Maria Bengtsson © Monika Rittershaus

Intervju: Maria Bengtsson

Bråttom finns inte just nu. Det är en märklig frihetskänsla

I en intervjuserie med svenska operasångare i utlandet börjar vi med den Berlin-baserade sopranen Maria Bengtsson.

Hon är uppvuxen i Höllviken på Falsterbonäset i Skåne men sedan 1995 lever hon i Tyskland. De senaste åren har hon haft en uppåtgående spikrak karriär som sträcker sig över världens stora scener. 2017 var hon tillsammans med fem andra sopraner nominerad till det årets International Opera Awards i London och 2019 var hon också nominerad för sin Strauss-cd till det tyska priset OPUS KLASSIK.

Coronapandemin drabbar musikvärlden väldigt hårt och för Maria innebär det att några med glädje emotsedda produktioner är inställda.

– Min senaste föreställning var den 10 mars på Hamburger Staatsoper och sedan dess har även konserter i Lissabon, Berlin, Paris och Wien (bl.a. Musikverein) blivit inställda. Enligt prognoserna kommer operahusen och teatrarna att vara stängda under resten av säsongen, vilket innebär att Strauss Rosenkavalieren i Frankfurt och Capriccio i Leipzig, som jag skulle medverkat i sannolikhet utgår.

– I slutet av december förra året var jag solist i Beethovens nionde symfoni i Tokyo inför 4000 åskådare, som alla hade munskydd! Det var en märklig upplevelse. Kanske hade redan då ryktet om en farsot spridit sig från Wuhan. Något som vi européer på scenen inte hade en susning om, men som vi senare blivit varse.

Maria använder tiden för att i lugn och ro studera in sina kommande roller och njuter samtidigt av lyxen att vara på hemmaplan med sin familj, något som få frilansande sångare är förunnat.

– Det är underbart att få ta hand om familjen och samtidigt ha ovanligt gott om tid att bl a “slipa“ på tjeckiskan (sjöng Rusalka i Wien för några månader sedan) inför min debut som Káťa Kabanová i Janáčeks opera i Berlin samt instudering av nya roller som Jenůfa och Ellen Orford i Brittens Peter Grimes.

– Dessutom har jag blivit en fena på att sy kläder till min dotters Barbie-dockor och munskydd till nära och kära med monogram och allt. Lägenheten har med samtliga familjemedlemmars insatser nog aldrig varit så städad och prydlig som den är nu. Jag njuter av att få ha min älskade familj hos mig dygnet runt. Bråttom finns inte just nu. Det är en märklig frihetskänsla, samtidigt som polisen patrullerar omkring och kollar om allmänheten håller avståndet på minst 1,5 meter. Det är inte tillåtet att sätta sig ner på någon gräsplätt i onödan och få för sig att ta fram och mysa med en picknick. Då kan det bli böter. Men vi fyra har det mysigt och håller oss till påbud och regler och träffar ingen annan utanför vår lilla familj.

– Men så plötsligt får jag ibland fullständig panik och undrar om publiken nånsin kommer tillbaka till operahusen, teatrarna och konsertsalarna? Hur kommer en framtida normalitet att se ut? Hur blir det med resorna? När kan jag åka hem till mamma och pappa i Höllviken? När får mina barn träffa mormor och morfar igen? Ingen vet…

Maria som Fiordiligi i Così fan tutte på Komische Oper Berlin © Monika Rittershaus

Musiken har praktiskt taget sedan barnsben funnits i hennes liv hemma hos föräldrarna, där såväl jazz som klassisk musik stod högt i kurs.

– Mamma sjöng ofta med mig och min lillebror och vår skivspelare gick på högvarv. Det var toner överallt – både vackra och ibland störande, när min pappa, Leif Bengtsson, trumpetare och pensionerad lektor från Musikhögskolan i Malmö och under många år bl.a. medlem i den välrenommerade  Orchestre des Champs-Elysées, övade skalor på trumpeten och vår hund Charlie ”sjöng” ikapp.

Men det var just genom sin pappa som Maria tidigt kom i kontakt med opera, operett och musikal, vilket kom att bli hennes stora passion och yrkesval i livet.

– Pappa frilansade på Malmö Stadsteater och från sjuårsåldern fick jag ibland följa med honom på repetitioner. Kantinen på teatern var absolut ett av mina favoritställen, när jag fick sitta nära, titta på och beundra skådespelarna och sångarna klädda i olika drömlika kostymer och originella peruker. Jag älskade verkligen atmosfären på teatern. Kommunala musikskolan i Höllviken blev min första anhalt för en mer organiserad undervisning i sång och piano och jag var fast besluten, att det var det här jag ville satsa på.

– Efter avlagd examen från musiklinjen på Heleneholms Gymnasium i Malmö sökte jag mig utomlands, i första hand för att förkovra min tyska. Av en slump hamnade jag på Musikhögskolan i Freiburg i södra Tyskland och fick en gedigen diplomexamen med hjälp av fantastiska lärare i såväl sång som gestaltning på ”operalinjen”. Efter 5 års studier lämnade jag Freiburg år 2000, nyförlovad med min studiekamrat Heiko – sedermera make och far till våra två älskade barn. Då var jag 25 år och det osäkra men spännande livet som sångsolist kunde börja.

Efter studierna började den riktiga sångarkarriären på Volksoper i Wien där hon var aktiv i ett par år, en kanske något tuff tid för en ung sångerska men som ändå gav henne en styrka när hon väl var klar där.

– Från dag ett har turen stått mig bi och faktum är att jag i år firar 20 års jubileum på operascenen. Vid min första audition bland få i karriären blev jag antagen på Volksoper i Wien några månader efter min examen. Under de kommande två åren sjöng jag många huvudroller med kortast möjliga repetitionstid på denna legendariska repertoarteater, bl a. Grevinnan i Figaros Bröllop, Alice Ford i Falstaff och Greta i Hans och Greta. En tuff tid med ett par roller, som var alldeles för tunga för en ung röst. Men jag klarade av det och kom stärkt ut på andra sidan.

Därefter följde ännu en fast anställning och då på Komische Oper i Berlin 2002, där hon anförtroddes fantastiska roller som lade grunden till alla hennes framtida Mozartroller. Allt detta under ledning av en av dagens främsta dirigenter och den nuvarande chefsdirigenten för Berliner Philharmoniker och Bayerische Staatsoper, Kirill Petrenko, som då var chefsdirigent på Komische Oper.

– Det var verkligen ett minutiöst arbete såväl musikaliskt som skådespelarmässigt som mötte mig på operan och som har gagnat allt jag studerat in därefter. Fotona här ger en vink om vilken bredd på repertoaren jag ställdes inför, både traditionella uppsättningar men också skrämmande och brännande aktuella. Ett par av uppsättningarna var så pass kontroversiella och provocerande att det diskuterades och skrevs om dem i press, radio och TV runt om i världen. Framför allt Enleveringen i Calixto Bietos omstridda regi mot den förhatliga sextraffickingen väckte starka känslor. Ett sådant tema går inte an på operan ansågs det och efter me-too skulle det vara näst in till omöjligt att få klartecken för en sådan realistisk iscensättning. Vårt ”inlägg” i den då pågående debatten i Tyskland om prostitutionens vara eller icke vara har på intet sätt påverkat verkligheten. Den är mycket, mycket värre för miljontals kvinnor idag över hela världen.

Maria som Konstanze i Enleveringen ur Seraljen på Komische Oper Berlin © Monika Rittershaus

När Petrenko lämnade Komische Oper 2007 bestämde Maria sig för att försöka att frilansa.

– Att lämna en fast anställning var ett stort steg att ta, men jag och familjen var överens om att det var dags för mig att anta utmaningen. Som frilansare måste man vara mycket flexibel och anpassa sig till nya kolleger, regissörer och dirigenter utan att ge alltför mycket avkall på den egna personligheten. Operavärlden är liten och en del kolleger som man arbetat med flera gånger, blir med åren mer som vänner och det känns naturligtvis bra, men för mig är det ändå mer givande och också mer spännande att liksom börja om från noll.

Efter tiden på Komische Oper tog den internationella karriären fart på riktigt och vingarna har burit henne till alla stora operahus och konsertsalar runt om i Europa och även i Asien.

– Min repertoar har breddats och numera står Strauss, Verdi, Janáček också i min almanacka. Under den senaste 12-månaders perioden har jag dessutom fått glädjen att vara med om världspremiärer med huvudroller i två nyskrivna operor av väletablerade kompositörer som Oceane av Detlev Glanert i Berlin och Egmont av Christian Jost i Wien. Jag har också haft framgångar med mina romansframträdanden tillsammans med ”min” fantastiska pianist Sarah Tysman, nu senast på Frankfurtoperan. Sarah är professor på Musikhögskolan i Berlin och nyutnämnd studieledare på Wiener Staatsoper. Hon ackompanjerade mig för övrigt också på min nyligen utgivna Strauss-cd.

Men här i Sverige har Maria inte haft särskilt många engagemang förutom Stockholmspubliken som har fått uppleva henne i ett par föreställningar.

– Efter min Salzburg-debut år 2011 sjöng jag ett par föreställningar som Grevinnan i Figaros bröllop på Kungliga Operan. Det var underbart att få sjunga hemma, men dessvärre har det inte blivit något mer av olika anledningar. Det finns ju så många fantastiska sopraner i mitt fack här på hemmaplan i Sverige, så konkurrensen är hård om de rollerna.

Förutom den musikaliska kompetensen så ställer dagens globaliserade musikvärld krav på flexibilitet och anpassningsförmåga på artisterna, inte minst på grund av de kulturella och arbetsmässiga skillnaderna mellan olika länder.

– Engagemangen i Tyskland, Österrike och England upplever jag oftast som välstrukturerade med effektivt planerade repetitionsarbeten. Ibland kan det i södra Europa vara mer auktoritärt på effektivitetens bekostnad med mer flytande repetitionstider. Men så länge slutresultaten gillas av publiken så spelar det inte någon roll, hur struligt det varit fram till premiär och jag är oerhört glad att jag får vara en del av allt detta.

– Varje operahus och land har sin egen charm och individuella anda. Jag är lyckligt lottad och mycket tacksam för de spännande engagemangen jag har och får. Peppar, peppar är jag uppbokad med spännande roller och konserter 3 år framåt i bl.a. Berlin, Frankfurt, Madrid, London, Paris och Wien.

Maria i titelrollen i Agostino Steffanis Niobe, regina di Tebe på Schwetzinger Festpiele © Monika Rittershaus

På frågan om skillnaderna mellan fast anställning och att vara frilans konstaterar Maria:

– De arvoden du får som frilans är många gånger högre än vad du erhåller som fast anställd under förutsättning att du är någorlunda efterfrågad och har en bra agent. Men i t.ex. Coronatider lever man farligt om man inte varit klok ochsparat för sämre tider.

– Vad får man betala? Framför allt saknaden efter man och barn och de många timmarnas planerande med kalendern i högsta hugg, när vi ska dela in året i ”vem, när, var och hur“. I vårt fall reser alltid mina föräldrar med mig och passar vår dotter (5 år) när jag repar och har föreställning. Det gäller att ha en förstående man på hemmaplan i Berlin, där vi bor sedan många år tillbaka, och det har jag verkligen. Heiko är gymnasielärare och vår son (14 år) kan bara resa med när skolan tillåter, men samtidigt har mina engagemang gett hela familjen fantastiska upplevelser runt om i världen.

Karriärens höjdpunkt hittills?

– Det är nog när jag 2017 fick äran att sjunga Fiordiligi i Così fan tutte på nyrenoverade Teatro di San Carlo (världens vackraste operahus enligt min mening) under ledning av Neapels store son, Riccardo Muti, som återvände till sitt älskade Napoli efter 30 år. Hur jag hamnade där? Jo, hans dotter, Chiara Muti, som regisserade, hade sett mig i samma roll på La Fenice i Venedig, på La Scala i Milano och tyckte om vad hon hörde och såg. Vid galapremiären fanns hela Italiens nomenklatura på plats och med biljettpriser på bortåt 20 000 kronor, var det ändå inget för gemene man. Ett minne för livet för Maria från lilla Höllviken. Men jag vill gärna tillägga att mina största framgångar har jag haft på Frankfurtoperan med bl.a. Strauss Daphne och på senare år på Theater an der Wien som Grevinnan i Capriccio och titelrollen i DvořáksRusalka.

Maria som Fiordiligi på Teatro di San Carlo i Neapel © Silvia Lelli

Yehya Alazem

CD-rekommendationer