Herbert Blomstedt © Jan-Olav Wedin

Intervju – Herbert Blomstedt

…också typiskt Stenhammar

Peter Schéle och Anders Wikström har intervjuat den svenska dirigentveteranen Herbert Blomstedt i Stenhammarsalen i Göteborgs Konserthus den 23 april 2019.

Initiativtagare till mötet var Wilhelm Stenhammarsällskapet. Innan intervjun hade sällskapets ordförande Anders Wikström och den japanska pianisten Kiyo Wada några introduktionsord runt kvällens tema: ”Stenhammar i Japan”. Efter intervjun visades en konsert från i oktober 2018 i Suntory Hall, Tokyo, där Herbert Blomstedt med NHK Symphony Orchestra framförde Wilhelm Stenhammars andra symfoni. Ett uppförande som diskuterades under intervjun och under visningen fick även Maestro möjlighet att kommentera vissa passager.

Hur ser Ni på mottagandet och stämningen överhuvudtaget runt framförandet av symfonin i Tokyo?

– Att NHK Symphony Orchestra överhuvudtaget accepterade att spela ett stort verk, på nästan en timme, av en helt främmande tonsättare, visar på deras mod och nyfikenhet. Orkestern är en av de äldsta radioorkestrarna i världen, undantaget förmodligen Danska Radions Symfoniorkester. Det är en verklig radioorkester, då alla deras konserter sänds, inte bara i radio, utan även i TV, Stenhammarkonserten likaså.

– Innan konserten sändes även ett introduktionsprogram, där musikälskare och forskare samtalade om verket. Sedan efter konserten sändes ett eftersnack där man bl a intervjuade musikerna, om vad det tyckte om verket och om att spela Stenhammar.

– Dessa konserter är stora begivenheter där, så mottagandet var speglat av nyfikenhet, och orkestern var oerhört förberedd till konserten. Jag var lite grann skeptisk, då det bara var två dagars repetition innan konserten, eftersom brukligt brukar var tre dagar. De andra konserterna innehöll för orkestern känd musik av Haydn, Mozart, Bruckner och Mahler. Där hade vi tre dagar på oss. Nu hade man kortare tid på sig för helt okänd musik.

– När jag kom till första repetitionen var jag väldigt spänd, men orkestermusikerna var totalt förberedda. Alla noterna satt som berget innan repetitionerna började. Den är inte lätt heller den här symfonin rent tekniskt, för fingrar, läppar och tungor. Allra svårast är förstås förståelsen för musiken, något helt nytt, och hur skall man finna kärnan i musiken, men också det klarade man. De spelade med en oerhörd entusiasm och inlevelse.

– Jag känner ju japanerna ganska väl, eftersom jag har spelat i kanske 40 år med den här orkestern. Japanerna är kanske lite reserverade i början. Det är deras kultur, de är fulla av respekt. För oss artister visar de stor respekt och bockar och bugar alltid inför oss och man känner sig väldigt uppburen när man kommer dit. Orkestern spelar perfekt, så perfekt att det tidigare ibland saknats inlevelse, men inte numera och inte i Stenhammar. De visar en intensitet och ger sin kärlek till musiken.

– Japaner är lite som oss svenskar, starkt känsloliv men lite reserverade i början. Jag har ju turnerat över hela världen och det står mig lite upp i halsen att höra att vi skulle vara kyliga och känslokalla. Det är kanske först när man vunnit full tillit som vi bjuder på full kärlek, men jag tror man kan se på filmen från den här konserten att japanerna ger allt och att de verkligen inte är kyliga.Jag har en annan misstanke gällande varför de tycker om Stenhammar. De älskar nämligen Sibelius. De har t o m en orkester i Japan som ursprungligen bara spelade Sibelius! Stenhammar var ju en stor beundrare av Sibelius, man kan höra mycket Sibelius i bakgrunden i Stenhammars musik. Ta till exempel den här melodin i början av den första satsen av g-moll symfonin (Maestro sjunger).

Stenhammar var ju virtuos och ute och spelade i Europa; men inte så mycket egna verk utan andras. Är det en förklaring till att hans musik inte är så känd?

– I hans kontrakt med Göteborgssymfonikerna stod det att han får spela ett eget verk varje säsong. Jag tror det gick fem säsonger utan att han spelade ett enda eget verk; också typiskt Stenhammar. Han var reserverad och ville inte skylta med sig själv.

– När han slutade hos Symfonikerna 1922 så saknade orkestern Stenhammar så mycket att deras ordförande skrev till honom att de vill ge honom en gåva. En gåva i form av ett hus i Örgryte. Ett stort hus med salonger att musicera i och plats för husa bland annat.

– Men Stenhammar svarade: ”Det kan jag inte ta emot, det är för mycket, det är jag inte värd”. Men ordföranden återkom och skrev: ”Tänk dig för, det måste du”. Brevet från honom är långt, 3-4 sidor och jag har en kopia av det. Stenhammar svarade då ja, och bad om ursäkt för sin ”högfärdiga blygsamhet”. Typiskt Stenhammar, blygsam och tillbakadragen, med en brinnande själ, men i sin musik visar han allt han kan och allt han vill. Det är bland annat därför jag tycker så mycket om honom.

– När man kommer till den andra satsen i g-moll symfonin så börjar den så anspråkslöst med en enda ton (Maestro sjunger). Pianissimo, men den blommar sedan ut och stegras till enorma dimensioner. Blygsamheten, jag tror han lärt det från sitt hem. Pappan Per-Ulrik Stenhammar, arkitekten, var en frireligiös ledare, såg till att blygsamheten fanns med i modersmjölken från hemmet.

– I slutet av andra satsen blir det som en procession, (Maestro sjunger) som stegrar sig flera gånger försiktigt och går tillbaka. Först i slutet blir det ett enormt klimax och då släpps allt ut. Det brinner i hela orkestern. Så typiskt återhållsamt och svenskt på det bästa sätt jag kan beskriva det. När man bor i utlandet så märker man detta kynne mer.

– Stenhammar var också så fascinerad av Sibelius och under några år kunde han inte komponera. När han uppfört Sibelius andra symfoni här i Göteborg, så skrev han till Sibelius om sin beundran. ”Vad är jag? Jag är ingenting i jämförelse.” Också typiskt Stenhammar. Det tog ett par år innan han tog mod till sig igen och blommade upp.  

– Stenhammar engagerade sig för sin vän Sibelius, och när han spelade hans fjärde symfoni här i Göteborg, så tyckte publiken att det var obegriplig musik. De buade kanske inte, utan buade med fötterna och folk gick i pauserna. I slutet av symfonin var salen nästan tom.

– Men vad gjorde Stenhammar då? Han skrev en insändare i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Där, typiskt Stenhammar, skäller han inte på publiken utan han berättade att han ändrat programmet på nästa konsert, så de kunde få höra symfonin igen. ”Ni vet inte vad ni gått miste om. Jag skall ge Er en chans till”, skrev han.

– Så gör en fin dirigent. Salen var full och alla stannade hela konserten. Så gör man god musikpropaganda. Typiskt Stenhammar.

– Stenhammar var kanske inte lika stor komponist som alla sina kollegor, men som människa och musiker var han huvudet högre än alla andra.

†Ni fanns ju här i jordelivet ungefär 4 månader samtidigt innan Stenhammar gick bort i november 1927. Hur snart i Er egen livstid fick ni kännedom om Stenhammars musik?

– Ja, det började med att vi hade en underbar fiollärare i Göteborg. Han var tredje konsertmästare i orkestern. Han hette Lars Fermeaus. Han var en fantastisk lärare. Han hade sin ateljé på Storgatan 3 minns jag. Det var ett paradis för en musikstudent som jag. Jag bodde bara ett par kvarter därifrån, på Vasagatan 12, så det var lätt att komma dit. Varje lektion vi hade var på en timme och följde samma mönster.

– Efter att ha gått där ett par år så satte Fermeaus Stenhammars f-moll romans i händerna på mig. Det var kanske runt 1942-43. Jag minns jag att hade lite svårt för det där. I min generation skulle man inte vara romantisk, man skulle vara saklig. Det var den nya musiken med Hindemith, Stravinskij och Bartók. Stenhammar var gammalmodig. Den var lite främmande för mig, men jag lärde mig att älska det också. Det var fint av Lars Fermeaus att sätta Stenhammar i händerna på mig tycker jag. Han verkligen brann för honom.

– 30 år senare fick jag via en flöjtist i orkestern reda på hur Stenhammar brukade avsluta g-mollsymfonin. Flöjtisten hade intervjuat just Lars Fermeaus i radio om detta. De flesta dirigenterna gör ett stort ritardando i slutet av finalen. Men enligt Fermeaus gjorde inte Stenhammar det. Han gjorde ett accelerando ända till slutet, som det står i noterna. Stenhammars efterträdare Tor Mann gjorde ritardandot. Då tänkte jag att jag provar Stenhammars metod. Så i min relation till Stenhammar figurerar därför Fermeaus flera gånger.

Men det tog ganska många år i karriären innan g-moll-symfonin kom på repertoaren. Ni var ju en legendarisk Sibelius – och Nielsenuttolkare långt innan Stenhammar kom in i bilden. Hur kom det sig?

– Det gör mig faktisk ganska skamsen. Här har vi en svensk dirigent som gör karriär ute i världen och så har han aldrig spelat Stenhammars g-moll symfoni. Orsaken är att när jag lämnade Sverige så fick jag lära mig de lokala komponisterna, vilket det förväntades. I Oslo förväntades jag spela Saeverud, Egge och Tveitt. I Köpenhamn Holmboe och Nörgaard. I Dresden fick jag spela Richard Strauss, som är husgud där. Jag hade aldrig spelat Strauss innan jag kom till Dresden. I San Fransisco blev det Roger Sessions. Det fanns också massor av lokala komponister som skulle spelas där. Sedan kom jag likaså till Hamburg och sedan till Leipzig.

– Så Stenhammar fick ligga. Men så småningom, bara för 7-8 år sedan, när jag blev pensionerad så hade jag inte längre de lokala förpliktelserna som chefsdirigent, och kunde spela g-moll symfonin. Första gången var det i Bamberg och de gjorde den riktigt bra. Orkestern och publiken var förtjust, men den enda kritikern som finns i Bamberg skrev: ”Denna symfoni är sällan spelad. Nu vet vi varför”. Det har nästan blivit en anekdot, men idag går symfonin hem överallt jag spelar den.

Intervjun avslutas med att Maestro emottar blommor och en gåva i form av en teckning av Wilhelm Stenhammar, gjord av hans fru Helga Stenhammar.

Anders Wikström