren?

– Jag följer alltid min naturliga kroppsutveckling. Jag kan förutse vad som kan komma under de nästa 5-10 åren, men man vet aldrig säkert hur kroppen kommer att förändras. Jag brukar höra att förändringar i den mänskliga kroppen sker vart sjunde år, men det är nog personligt. Jag kan bara se vad jag kan tacka ja till under den närmaste tiden och försöker att inte förhasta mig genom att för tidigt hoppa på alltför dramatisk repertoar.

Du har sjungit mycket Verdi, inte minst Violetta och Luisa Miller som även finns förevigade på skiva, men det senaste året också tyngre roller som Desdemona och Leonora  i Trubaduren. Ser du flera Verdiroller, som till exempel Amelia i Maskeradbalen, Aida eller Leonora i Ödets makt framför dig under kommande år?

– Det beror på rollen. Det finns många fördomar mot roller som Leonora i Trubaduren och Aida. Om man tittar noga i partituret så ser man att Aidas parti är tämligen lyriskt, det är inte många passager som sjungs med fullt tryck i orkesterdiket och de flesta är faktiskt skrivna i piano eller pianissimo, vilket får mig att tveka om att Verdi ville ha en full bröströst (dramatiskt laddad) utan kanske en mer lyrisk sådan för att kunna framhäva rollens mer ömtåliga karaktär. Hos Leonora hör man en Verdi som fortfarande är starkt influerad av dramatisk belcanto, där en klar och snabb koloratur är nödvändig liksom en dramatisk kraft som inte tas fram genom stor röstvolym i låg- och mellanregistret utan med en klar frasering kombinerat med ett starkt emotionellt uttryck och full klangfärg.

– Jag skulle nog inte sjunga Amelia i Maskeradbalen inom den närmaste tiden eftersom hon är en mycket mognare kvinna – och mamma. Rollen är skriven för en röst med fylligare volym i låg- och mellan registret och har i princip heller inga koloraturer. Samma gäller för Leonora i Ödets makt.

– Utöver det som nämns har jag även sjungit Amelia Grimaldi i Verdis Simon Boccanegra. Under de närmaste åren ser jag mig själv främst i roller som Elena i Den sicilianska aftonsången, Elvira i Ernani, Lucrezia i I due Foscari och kanske Abigaïlle i Nabucco, tiden får visa vad som är lämpligt.

Marina Rebeka som Desdemona i Florence © Michele Monasta

Hur ser det ut i annan repertoar än Verdi och belcanto, som tyska, tjeckiska, eller tyngre ryska roller som exempelvis Lisa i Spader dam?

– Jag kan inte föreställa mig tyngre tysk repertoar som Wagner, men jag kanske kan sjunga roller som Agathe i Friskytten och kanske några Straussroller. När det gäller tjeckisk opera så är det Rusalka som gäller. Jag har inte tittat på Janáčeks operor ännu, och jag kan heller inte se mig göra sådana roller inom den närmaste framtiden. Det samma gäller för Tjajkovskijs Spader dam. Alla de här rollerna får vänta tills tiden är inne. Jag har fortfarande koloraturen och en bred tessitura som jag bör utveckla och utforska mer. Den närmaste framtiden innehåller mer Verdi som jag redan har nämnt – och även mer dramatisk belcanto. Kanske lite Puccini också, men inte alltför mycket ännu.

Det känns rätt unikt att du som sångare har sitt eget skivbolag, speciellt när du redan har spelat in skivor på Warner, BR och Deutsche Grammophon. Hur kommer det sig att du startade ditt eget bolag Prima Classics? Och vad är hemligheten bakom den enastående ljudkvalitén?

– Det var ett spontant beslut och det fanns många anledningar till det. Först och främst så ville jag ha full kontroll över allt som hänger ihop med en inspelning; skivomslag, namn på albumet, besättning, repertoarval och avslutningsvis även ljudkvalitet och ordning på numren. Jag ville också ge många av mina underbara kollegor möjlighet att lämna sitt avtryck i skivhistorien. Det finns ingen hemlighet bakom ljudkvalitén, det är helt enkelt min make Edgardo Vertanessian som händelsevis råkar vara både en fantastisk ljudingenjör och operaälskare.

Hur väljer du artister för inspelningarna? Försöker du helst engagera artister som du redan har arbetat med på scenen?

– Inte nödvändigtvis. När jag väljer besättning till en inspelning går jag på min instinkt. Men jag är inte den enda som som är med och bestämmer besättningen, utan det är flera involverade i beslutet.

Marina Rebeka som Violetta i Madrid © Javier del Real

2019 gavs din inspelning av La traviata ut, enligt min mening en av de bästa operainspelningarna på senare år. Varför valde du just Violetta som första roll på din egen etikett?

– Violetta var mitt öde. Jag debuterade i rollen 2007 och jag har sedan dess sjungit den nästan varje säsong och nästan på varenda stor operascen i världen som MET, Covent Garden, La Scala, Wiener Staatsoper, Bayerische Staatsoper, Parisoperan osv. Det blev min signaturroll och innan jag skulle lämna den ville jag lämna kvar mitt avtryck, vad den rollen har betytt för mig och hur jag har interpreterat den. Det var en efterlängtad dröm som blev verklighet.

Planerar du flera kompletta operainspelningar framöver?

– I augusti 2020 spelade vi in ännu en utmanande och vacker opera; Bellinis Il Pirata, som ges ut senare i år. Vi har även andra kompletta operainspelningar på gång, men det får vi offentliggöra när det närmar sig.

Yehya Alazem


CD-rekommendationer

image_pdfimage_print