Christina Nilsson © Peter Knutson

Intervju: Christina Nilsson

Så länge man har koll på att det känns bra, att man kan sjunga på flödet och klarar partierna med utbrott så är det rätt roll

När den unga sopranen Christina Nilsson i februari 2018 debuterade som Aida på Kungliga Operan i Stockholm tog hon både kritikerna och publiken med storm. Det beskrevs i pressen som ett ”hejdundrande genombrott” och anbuden från internationella operahus lät inte vänta på sig. Christina är född 1990 och uppvuxen mitt ute på landet mellan Öja och Stora Herrestad strax norr om Ystad i Skåne.

Hur kommer det sig att du blev operasångerska?

– Jag har alltid sjungit, men ingen i min familj har någonsin lyssnat på klassisk musik. Jag märkte ganska tidigt att jag hade en, som jag själv då tyckte, ”konstig” röst. Jag härmade Disney-filmer och när Törnrosa sjöng opera så kunde jag också göra det. Mamma skrev in mig vid kommunala musikskolan. Jag tror att man egentligen skulle vara elva eller tolv år för att få börja med solosång, men jag fick börja när jag var tio eftersom jag hade en så mogen röst. Min lärare Kerstin Saxell hade själv drömt om att bli operasångerska, men blev sånglärare istället och hon hörde tidigt kvaliteterna i min röst. Jag, som fram till dess bara ville sjunga pop och musikal tyckte att det var pinsamt att sjunga med operaröst. Men när jag var tolv fick hon mig att våga gå högre och högre. Jag förstod att jag hade en annan röst som gjorde att jag kunde gå högre när jag sjöng med klang. Och i och med att hon bekräftade för mig att det här var någonting bra, så visste jag att det var den här typen av musik jag skulle ägna mig åt.

Du förstod då att du hade en begåvning?

– Ja, jag hade alltid trott på mig själv och vetat att jag skall ägna mig åt sång. När min syokonsulent i nian sa att det är väldigt svårt att lyckas så svarade jag: Ja, men det finns de som lyckas! Jag kände väldigt starkt att det här var mitt kall. Trots det började jag ändå på samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet i Ystad för att få en stadig grund att stå på, men ett halvår in i terminen fick jag höra av en teaterkompis från Scen Österlen att Lilla akademien i Stockholm fanns. Så jag tjatade på mina föräldrar att jag skulle få gå där istället. Jag var sexton år när jag sökte och sjutton när jag kom in, och de ville inte att jag skulle flytta så långt hemifrån, men efter två månader gick de med på det och jag kunde flytta till Stockholm.

– Första dagen på Lilla Akademien hade vi en körrepetition och då delade de ut noter och när de slog igång så började alla att sjunga. Jag viskade till min kompis bredvid mig: Hade vi fått det här i uppgift över sommaren?” Nej, svarade hon. “Men hur vet du hur man skall göra då?”, “Ja, man sjunger ju efter noterna”. Kan man sjunga efter noter? Jag var sjutton år men visste ingenting om musikteori.

Men du blev inte avskräckt av det utan lärde dig musikteori?

– Ja, något så när (skratt). Jag gick två år på Lilla Akademien och sedan kom jag till Vadstena-Akademien innan jag kom in på Operahögskolan i Stockholm.

Vad gjorde du för inträdesprov till Operahögskolan?

– Det höll på en hel vecka och man skulle ha tio arior med sig. Jag sjöng bland annat Aminas aria Ah, non credea mirarti och Ah, non giunge ur Sömngångerskan, Sången till månen ur Rusalka och Musettas valsaria ur La Bohème. Det var min sånglärare i Vadstena, Anders Düring, som hjälpte mig att studera in ariorna. Jag sjöng det som kändes bra att sjunga, men sedan på Operahögskolan så var det en process där rösten utvecklades åt lite olika håll. Först sjöng jag bel canto, sedan Despina i Così fan tutte och senare gick jag över till Aida. För mig har det alltid varit ganska tydligt att jag är sopran. Men som tjugotvååring kan det vara ganska svårt att veta vilken typ av sopran man är. En sopran i utvecklingsfas. Jag kan nog fortfarande sjunga Amina, men det finns många sopraner som kan göra koloraturerna bättre.

Hur kom du i kontakt med din instuderare, pianisten Magnus Svensson?

– Vi träffades hösten 2011 när jag gjorde audition till Vadstena-Akademien för Donizettioperan Enrico di Borgogna. Jag gjorde en liten roll i den uppsättningen. Det var kanske två recitativ och en ensemble, men det var oerhört lärorikt. Då satt Magnus i juryn och på den vägen är det. Vi blev väldigt goda vänner och sedan dess arbetar jag alltid med honom när jag skall studera in roller. Jag gör grundarbetet själv, men han kan ju hjälpa mig med det också om det är väldigt svårt. I början när man skall sätta rytmer och tempi sitter jag själv vid pianot och tar ut min melodi, men sedan jobbar vi tillsammans så att man får in varje frasering och nyans. Det är just de där finjusteringarna som avgör om man orkar sjunga en roll eller inte.

– Nu har jag ju sjungit en del Richard Strauss och hans musik är så flytande. Du känner inte alltid var slagen är och därför är det väldigt viktigt att rytmerna är exakta. Då vet man precis var pauserna är och exakt hur slagen går. Magnus och jag gör väldigt strikta instuderingar och om man sätter rytmerna först blir det mycket lättare att lära sig resten och sedan göra rollen när dirigenten kommer med sin tolkning. Så jag är väldigt glad att Chrysothemis i Elektra var den första stora roll som jag studerade in.

Ja, du gick sista terminen på Operahögskolan när du på våren 2017 medverkade i en nypremiär av Elektra på operan i Lyon. Hur fick du det anbudet?

– Jag vann ju Stenhammartävlingen i Norrköping 2016 och då satt Robert Körner, som är casting director på Lyonoperan, i juryn. Han erbjöd mig engagemang som Aufseherin i Elektra och senare fick jag erbjudande om att vara cover för Chrysothemis. De visste ju att jag var helt ny och var väldigt vänliga och hjälpsamma. Jag var med på alla repetitioner och sjöng då rollen några gånger, även med dirigent, men fick aldrig hoppa in och göra den på scen. Att vara cover var läskigt, men också peppande och jag tvekar nog inte så mycket utan kastar mig bara rakt ut (skratt).

I februari 2018 debuterar du som Aida på Kungliga Operan i Stockholm….

– Jag hade tävlat med Nilarian och sjungit den två gånger för operachefen Birgitta Svendén i samband med ett par stipendieansökningar. Hon vet ju vilka som går på Operahögskolan och har nog bra koll på hur olika sångare låter. Så cirka elva månader före premiären ringde min agent Ann Braathen mig och berättade att de sökte en Aida. Och hon frågade: “Men hur känner du? Det kanske är lite tidigt?” Men jag sa: “Nej jag ska ha den!” Jag en sådan otrolig tur, för det här var när jag var i Lyon och repeterade, men just då var jag hemma i Sverige eftersom vi hade en veckas uppehåll i repetitionerna. Och dirigenten Pier Giorgio Morandi, som var engagerad för att dirigera Aida, var också i Stockholm. Jag tror att han gjorde Maskeradbalen just då. Men hans inställning var att: Nej hon är för ung. Och då var jag ju bara 26. Men vi lyckades övertala honom att åtminstone lyssna på mig, så jag sjöng Nilarian för honom också. Sedan ringde de en timme senare och då hade jag fått rollen.
Magnus och jag ägnade ungefär sex veckors heltidsarbete åt att studera in rollen. Innan dess satt jag själv och gjorde förberedelsearbetet med att översätta texten och lyssna på inspelningar, men under instuderingen lyssnade jag mindre för om en sångare har en annan frasering än vad jag har så blir jag bara störd av det. Alla tänkte nog att det var galet att göra den rollen så tidigt, men Aida passar mig väldigt bra och när jag väl hade jobbat in alla detaljer så var det inte så jobbigt att sjunga partiet. Det är så skickligt komponerat av Verdi så du får dina vilopauser innan du skall sjunga ut. Kan du verkligen varenda frasering och vet var du skall andas och sjunger i flödet så blir det lätt och rätt.

Skulle du säga att din röst är både lyrisk och dramatisk?

– Ja, det var en väldigt bra beskrivning. Lyrisk och dramatisk. Och jag övar ju fortfarande på koloraturer för man vill ju hålla igång alla delar. Man kan inte säga att: Aida ska du inte sjunga innan du fyllt 35 år. Så länge man har koll på att det känns bra och att man kan sjunga på flödet och klarar partierna med utbrott så är det rätt roll. Man har ju sin egen unika röst, så jag hoppas att jag inte behöver följa någon mall utan får sjunga i min egen repertoar.

Vem är din sångpedagog?

– Jag går för Jonathan Morris i Lugano och honom kom jag i kontakt med när jag gick på min masterutbildning på Operahögskolan. Det var Magnus Svensson som rekommenderade honom och när jag hösten 2015 gjorde en liten roll i Rosenkavaljeren på Kungliga Operan tog jag mod till mig och frågade Malin Byström, som också går för honom, om jag kunde få Mr. Morris kontaktuppgifter? Så ringde jag till honom och fick skicka inspelningar och åka ner på audition och sedan december 2015 har han varit min lärare. I början tog jag ofta ledigt, varannan, var tredje vecka från skolan och reste ner till Schweiz och tog lektioner för Mr. Morris. Han arbetade med en för mig helt ny teknik och då är det väldigt viktigt att man får kontinuitet. Nu ses vi när jag är mellan jobb, men jag försöker se till att jag får träffa honom minst fyra gånger per år.

Nu du skall ta dig an Aida igen….

– Ja, jag gör fyra föreställningar på Kungliga Operan i Stockholm, i maj och juni 2020. Det är ingen självklarhet att man får återkomma till en roll som man har gjort tidigare, så jag är jätteglad att få komma tillbaka igen efter två år. Jag gjorde förresten ett inhopp som Aida i Dublin på Irish National Opera. Jag satt på tåget till Bonn där jag skulle göra en audition, när de ringde och frågade om jag kunde hoppa in. Det här var när jag sjöng Ariadne på Naxos i Frankfurt, men hade ett par lediga dagar mellan föreställningarna, så jag ställde in min audition i Bonn och tog första tåget tillbaka till Frankfurt, hämtade passet och flög till Dublin. Jag landade halv sex på kvällen och var på teatern sex och det började sju eller strax däromkring. Den ordinarie Aida hade blivit sjuk, men skulle sjunga fram till pausen. Först sa de att jag förhoppningsvis inte skulle behöva sjunga. Men jag sa att har jag flugit så här långt så hoppas jag att jag ska få sjunga! Jag hade inte ätit på hela dagen så jag bad om att få en macka i alla fall och den kom precis innan föreställningen började. Jag hann ta en tugga och sedan dricka en massa vatten. Sedan stod jag vid sidan av scenen och sjöng medan hon agerade. Men det var kul och de var väldigt förstående i Bonn för att jag ville hjälpa dem i Dublin och sa att jag var välkommen tillbaka för en audition senare.

Vi talade om Strauss förut. Du har sjungit Ariadne på Naxos, först i Frankfurt och därefter på operan i Lausanne….

– Min audition i Frankfurt var en av de allra första som jag gjorde, redan hösten 2016. Sedan träffade jag också operachefen Bernd Loebe när han satt i juryn för Neue Stimmen i Nürnberg, där jag tävlade i finalen. Frankfurt har ett väldigt bra operahus, men det var ändå läskigt att göra Ariadne där för det var bara två veckors repetition med en enda orkesterrepetition och det var genrepet på scen. Samtidigt var det ju oerhört lärorikt. Jag kände inte till rollen så väldigt väl innan jag tackade ja, men jag lyssnade på mina rådgivare och min egen magkänsla. Det är ju inte heller en lika svår roll som Chrysothemis i Elektra. Det är klart att det är inte är lätt att sjunga Ariadne vackert, men hon har inte alls lika svåra insatser.

– Men jag älskar ju verkligen att sjunga Strauss. Jag har ju gjort Vier letzte Lieder i Nancy och i augusti skall jag göra den med filharmonikerna på Konserthuset Stockholm. Det är helt underbar musik. Jag hade ju hört sångerna tidigare, så när jag fick frågan om att göra dem så kände jag att det var helt rätt för mig.
I Lausanne gör de bara en produktion åt gången, så redan från dag ett repeterade vi på stora scenen i dekor och allting. I Frankfurt var det ju en föreställning som låg i repertoaren. Den här uppsättningen var en ny produktion som först hade getts i Nancy och därefter i Dresden och nu avslutades i Lausanne, så vi repeterade i fyra veckor och i och med att regissören var med hela tiden så kunde man utforma sin egen karaktär. I Frankfurt var det en drömmande och sörjande Ariadne, men i Lausanne var hon mer som en avlägsen syster till Elektra som hade blivit galen av att vara på Naxos.

Du har ju deltagit i flera internationella tävlingar och vann ju Renata Tebaldi International Voice Competition i San Marino. Det verkar som att det finns en ganska stor konkurrens om engagemangen i operavärlden?

– Det är en väldigt tuff bransch, men som jag sa så har jag ända sedan jag var liten vetat att det här är min passion och min dröm och jag säger det med största ödmjukhet, för jag är medveten om att man kan skada sig eller bli sjuk. Ingenting är säkert. Men jag har inte lagt så mycket energi på att oroa mig över det utan jag njuter av den här resan. Jag tänkte nog mer på det när jag fortfarande gick på kandidatutbildningen, innan jag hade min agent, för då hade jag inga jobberbjudanden. Men sedan fortsatte jag med masterutbildningen och då fick jag ju Ann Braathen som agent och hade jobb redan innan jag slutat skolan. I och med mastern fick jag två år till att lägga på min utveckling med Mr. Morris i Lugano. Så då kände jag mig mycket tryggare som sångerska. Jag har ju som sagt tävlat några gånger och då inser man hur många duktiga sångare det finns från hela världen. Det som är kul med tävlingarna är att man knyter så mycket kontakter från den nya generationen sångare. Sedan åker man och jobbar och möter personer som känner dem man tävlat mot eller så får man jobba tillsammans.

Kan du säga något om dina kommande engagemang? Har du några önskeroller?

– Den här säsongen 2019/2020 skall jag debutera som Grevinnan i Figaros bröllop på Kungliga Operan. Det skall bli väldigt roligt. Och jag ser också framemot min första Elsa i Lohengrin som jag skall sjunga på operan i Dortmund. Jag har engagemang till och med våren 2021 men jag har också sett till att lämna lite luckor så att jag hinner studera in nya roller.

– Sedan i framtiden så skulle jag gärna göra Elisabeth i Tannhäuser, Chrysothemis i Elektra – på scen – och Leonora i Trubaduren. Den sortens koloratur tycker jag om. Men inte Zerbinetta i Ariadne på Naxos eller Nattens drottning i Trollflöjten (skratt). Fast Fiordiligi i Così fan tutte skulle jag gärna sjunga, Agathe i Friskytten och Rezia i Oberon andra roller som ligger bra för mig, men de spelas ju inte så ofta tyvärr.

– I januari 2019 gjorde jag en romanskonsert med Anders Lorentzon och Magnus Svensson på Konserthuset Stockholm och jag känner att jag vill få in romanssång i min repertoar. Det är utvecklande att tvinga sig in i texten på ett djupare plan i både gestaltning och musicerande.

Efter intervjun som gjordes på våren 2019 deltog Christina Nilsson med framgång i Placido Domingos internationella sångartävling Operalia i Prag. Hon kom på tredje plats i den stora finalen och vann dessutom Birgit Nilsson Prize Award.

Thomas Winberg