Jag drömmer mest om att få sjunga mer Verdi
Malin Byström är en av Sveriges mest eftertraktade sopraner i operavärlden och har framträtt på många av världens stora operascener. 2018 utsågs hon till “Årets kvinnliga sångare” vid International Opera Awards och blev dessutom utnämnd till hovsångerska.
Malin föddes i Helsingborg 1973 och påbörjade sin musikresa redan i mycket tidig ålder. Efter gymnasiet och ett år på folkhögskola blev det fyra års studier på Högskolan för scen och musik i Göteborg för att därefter fortsätta med studier på Operahögskolan i Stockholm, dock utan att gå klart hela utbildningen.
En dag kom Malin i kontakt med Jonathan Morris, som bland annat var pianist och coach för den legendariska mezzosopranen Grace Bumbry, under en sommarakademi i Salzburg. Ett möte som kom att göra ett stort avtryck i Malins musikaliska livsbana.
– Jonathan Morris var nästan elak och “gick på” direkt. Det gjorde att jag blev nyfiken och sa att jag ville träffa honom igen. Han hade väldigt mycket att ge mig och vi tog allt från början. Det första han sa till mig var: “Du ska veta att jag är känd som röstläkare”, och det stämmer bra, rösten bara kom och jag hittade vägen genom honom.
– I början kunde jag vara hos honom i Lugano några veckor eller till och med månader. En av anledningarna till att jag valde att gå just på Operahögskolan i Stockholm, trots att jag hade kommit in i London, var att de garanterade mig att kunna fortsätta gå hos Jonathan. Så jag var på Operahögskolan och gick kursen, men sedan åkte jag ner till Lugano och tog sånglektioner.
Hur en karriär drar igång varierar från sångare till sångare. En del debuterar tidigt i stora roller, andra vinner stora tävlingar, men för Malin var karriärstarten inte riktigt så dramatisk.
– På den tiden kom ibland några tyska ”statliga” agenturer och lyssnade på eleverna på Operahögskolan. Någon av agenterna blev intresserad och bjöd mig ner till Lübeck för att sjunga upp.
– Jag fick ett engagemang 2001 (under studietiden) i Lübeck och där träffade jag en dirigent som erbjöd mig en roll på Zeitgenössische Oper i Berlin. När jag väl var i Berlin kom en annan dirigent och frågade om jag kunde sjunga i Nürnberg, där jag skulle ersätta en gravid sångerska. Jag fick ett treårigt fast kontrakt där, men jag avslutade det efter två år. Tiden i Nürnberg var bra men jag kände att det räckte med två år och jag ville vidare.
Efter tiden i Nürnberg (2002) följde bland annat Royal Opera House/Covent Garden-debuten (Amalia i Verdis I masnadieri) och engagemang i Leeds, Lyon, Montpellier och Donna Anna på turné med start i Amsterdam. Men ändå är det svårt att peka exakt på vad som egentligen var ”det stora genombrottet”.
– Jag jobbade på i rätt spår och det ena ledde till det andra. Jag har aldrig tävlat, inte för att jag har några principiella invändningar emot det, men jag hade helt enkelt inte tid för att förbereda ett tävlingsprogram.
Efter alla utlandsengagemang fick Malin äntligen chansen att debutera på ett svenskt operahus, då som Marguerite i Gounods Faust på Göteborgsoperan 2007.
– Debuten på Göteborgsoperan var lite av ett genombrott. Att äntligen få komma hem och presentera sig var viktigt, men många såg Thais på Göteborgsoperan 2010 som mitt stora genombrott. Thaïs fick jag sedan sjunga i Valencia mot Plácido Domingo.
Malin haft många internationella engagemang och sjungit i bl.a. Baden-Baden, Bregenz, Aix-en-Provence, Genève, Salzburg, München, San Francisco, Amsterdam, Frankfurt och Madrid. Men två hus har extra stor betydelse för Malins karriär; Metropolitan Opera i New York och Royal Opera House i London.
– Det kom någon castingansvarig från Metropolitan till Göteborg och hörde min Thaïs och då bjöd de in mig för att provsjunga. De betalade även för resan till New York. Jag sjöng upp för James Levine och fick jag göra Marguerite i Faust. Det var en magisk känsla att få sjunga på Met, men det är väldigt stort där och man ”försvinner” lätt i pr-maskineriet. Jag stördes inte av det, men min Arabella där till exempel hade kunnat få betydligt mer publicitet.
– Covent Garden har jag sjungit mycket på, jag älskar att jobba där och de gillar mig. Det är ”lite mindre” än Met och känns mer hemma. De har extremt skickliga coacher, man blir väl omhändertagen, även när det inträffar något kontroversiellt så blir man skyddad. När jag sjöng i den mycket kontroversiella Guillaume Tell-uppsättningen 2014 slöt de omkring oss, även regissören. Det är verkligen inte så överallt.
2020 har Malin två viktiga husdebuter inplanerade; Teatro alla Scala, där hon kommer att göra Salome, och Wiener Staatsoper, där hon debuterar som Elisabetta i Verdis Don Carlos.
– Jag försöker att inte förstora upp det så mycket utan fokuserar på arbetet. Salome på La Scala regisserar Damiano Michieletto som jag gjorde Guillaume Tell med på Covent Garden, och Riccardo Chailly är en väldigt rutinerad dirigent.
– I Wien kommer de att spela den franska femaktsversionen av Don Carlos och det är kort repetitionsperiod så jag måste tänka på uppgiften och förbereda. Jag har sjungit i Salzburg tidigare och det är annorlunda att framträda i den gammaldags österrikiska traditionen. Den klassiska musiken är så viktig där, men det finns något speciellt med den som jag ändå uppskattar.
En av Malins främsta styrkor är den vokala flexibiliteten. Rösten passar för en bred och varierande repertoar. Hon har sjungit det mesta från Mozart till Reimann och har fortfarande en hel del roller som hon kan ta upp på sin repertoarlista.
Mozart
– Jag har sjungit mycket Mozart genom åren och många roller. När det gäller Fiordiligi känner jag att jag har gjort mitt, och det gäller kanske även Grevinnan. Donna Elvira kan andra göra bättre och med Donna Anna har jag en längre historia och dras mer till hennes heroiska dramatiska recitativ. Donna Anna gör jag igen nu under hösten 2019 och Elettra i Idomeneo skulle jag gärna vilja göra igen om tillfälle ges.
Franskt
– Inte så mycket numera. Jag är snarare specialist på italiensk repertoar som sjungs på franska (skratt). Jag har sjungit Marguerite, Manon och Thaïs, de är alla fina roller, och även en del franska romanser. Jag tycker dock att det är svårare att få ut så mycket klang i rösten när jag sjunger på franska jämfört med italienska och tyska. De italienska operorna (som ofta finns i två versioner) är fruktansvärt mycket svårare på franska, rösten sitter på ett helt annat sätt för mig. Mathilde (Rossinis Guillaume Tell) är en stor och lång roll, men väldigt häftig. Det är ett vansinnigt arbetsamt att sjunga den, och den kanske inte ger så mycket tillbaka. Hélène (Verdis Les vêpres siciliennes) kräver också intensivt arbete, men passar mig bättre.
Slaviskt
– Jenůfa når så djupt och rollen ligger bra till för mig. Jag fick göra min första Jenůfa i San Francisco med Jiří Bělohlávek och Karita Mattila som då gjorde sin första Kostelnička efter att ha sjungit Jenůfa i många år. Det tog tid innan Karita började ”respektera” mig, men till slut blev det något speciellt och vi fick en stark relation på scenen. Andra tjeckiska roller som jag skulle kunna sjunga är Káťa Kabanová (Janáček) och Rusalka (Dvořák), som har känts självklara och även kommit på tal, men inte blivit av då det inte har passat in i kalendern. Men det skulle kunna vara möjligt om det är rätt hus och rätt tid.
– På ryska har jag bara sjungit delar av Tatiana ur Tjajkovskijs Eugen Onegin och Lisas aria ur tredje akten av Spader dam. Ryska är ett fantastiskt språk att sjunga på och jag skulle gärna vilja göra Tatiana och Lisa på scen någon gång.
Puccini
– Puccini känns lite som ett nytt kapitel. Jag har tidigare gjort Musetta men aldrig blivit erbjuden Mimí eller Butterfly. Det finns många som kan sjunga Mimí så jag sjunger gärna andra roller. Butterfly har jag inte heller dragits speciellt mycket till. Däremot skulle jag vilja göra Suor Angelica.
– Tosca debuterade jag som hösten 2018 och jag älskar verkligen rollen, även om själva produktionen inte var speciellt rolig. Det var en trött regiassistent, en ung dirigent med stora ambitioner, men för kort orkesterrepetition och det blev frustrerande. Det kom en förfrågan om Minnie (La fanciulla del West) till våren 2020 från Kungliga Operan och jag tackade ja.
Strauss
– När jag sjöng i Faust på Met nämnde de att de behövde en Arabella tre år senare då den ordinarie sångerskan hade dragit sig ur. De tyckte om min Marguerite och frågade om jag kunde provsjunga för Arabella. Jag kunde ingenting ur Arabella så jag sjöng upp med två av Strauss Vier letzte Lieder. Därefter blev jag erbjuden att göra rollen. Jag berättade inte för dem att jag aldrig hade gjort en Strauss-roll på scenen tidigare (skratt).
– Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren hade jag på känn att den var en naturlig del av min utveckling så när förfrågan kom från Kungliga Operan så tackade jag direkt. Rollen är inte lättsjungen, men inte vansinnigt svår heller. Första akten är stor och innehåller mycket konversation, vilket gör rollen underbar att spela.
Roller som Ariadne och Daphne hade kanske varit mer naturliga för Malins Strauss-utveckling, men nästa Strauss-roll kom att bli Salome.
– Det pratades om Salome vid några tillfällen. Peter Mario Katona på Covent Garden berättade för mig när jag gjorde Elettra där att de skulle göra Salome igen och frågade om det skulle vara något för mig. Han har alltid trott på mig och sett många möjligheter i min röst. Min första Salome blev dock i Amsterdam, en förfrågan som kom efter Covent Garden. När jag såg att flera tänkte likadant och hörde en Salome i min röst så valde jag att ta utmaningen. Ibland måste man ta risker för att komma vidare. Även om jag visste att jag kan gå in och gestalta den så var det ändå en risk, men det betalade sig.
Flera Straussroller som Chrysothemes (Elektra) och Kejsarinnan (Die Frau ohne Schatten) har det kommit förfrågningar om men det har inte funkat i Malins planering. Nyligen gjorde hon däremot Grevinnan i Strauss Capriccio i Madrid.
– Grevinnan ligger bekvämt till för min röst. Capriccio i Madrid blev en av de där speciella ovanliga produktionerna där allt tycktes stämma. Kollegorna blev en grupp nära vänner och inspirationen flödade mellan regissören Christof Loy och ensemblen. Ett lyckligt minne som jag kommer att bevara för alltid.
Wagner
– Min Wagner-debut blir Senta på Covent Garden 2021. Jag trodde faktiskt att det först skulle bli Elsa som är en roll som jag skulle vilja göra och som också har varit på tal några gånger, men inte funkat i kalendern. Det kom en förfrågan om Senta och jag tänkte ”Klart jag kan göra den!” och bollade även saken med min sångpedagog. Elisabeth i Tannhäuser skulle jag ta utan att fundera. Sieglinde tror jag att jag skulle kunna sjunga, den ligger lite lägre än de andra rollerna, men jag skulle inte vara rädd för att ta mig an den.
Verdi
– Jag drömmer mest om att få sjunga mer Verdi. Man möts tyvärr ibland av fördomar som nordisk sångare när man vill sjunga Verdi. När det kommer till sångkonst så kan man ”dölja” så mycket mer när man sjunger exempelvis tysk repertoar. Verdi kräver en teknik på en otroligt hög nivå. Jag upplever en stor ära om jag kan sjunga och uppfylla det som står i hans partitur.
– Amalia (I masnadieri) skulle jag gärna vilja göra igen, en underbar roll med dramatisk koloratur. Amelia i Simon Boccanegra sitter mitt i prick. Hélène (Les vêpres siciliennes) innehåller fantastisk musik, men det är inte så lätt att få en ”båge” i rollen, kanske för att historien inte är så enkel. Man får göra scen för scen och försöka få ihop det.
– Jag har aldrig mått så bra som när jag gjorde Desdemona i Stockholm, och jag är så ledsen att jag inte har gjort den igen sedan dess (2015). En fantastisk roll som är underbar att gestalta, inklusive alla Verdis infall och idéer som man får till skänks. Jag ryser bara när jag tänker på den.
– Elisabetta (Don Carlos) har jag tänkt göra länge och jag är glad att jag får göra den i Wien nästa år. Amelia (Maskeradbalen) är också en fantastisk roll som jag har inplanerad. Redan när jag sjöng Oscar i Värmland för länge sedan drömde jag om att få sjunga Amelia. Leonora (La forza del destino) ligger längre fram i planeringen. Den är tuff och dramatisk och kräver en enorm teknisk erfarenhet. Jag skulle även vilja göra Leonora i Il Trovatore och Aïda. Lady Macbeth kanske kommer om tio år om jag har höjden kvar. Alice Ford och Abigaille kommer jag nog inte att göra.
Hur studerar du in en roll och hur lång tid brukar det ungefär ta?
– Jag försöker få grepp om handlingen och kontexten och lyssnar på operan, mest med sångare som ligger nära min röst, men även någon helt annorlunda för att få olika idéer. Även äldre inspelningar kan vara bra att lyssna på för att få en historisk inblick. Sedan sitter jag med noterna och jag utgår alltid ifrån vad som står där. Ibland dröjer det länge innan jag börjar sjunga med full röst, utan sitter först mest och försöker få ett sammanhang och en helhet. Utmaningarna är förstås olika beroende på roll.
– Det är svårt att uppskatta hur lång tid en roll tar att lära sig då jag oftast jobbar med olika saker samtidigt. Jag försöker alltid börja ett år i förväg för att få en bra överblick innan jag börjar jobba med rollen på heltid.
Vad styr dig på scenen?
– Jag är väldigt intuitiv och min erfarenhet säger att det har funkat sämre när jag har varit mindre intuitiv. Jag lyssnar mycket på intuitionen och ger förslag till regissören, ”om jag gör så känns det naturligt” etc. Jag lyssnar på musiken – där får man svar på hur man ska agera på scenen, det har jag fått lära mig av den mästerliga Maria Callas.
– Sedan får man lita på inspirationen, där en ordentlig förberedelse ligger till grund, och ibland får man en ”gudomlig” inspiration som gör att man hittar magin i rummet. Förhoppningsvis sitter rösten så att jag inte behöver tänka så mycket tekniskt utöver på några få ställen, men man måste hålla huvudet kallt och komma ihåg allt.
Har du själv önskat dig roller eller tackat nej till några?
– Münchenoperan bad mig t.ex. att lista upp vilka roller jag skulle vilja sjunga, men i övrigt är det mest förfrågningar på specifika roller jag får. Ibland pratar man med en regissör/dirigent om att göra något tillsammans men annars förhandlar man inte fram en roll.
– En roll jag har tackat nej till är Violetta i La traviata. Det känns sorgligt för att jag tycker att den är en fantastisk roll, men nu sjunger jag en annan typ av Verdi-roller. Förfrågan kom från Folkoperan för länge sedan men jag tyckte att det var för tidigt då och en annan gång passade den inte in i kalendern.
Hur planerar du dina engagemang, tänker du på balansen mellan olika roller/repertoar?
– Så länge det inte blir för galna skiftningar och hopp mellan repertoar så vill jag gärna behålla variationen. Än så länge har det varit bra för mig att göra olika saker. Det är fantastiskt att sjunga Salome, men därefter behöver jag kanske något som är mer åt Verdi- och Mozarthållet. Överlag har jag en fyraårig planering, just nu är jag uppbokad till 2022 ut och har förfrågningar till 2023.
Vad är din bästa stund på scenen?
– Jag var extremt lycklig när jag gjorde Desdemona. För mig personligen är det något av det bästa jag har gjort. Men jag har haft många ”lyckorus”, bl.a. min debut på Met.
Vad är din svåraste stund på scen?
– Det är nog när jag gjorde Jenůfa i San Francisco. Jag blev väldigt sjuk och borde egentligen ha ställt in. Jag hade en förkylning som satte sig på stämbanden och det kändes som att jag hostade bort rösten. På en föreställning när jag skulle börja sjunga kände jag att ”nu kommer ingenting”, men då hände magiska att jag fick fram sångrösten.
– Dagen efter premiären hade jag ingen talröst och jag tog inte en ton på fem veckor efter produktionen. Jag fick fina recensioner, men fick kämpa på som ett djur för jag blev inte frisk. Jag borde ha ställt in, något jag ångrar att jag inte gjorde.
Kommer du att undervisa i framtiden?
– Kanske, jag har otroligt stor respekt för pedagogyrket. Jag är inte säker på att jag är den bästa läraren men jag skulle gärna vilja dela med mig av de kunskaper jag har samlat på mig under alla år. Om jag inte sjunger om 10-15 år och jag skulle sitta hemma på kammaren och inte dela med sig av det jag har så skulle det nog kännas som en förlust, så jag hoppas att få göra det på något vis.
Yehya Alazem
Inspelningsrekommendationer
