Foto: Asmik Grigorian som Salome i Salzburg © Ruth Walz

Intervju – Asmik Grigorian

Alla vill ha en stor karriär, men är inte beredda att arbeta så hårt som det krävs

Den litauiska sopranen Asmik Grigorian tog operapubliken med storm när hon i november 2014 gjorde sin debut som Cio-Cio-San i Madama Butterfly på Kungliga Operan i Stockholm. Regissören Kirsten Harms och den konstnärliga ledningen på Stockholmsoperan hade sett och hört henne i Riga och på Komische Oper i Berlin och var eniga: “Henne skall vi ha!”

Efter succén med Butterfly har hon gästat Operan som Fedora och Manon Lescaut och gjort ett inhopp som Tatjana i Eugen Onegin. Madama Butterfly hade nypremiär under hösten och Asmik Grigorian är tillbaka i titelrollen.

Vi har stämt träff utanför Operans bakficka en grådaskig dag i slutet på november och jag hinner precis börja oroa mig för att det kanske inte är någon bra plats för en intervju? Det är visserligen helt tomt på folk, men de där höga stolarna är kanske inte så bekväma? Då dyker Asmik upp med ryggsäcken på kappan. Hon slänger en snabb blick in genom fönstret: “It’s totally fine for me”.

Asmik Grigorian som Cio-Cio-San på Kungliga Operan © Markus Gårder

Nu är hon alltså tillbaka i Stockholm och blir på nytt bejublad av publiken i en roll som hon älskar att sjunga. Hon säger att hon verkligen känner av publikens uppskattning och hon är väldigt tacksam över att få vara tillbaka på Kungliga Operan.

– Jag älskar verkligen Stockholm. Redan på flygplatsen när jag för första gången kom hit. Från första ögonblicket. Jag vet inte… Det var någonting med luften och jag kände omedelbart att det här var min stad!

Men det var i Asmiks födelsestad Vilnius i Litauen som allting började. Hon växte upp i ett hem där båda föräldrarna var framgångsrika operasångare. Henne pappa Gegam Gregorian, som är född i Armenien i dåvarande Sovjetunionen, var en tenor som på nittiotalet fick en världskarriär och mamman Irena Milkeviciute var under många år en ledande sopran på Nationaloperan i Vilnius. Trots det hade hon från början inga tankar på att själv bli sångerska.

– När jag var liten var min dröm att bli en ballerina. Jag ville dansa och var inte det minsta intresserad av att bli sångerska, säger hon med ett skratt. Men jag hade egentligen aldrig någon talang för dans så det fick bli sång… så småningom. Jag gick de första tio skolåren på en tolvårig grund- och gymnasieskola för konstnärliga utbildningar i Vilnius (på engelska National Mikalojaus Konstantino School of Art). Det är den enda skolan i sitt slag i Litauen. Där spelade jag först piano, men bytte senare till körsång. Fast jag gick aldrig klart utbildningen utan flyttade de sista åren över till en vanlig skola.

Hade du aldrig några ambitioner att bli pianist?

– Nej! Egentligen avskydde jag att spela piano. När jag slutade i den där skolan så slog jag igen locket och jag har aldrig öppnat det igen (skratt).

Så uppenbarligen är det ingen mening med att fråga om du själv använder pianot för att studera in roller?

– Nej, det gör jag inte. Det var nog inte mitt gebit även om jag faktiskt kunde spela riktigt bra. Min lärare ville att jag skulle bli pianist, men jag hade ingen lust eftersom jag hela tiden kände mig tvingad att spela. Kanske tyckte de att jag hade begåvning? Men jag ville hellre leka som alla andra barn och eftersom jag var lat så blev jag istället körledare. Men det var inte heller någonting som jag egentligen ville satsa på.

Du växte upp med två föräldrar som båda var operasångare. Sjöng ni hemma?

– Hemma? Nej, det bodde ju andra människor i huset. Det skulle ha blivit för störande. När jag gick över till sång så arbetade jag förstås med min mamma, men aldrig i hemmet. Och varje gång som jag gör en ny stor produktion så tar jag ju hjälp av henne.

Men sedan bestämde du dig trots allt för att satsa på sången och kom in på Lithuanian Academy of Music and Theatre i Vilnius.

– Ja, och det var då jag började sjunga på allvar. Som namnet antyder så fanns det på den skolan flera olika utbildningar inom konstnärliga yrken, för skådespelare och musiker och liknande. Vi hade inga gemensamma kurser, men naturligtvis fick man som operasångare också lära sig att agera.

– Min mamma som arbetade på skolan var min första sånglärare. Men jag tog förstås lektioner av andra och var med i master classes och liknande och på senare år arbetade jag med min pappa. När han gick bort (2016) så började jag hos Karl-Magnus Fredriksson här i Stockholm.

– Under flera år studerade jag för Margarita Gruzdeva, som också undervisar Aleksandrs Antonenko, även han känd för stockholmspubliken. Men hon ägnar mycket tid med Alexandrs och är alltid på resande fot. Om man sjunger så mycket som jag gör, och i olika roller, behöver man någon som har tillräckligt med tid för en. Så jag är väldigt glad och lycklig att jag får gå hos Karl-Magnus.

– Min pappa kom till Stockholm för fyra år för att se mig som Butterfly och hörde honom som Sharpless. Då sa han till mig: ”Det där är den gamla italienska skolan. Lyssna och lär dig av honom.” Och när pappa dog kontaktade jag Karl-Magnus och bad honom hjälpa mig. Vi har arbetat tillsammans i ett år nu så vi håller fortfarande på att lära oss att förstå varandra fullt ut. Det är samma undervisning som jag är van vid, men man behöver alltid lite tid för att hitta ett gemensamt språk.Jag försöker att avsätta åtminstone tre tillfällen i veckan åt vårt arbete. Det blir också via Skype, men jag kommer till Stockholm så ofta jag kan.

Vi talar om röstskolor och om det faktum att det på senare år kommit så många framgångsrika sångare från Ryssland och länderna i det forna Sovjetunionen.

– Många sångare från Ryssland och länderna däromkring har ett fantastiskt material. Stora röster som gör att de efterfrågas av internationella operahus. Men jag tror inte att det i första hand handlar om utbildningen. I Vilnius är det hur som helst väldigt blandat. Man kan hitta lärare där som undervisar enligt den ryska skolan och sådana som använder den italienska modellen. Så det handlar om vad du som sångare föredrar. Det är en fråga om tycke och smak. En del föredrar den ryska stilen och andra den italienska. Jag för min del är inte så förtjust i den ryska skolan.

Bor du fortfarande i Vilnius?

– Ja men jag är aldrig där (skratt) Jag är ofta på resande fot. Eftersom jag fortfarande mest gör operaföreställningar så blir det att man är borta hela tiden. Två månader på ett ställe och sedan två månader någon annanstans.

Var och när debuterade du som operasångerska?

– Min scendebut var som Donna Anna i Don Giovanni i Kristiansand (i Norge) 2004. Det var en produktion med unga sångare. Engelsmannen Jonathan Miller regisserade och så stod Marc Soustrot på pulten, som jag plötsligt jobbade med igen förra hösten när jag gjorde Manon Lescaut här på Stockholmsoperan. Det var ett roligt återseende. Han var ju faktiskt min allra första dirigent.

– Efter debuten gick allt i en rasande fart. Jag födde min son i samma veva och sjöng väldigt mycket på Nationaloperan i Riga och på Vilnius City Opera, men reste en hel del också och sjöng i olika operahus i Europa.

Asmik Grigorian som Manon Lescaut på Kungliga Operan © Markus Gårder

En del sångare känner kanske att de inte vågar säga nej till roller, men Asmik hann aldrig fundera över det eftersom hon hela tiden arbetade. Hon har under sin relativt korta karriär gjort runt 60 roller.

Men hur hann du lära dig alla roller?

– Jag lär mig väldigt fort, och eftersom jag precis blivit mamma och hade en son att försörja så tog jag alla jobb som erbjöds. Naturligtvis slog jag i mig rollerna alldeles för fort och gjorde de inte med den kvalitet som krävdes, men livet kan vara så där. Jag arbetade hårt utan att tänka på om det var bra för min röst eller inte. Därför är jag väldigt glad över att vara där jag är idag då jag kan välja och vraka och investera i mig själv och min röst. Det är verkligen stor skillnad mot hur det var då. Jag hade helt enkelt inte tid och möjlighet att ta hand om mig själv och min röst på det sätt som jag borde ha gjort.

– Nu kan jag säga nej till roller. Jag är ju så lyckligt lottad att jag har en röst som lämpar sig för väldigt många roller, en stor potentiell repertoar, så det är många saker som jag säger nej till nu, men som jag vet att jag att jag kan göra vid något annat tillfälle.

Hur skulle du beskriva din röst?

– Min mamma brukar säga att jag har en ”falcon voice” eftersom jag är en sopran som också kan sjunga mezzoroller. Jag låter naturligtvis inte som en riktig mezzosopran, men jag har omfånget och den lite mörkare färgen på rösten, så jag tror att jag om några år kan göra mer dramatiska roller. Men egentligen är jag en ”lirico spinto” (lyrisk-dramatisk sopran), fast med en stor och genomslagskraftig röst. Jag vet inte, men mitt utseende kanske också har en viss inverkan som gör att operahusen är intresserade? En liten person men med en stor röst.

Var du tidigt medveten om vilken sorts röst du har?

– Ja, jag förstod tidigt att jag hade en stor röst. Men faran med om man har en stor röst är att man sjunger dramatiska roller för tidigt. Operahusen hör de här unga sångarna och säger att de kan göra den och den stora rollen, men det är oftast inte alls sant. Och så är deras karriärer slut vid 40.

Vad gäller din egen karriär så har du ju förutom Vilnius och Riga även arbetat en del med bland annat Valerij Gergiev i Sankt Petersburg.

– Jag sjöng i städer som Berlin och Graz och gjorde Marie i Wozzeck i Köln, först därefter kom jag till Marinskij-teatern i Sankt Petersburg. Men jag tillhörde aldrig ensemblen där så för mig var det inte mer annorlunda än med vilket annat operahus som helst.  

Du var med och bildade Vilnius City Opera, så man kanske kan säga att du tillhör den ensemblen?

– Ja, och det var så roligt. Det började 2006 när mötte jag regissören Dalia Ibelhauptaité, som nu är en av mina närmaste vänner. Hon ville göra opera med unga personer och på ett annat sätt än på Nationaloperan, så vi gjorde en uppsättning av La Bohème på konserthuset där jag sjöng Musetta, och vi tänkte att det blir väl fem föreställningar. Men det blev en otrolig succé. Vi gjorde fler och fler föreställningar och många yngre människor kom och såg oss och förstod att opera kan vara coolt. Då tänkte många fortfarande i Litauen att opera är något med stjärnor som står och skriker högt. Men de upptäckte oss och sa: ”Asmik, det här är så häftigt, opera kan verkligen vara coolt.” Vi förändrade verkligen attityder och fler och fler unga människor hittade till oss. Via just den här föreställningen. kallade vi oss också för ”bohémerna” under en tid.

– Men för tre år sedan bytte vi namn till Vilnius City Opera, och nu hoppas vi på att vi kanske kan få en egen scen, en egen teater. Nu arbetar alla sångarna utomlands så vi ses bara en gång per år eller så för att göra några föreställningar ihop. Men vi ser fram emot varje nytt projekt och Dalia lägger repertoar och håller ihop oss.

Asmik talar gärna om sin pappa Gegam Grigorian som debuterade redan som 20-åring 1971 och snabbt blev en berömd sångare i Sovjetunionen. Han sjöng i Italien i slutet på 1970-talet och skulle ha varit med i en uppsättning av Boris Godunov på La Scala i Milano, men stoppades av sovjetiska myndigheter.

Tillbaka i Sovjet blev han 1980 inbjuden av den fine litauiske tenoren Virgilijus Norieka att sjunga på nationaloperan i Vilnius, och där träffade han din mamma.

– Ja, och året därpå föddes jag (skratt). Faktum är att ingen egentligen har talat om för mig vad som hände. Jag vet bara att pappa försökte hoppa av från Sovjetunionen. Han kom ju tillbaka till Sovjet och under tio års tid fick han inte utresetillstånd. Under hela åttiotalet förvägrades han möjligheten att få sjunga utomlands. Jag var ju väldigt liten när hela systemet kollapsade, men än i våra dagar kan man märka spåren efter Sovjet. Jag ser det på min sons generation. I många fall har de ju fortfarande samma lärare som vi.

Operavärlden är ju både stor och liten på samma gång. Nu sjunger du i Stockholm och Birgitta Svendén är operachef. När din pappa 1995 debuterade på Metropolitan som Herman i Spader dam så gjorde hon Paulina i samma uppsättning.

– Verkligen? Vad roligt att få höra. Det visste jag inte. Jag vet ju att de har träffats, men jag hade ingen aning om att de faktiskt har sjungit ihop.

På nittiotalet sjöng han över hela världen.

– Ja, vokalt var han verkligen i sin bästa ålder då, men så hade han också en fantastisk teknik. Personligen uppskattar jag att han verkligen lät som en tenor. En vacker röst med rondör och fullödig klang. Jag brukar säga att jag vill att en tenor skall låta som en tenor. Han var en riktig tenor. Och tack vare sin fina teknik så kunde han sjunga i en väldigt stor och omväxlande repertoar. Han visste precis hur han skulle göra och sjöng alltid med sin egen röst. Han försökte aldrig tvinga rösten till något som den inte var avsedd för.

Dina föräldrar sjöng ju mycket ihop i Vilnius och har ju gjort just Cio-Cio-San och Pinkerton mot varandra. Publiken känner igen er och har sett både dig och din mamma i den rollen.

– Ja, men i början ville jag inte att folk skulle förknippa mig med dem. Jag ville inte att folk skulle jämföra oss och jag är glad över att ingen gjorde det. Under flera år försökte jag undanhålla det faktum att jag var deras dotter för jag ville inte att använda deras namn för att bygga min karriär. Men nu känner jag att min karriär är tillräckligt bra av egen kraft så jag talar gärna om dem.

– Jag drömde aldrig om att få sjunga på La Scala eller Met därför att jag som barn var på alla de där berömda operahusen. För mig är det ingen skillnad mellan t.ex. Operan i Stockholm eller Met. Men efter att min pappa gått bort så har jag en mer personlig anledning att sjunga i de där operahusen. Dels för att jag vill att publiken skall minnas pappa och dels för att han skulle ha blivit stolt över mig. Kanske möter jag någon som säger att de hört honom sjunga eller sett honom uppträda? Det skulle glädja mig oerhört.

Det finns naturligtvis släktingar till operasångare och barn till sjungande föräldrar som gjort egna karriärer, men det är ju ändå inte så vanligt att en mor och en dotter har sjungit i samma roll på samma operascen, som du och din mamma som båda gjorde Cio-Cio-San i Madama Butterfly.

– Det var så roligt. Så sent som igår la jag upp en bild på Facebook som min mamma kommenterade: ”Den där makeupen ser inte alls japansk ut. Läpparna måste göras hårdare.”  “Men mamma, jag spelar inte japanska i den här uppsättningen”.  ”Ja, men i så fall måste du ta bort bilden från sidan”.

– Vi befinner oss alltid i något slags konstnärligt gnabb. Pappa och jag var mer lika varandra i artistiskt avseende, men mamma och jag tycker ofta väldigt olika. Så vi har ständiga diskussioner. Nej, nej, nej. Inte så! (skratt) Men det är klart, i mina öron finns det ändå ingen annan Cio-Cio-San än hennes.

Kan du säga något om vad som är din repertoar. Jag antar att du inte kan sjunga alla de 60 roller som du har gjort?

– Flera av de roller som jag sjungit gjorde jag bara vid några enstaka tillfällen för tusen år sedan, så det är klart att jag inte kan sjunga dem nu. För att ta mig an dem så skulle jag behöva studera in de på nytt och försäkra mig om att jag gjorde det med kvalitet, så jag har naturligtvis inte 60 roller på min repertoar. Jag har t.ex. gjort en massa barockoperor och de flesta av dem skulle jag absolut inte sjunga idag. Fast Alcina vill jag jättegärna göra igen. Den skiljer sig också från de andra barockrollerna som jag gjort. Jag anser att man kan sjunga den i belcantostil. Annars tycker jag att det finns så många andra som kan sjunga barock mycket bättre än jag. Jag har inte rätt skolning för det och dessutom är det inte riktigt i min smak. Jag kan inte påstå att jag är något fan av barockmusik. Min starka sida är ju känslor och utspel och det finns det inte så mycket utrymme för i den musiken.

– Men det är klart att jag skulle kunna sjunga t.ex. Mozart. Och det finns roller som jag gärna gör igen, som Grevinnan och Donna Elvira. Jag har sjungit mycket Mozart; Susanna, Grevinnan, Donna Elvira, Pamina och Papagena, dock inte Fiordiligi i Cosí fan tutte. Men Mozart är nog inte riktigt mitt område heller. Jag passar kanske bäst i verismorepertoaren.

Vi talar om vilka roller som Asmik anser ingår i hennes nuvarande register och hur lång tid hon behöver för att för att studera in en roll.

– Det beror på rollen och hur många gånger jag gjort den. En del roller lärde jag mig på tre dagar och sjöng två gånger och sedan aldrig mer. De rollerna minns jag ingenting av nu. Man lär sig snabbt, gör dem några få gånger och sedan är de borta, men om man tar en sådan roll som Desdemona t.ex. som jag har gjort ganska mycket så skulle jag nog kunna åka iväg idag och göra den. Kanske inte idag förresten, men imorgon (skratt). Den typen av roller skulle jag säga ingår i min repertoar. Men sedan har man kanske mer i sig än man tror, som nu när jag sjunger Butterfly igen som jag inte gjort på tre år. Jag tänkte innan att jag inte kommer att komma ihåg någonting, men med musiken och uppsättningen så kommer allt tillbaka. Vi hade en repetition och så kom rollen, därför att den finns där inne.

Vågar du lita på det?

– Nej, jag litar aldrig på det. Jag tror fortfarande varje gång att jag inte ska klara av det. En sida av mig har tillit och så finns det en annan sida som tvivlar, så jag arbetar hela tiden mycket med varje roll och memorerar text. Fast ibland så hoppar man ändå på saker med lite kortare varsel.

Du har ju sjungit i ‘Fedora’ också. Vad tycker du om att arbeta med Christoph Loy och uppsättningen på Stockholmsoperan?

– Det är fantastiskt att få arbeta med Christoph Loy som är en regissör som jag verkligen uppskattar och beundrar. Det gör ju alla förstås. Fedora är en väldigt vacker, men svår veristisk opera. För mig kan det nästan bli lite för mycket. Det är mycket som händer och så många känslor på så kort tid. När både dramat och musiken är så här intensiv kan det bli så mycket att det nästan tar ut varandra.

– Fedora var inte någon lätt roll att göra. Men i mitt fall handlar det kanske om att jag just hade fött mitt andra barn. Hon var bara två månader när jag gjorde den här produktionen så mitt i alltihopa ammade jag min dotter. Det var en helt ny och annorlunda erfarenhet för mig, så det var naturligtvis extra jobbigt. Egentligen borde jag göra om rollen nu för att kunna avgöra vad jag verkligen tycker om den.

– Fast jag tror att jag klarade det ganska bra och Andrea Carè är en underbar kollega. Det är väldigt ovanligt med en tenor som är så involverad som han. Även om han befinner sig mitt inne i svåra eller jobbiga delar av partiet, rent vokalt, så märker man aldrig det. Han är alltid hundra procent i sin roll och vill alltid göra sitt bästa. Och jag tycker att han har väldigt god smak i sina konstnärliga och artistiska val. Det utmärker en riktig artist att de alltid vill göra sitt allra bästa.  

– Jag är så ledsen att jag aldrig hann se Malin Byström som Fedora. Dels vill jag ju få chans att se själva uppsättningen såsom publiken ser den, men också för att jag beundrar Malin. Hon är en av mina favoritsångerskor.

Ni har ju delvis samma repertoar nu. Hon ersatte ju dig i en av dina föreställningar av Salome i Salzburg i somras.

– Ja. Och jag är glad att det var hon. Ibland får man ju agera själv på scenen när någon annan sjunger, men det hade inte fungerat i den här uppsättningen, så jag var så glad när Malin kom. Jag sa till teamet: “Bra! Hon klarar allt”.  

En del sångare har ju engagemang inplanerade i tre, fyra kanske fem år fram i tiden.

– Ja, det är det normala och det passar mig utmärkt. Jag tillhör ju inte någon ensemble så jag tycker det är skönt med den tryggheten, att veta att jag har jobb, och så har jag ju tid att förbereda mina roller. Ibland får man ju anbud och jag tänker: Ok jag ska inte sjunga den nu, men om fyra år kommer den att vara perfekt för mig. De senaste kanske fem åren har jag haft Askonas Holt som agentur. I början av karriären, när agenten kom med ett nytt anbud, sa jag varje gång ja till allt. Men nu kan jag välja och tackar förstås bara ja till det som jag vill göra. Nuförtiden frågar jag alltid: Vem dirigerar? Vem regisserar? Vilka är mina kollegor? Det är det som avgör om jag tackar ja eller nej till en roll. Jag lär mig ju roller väldigt snabbt, men är samtidigt väldigt noga med andra förberedelser, som språkcoacher och annat. Jag lägger ner mycket tid på det, liksom att se till att  planera in semestrar, annars får jag aldrig någon ledighet.

Tvekade du någonsin att ta dig an Salome?

– En del varnar för Salome, men jag förstår inte riktigt varför? Det är naturligtvis ett i vissa avseenden besvärligt parti. Precis som i Butterfly behöver man en kraftfull röst och man måste veta hur du ska balansera det lyriska med det dramatiska. Man måste snabbt kunna växla mellan bägge och ha full kontroll på rösten och alla färgskiftningar. Om man sjunger vissa bitar för lyriskt klarar man inte de mer dramatiska passagerna och tvärtom. Man förlorar färgerna om man sjunger med för mycket tyngd. En viss slankhet i rösten krävs. Tänk på att både Salome och Butterfly är väldigt unga personer. Så visst är Salome svår, men jag tycker nog att Butterfly är mycket svårare.

På vilket sätt då?

– Det är ju en mycket stor och lång roll och så måste man ha klart för dig hur man ska hantera alla skiftningar i uttrycket. För att sjunga Butterfly på bästa sätt skulle man egentligen behöva ha tre olika röster, men sedan kanske det också handlar om mig själv. Jag har svårt att hantera alla starka känslor. Först är det själva historien, som jag tror berör alla som ser operan. Sedan har jag personliga känslor kopplade till just Madama Butterfly. Min mamma sjöng rollen när hon var i åttonde månaden, med mig i magen. Så det är många olika lager av känslor som jag måste ha kontroll på. Av den anledningen är den svårare än Salome. Men samtidigt är det min absoluta favoritopera så givetvis vill jag fortsätta sjunga Butterfly.

Asmik Grigorian som Fedora på Kungliga Operan © Matthias Horn

Jag tvekar lite inför att ta upp nästa ämne. För några år sedan så gjorde du en operation…

– Alla är så rädda för att tala och fråga om det här. Massor med sångare har gjort den här operationen, men de flesta undviker att tala om det. Jag förstår inte varför jag skulle behöva dölja det faktum att jag opererat stämbanden? Tvärtom. Jag talar gärna om det eftersom jag vill att unga sångare ska förstå riskerna med att göra dåliga val, som att sjunga för mycket och att göra för stora roller för tidigt. Det händer många sångare. Min lycka var att jag bara var 30 år när jag gjorde operationen. Det gav mig möjlighet att ta tag i situationen. Skulle jag fortsätta som förut och kanske behöva göra en ny operation efter några år? Eller ändra på mitt sätt att arbeta och lära mig sjunga korrekt? För mig var det ett enkelt beslut. Om det hade hänt senare i karriären hade det varit betydligt mer komplicerat, låt oss säga vid 40 års ålder. Att då börja om från början hade nog varit mycket svårare.

Det är ju en oerhörd konkurrens nu med många unga sångare från världens alla hörn som ska försöka slå igenom. Alla vill väl ha en framgångsrik karriär?

– Det är nog den största problemet med unga sångare idag. Alla vill ha en stor karriär, men är inte beredda att arbeta så hårt som det krävs. Alla vill bli stjärnor, men få vill bli riktig bra sångare, och de tänker inte på vad det kostar. De har ingen aning om hur mycket arbete som krävs och hur mycket pengar det kostar att hela tiden utveckla sig. Om man räknar bort det som jag spenderar på min familj så lägger jag allt på att bekosta lektioner och annat för att utveckla mig själv. Om man inte är beredd att göra det så kan man inte räkna med några framgångar. De förstår inte hur det fungerar utan vill bara ha en stor karriär.

Vi är ju omgivna av media som överexponerar filmstjärnor och kändisar.

– Naturligtvis, men jag ville aldrig bli någon stjärna. Jag har alltid velat bli bra, så bra jag någonsin kan. Ibland drömmer jag om att vara en i ensemblen, eller varför inte i kören? Man har nästan samma inkomst, men man behöver inte resa hela tiden utan kan vara med sin familj. Men man kan inte få allt, det är alltid två sidor av myntet.

Du sjöng ett par duetter tillsammans med Dmitri Hvorostovky på hans skiva “Dmitri Hvorostovsky sings of War, Peace, Love and Sorrow”.

– Ja, och precis som med dirigenten Constantine Oberian, som förresten också är armenier, så var Dmitri Hvorostovsky en vän till min pappa, en vän i familjen. Så vi kände varandra väl redan när jag var ung. Vi gjorde ett halv-sceniskt framförande av Anton Rubinsteins opera Demonen på Tchaikovsky Concert Hall i Moskva, men inspelningen som är med på Dmitris skiva gjordes i en studio någon annanstans i Moskva vid ett helt annat tillfälle. Tamara är kanske inte helt lätt att sjunga, men det var inga större problem för mig. Men nu när Dmitri inte längre finns bland oss så har jag ingen lust att göra den rollen mer. Jag har inget mer att säga med den utan Dmitri. Historien är redan berättad och jag gjorde den i Barcelona enbart därför att jag kände att när Dmitri gick bort så togs den ifrån honom. På en av hans sista konserter sjöng vi också duetten ur Prokofjevs Krig och Fred. Det är ingen opera som finns i min repertoar, men Dmitri sa alltid till mig: ”Du måste göra den!” Det kanske blir av någon dag? Iolanta som jag just nu gör i Frankfurt är en de roller som min pappa alltid ville att jag skulle sjunga.

Till våren väntar Marietta i Die tote Stadt på La Scala i Milano. Och nästa säsong sjunger du på Covent Garden i London och Wiener Staatsoper och så gör du din debut på Metropolitan i New York.

– Ja, på Met skall jag göra Salome och Madama Butterfly och sedan Jenny i Mahagonny.

Allt kommer på en gång.

– Du vet, de där stora operahusen, jag tror att de känt till mig ett tag och spionerat och väntat för att se hur jag utvecklas, och så kommer ett hus och säger: ”Henne ska vi ha.” Då ska alla andra plötsligt också ha en. Nu till våren debuterar jag på La Scala och som du sa sedan följer Covent Garden och Wienoperan. Och så skall jag till Salzburg nästan varje år. Det är ett ställe som jag vet att jag vill återkomma till så mycket som möjligt. Först och främst för att de har en sommarsäsong. Jag tänker nämligen skära ner på antalet operaföreställningar till maximalt två per år från och med 2023. Resten av året ska försöka fylla med konserter eftersom min dotter börjar i skolan. Sommarfestivalerna passar utmärkt då barnen är lediga från skolan och kan följa med.

– Som jag sa tidigare så väljer jag numera föreställningar där jag vet vem som regisserar, som Christoph Loy. När han regisserar vet jag att det kommer att bli en bra uppsättning. Det kan bli på det ena eller andra sättet, men det kommer hur som helst att bli fantastiskt och jag kommer att ha roligt hela tiden och bara njuta av att vara med. Fast med Metropolitan gjorde jag ett undantag. Eftersom det var Met tackade jag ja till medverkan utan att ställa vidare frågor. Det kan vara en chansning för man vet ju aldrig hur det blir.

Asmik nämner Romeo Casteluccis produktion av Salome i Salzburg och berättar om en tung sten som långsamt faller ner över Salome. Det ser lite otäckt ut när man ser klippet från uppsättningen.  

– Det där passagen var verkligen otroligt vacker… Men det var ju läskigt i början förstås. Jag sa till teamet. Har ni tecknat någon försäkring för mig? Jag är mamma till två barn. Hur fungerar den där anordningen egentligen? Om något händer med mig ska ni då be mina barn om ursäkt? Jag satt med teknikerna och gick igenom det hela. Innan jag blev mor hade jag bara mig själv att tänka på och var aldrig rädd för någonting. Men nu krävde jag att de verkligen skulle övertyga mig. ”Den här anläggningen klarar att lyfta flera tusen kilo och den där stenen väger bara 50 kilo. Oroa dig inte.” Ok!

Hur ser du på Wagnerrepertoaren? Du har ju sjungit Senta i Sankt Petersburg.

– Ja, och Wiesbaden ville ha mig men jag gjorde den aldrig där. Men jag skall göra Senta i Bayreuth sommaren 2021.

Återigen en roll som många tycker är svår, inte minst Sentas ballad.

– Senta är en kort, men ganska svår roll. Inte på grund av höjden, den är inte så hög, men det finns besvärliga partier och helt klart kom produktionen i Sankt Petersburg för tidigt för mig. Jag sjöng den eftersom det var min man som regisserade, men nu anser jag mig dock vara redo för rollen. Dessutom älskar jag operan Den flygande holländaren.

Är du intresserad av några andra Wagnerroller?

– Ja, men jag arbetar fortfarande så mycket med min teknik att jag vill fokusera på den italienska repertoaren. Det finns tid för Wagner senare. Jag har fått förfrågningar om att sjunga Isolde redan nu. För tillfället säger jag nej till de anbuden, men jag är övertygad om att Isolde kommer i framtiden. Eftersom jag nu sjunger så mycket italiensk opera så tänker jag mig att om jag nu börjar sjunga tyska operor så kan det bli svårt att hitta tillbaka till det italienska sättet att sjunga.  

Kan man inte kombinera de båda repertoarerna?

– Jovisst, om du vet hur, men risken för den som börjar sjunga Wagner är att alla plötsligt bara vill ha dig i Wagner. Det är klart att jag skulle kunna sjunga Isolde idag om jag verkligen ville det, men sedan kanske jag aldrig “blir av” med den rollen. Faran är att då alla vill att man skall göra Isolde. Om man bara sjunger Wagner riskerar man att förlora färgerna och flexibiliteten i rösten. Man sjunger alltid mot enorma orkestrar och det kräver kraft och uthållighet och om man bara gör det så förlorar man det lyriska i rösten.

… och du säger ju att du vill fortsätta med Butterfly.

– Precis, jag vill absolut fortsätta att sjunga Butterfly. Med Salome fungerar det, den är ju dessutom så mycket kortare och jag tycker att jag fick till en ganska så lyrisk tolkning. Tack vare dirigenten Franz Welser-Möst.

Jag har en känsla av det är fler sångare med slankare röster som gör Salome idag än för några år sedan.

– Salome är ju en ung flicka, det är precis som med Butterfly. Man måste ha en lyrisk klang för att låta som en ung person, men samtidigt behöver man ha en stor och expansiv röst för att nå ut över orkestern. Det är det som är svårigheten med den typen av roller. Man måste vara lite smart som sångare för att förstå vilken sorts röst man själv har och vad som krävs.

Jag har med mig en utskrift av den repertoarförteckning som ligger på Asmiks agents hemsida och frågar om roller som de tagit med, men som hon inte gjort, t.ex. Norma. Asmik tittar på listan.

– Fast Norma har jag gjort, konsertant. De har listat flera saker här som jag inte alls har sjungit. De skriver nog sånt som jag kan göra och som de vill uppmärksamma operahusen på. Det är så att säga min potentiella repertoar, men som jag inte sjungit ännu… (med viss förvåning i rösten). Hoffmans äventyr? Den har jag aldrig gjort.  

Är det inte roller som du förbereder då?

– Nej, inte just nu. Den här listan är verkligen rolig, jag har ju gjort massor med roller och hälften av de som är med här har jag ju inte gjort. Janáčeks Makropulos har jag inte gjort, fast den skall jag göra. Men Adriana, Fidelia i Edgar, Maskeradbalen, Simon Boccanegra, Erwartung och Katja Kabanova. Inget av det har jag gjort (skratt), så det kommer nog senare.

Vi återkommer till roller som hon gjort tidigare och som hon kan tänka sig att göra igen. Asmik tar upp en papperslapp med en hemmagjord förteckning på de roller som hon har sjungit.

– Jag har en egen lista, det är kanske inte riktigt alla. Då och då skriver jag ner roller för att inte glömma bort vilka jag gjort.

Asmik rabblar upp en massa roller ur italiensk, rysk, tysk och fransk repertoar, men även flera barockroller. På listan finns också musikalroller som Mrs Lovett i Sweeney Todd.

Är det en roll som du kan tänka dig att göra igen?

– Sweeney? Absolut! Jag tror att Mrs Lovett kommer att passa mig utmärkt när jag är gammal. Det är en av mina absoluta favoritroller. Den skiljer sig från allt annat jag gjort, men det var hur jobbigt som helst. Rollen är enormt stor och jag kunde inte ett ord engelska när jag började med den. Jag sa till Dalia (regissören) att vi måste ge den här med jämna mellanrum, annars kommer jag att glömma bort allt. Ett enormt hårt arbete, samtidigt var det ju underbart.

Och en massa skådespeleri…

– Vilket jag ju älskar (skratt).

Är du intresserad av att göra musikalroller?

– Jag gör gärna mer Sondheim. Det är ju inte precis mainstream-musikaler. De är mycket intressantare, men om man ska göra en musikal så måste man verkligen avsätta tid för det, men tid finns inte i mitt nuvarande schema. Det är ju inte heller det som jag vanligen ägnar mig åt så jag blir mycket tröttare av att arbeta i den sortens repertoar. När man sjunger i musikal använder man ju helt annan muskulatur än i opera.  

Jag tror att vi i publiken ibland kanske projicerar våra drömmar på er som uppträder och det är lätt att sitta och tycka en massa. Vi ser inte alltid det enorma arbete som ligger bakom. Sångaryrket är ju onekligen krävande och ni blir hela tiden bedömda av en inte alltid fullt lika välvillig publik. Till det kommer ju också att det knappast blir lättare ju äldre ju man blir. Ändå vill man kanske fortsätta.

– Det är den läxa alla vi människor måste försöka att lära oss, att inte vara så dömande, men det är likadant överallt. Min mamma vill inte sluta sjunga. Jag tycker i och för sig att hon låter hon tio gånger yngre än vad många tjugofemåringar gör, men jag har nog själv varit ganska hård och bestämd i den här frågan. Precis som pappa. Han sa alltid att man ska sluta när man är som bäst. ”Nu sjunger jag inte den rollen mer för jag vet att jag aldrig kan göra den bättre än jag gjorde igår.” Jag tänkte nog att det är så det ska vara, men så ser jag min mamma och hennes önskan att få fortsätta sjunga, den totala motsatsen. Då säger jag till mig själv: Varför inte? Hon vill stå på scenen och det gör henne glad. Hon klarar inte av att inte stå på scenen och inte sjunga. Hon har ju varit den stora stjärnan som bara gjort huvudroller och gästspelat utomlands. Så fortsätt sjung då, men i en annan repertoar. Du behöver ju inte åka ut i landsorten och stå i kyrkor och göra Aida eller Tatjana. Gör karaktärsroller som Larina eller Grevinnan i Spader dam som du kan göra i operahusen. Byt repertoar, men det är inte något lätt beslut att ta.

Du sa tidigare att du sällan är hemma. Hinner du åka hem till Vilnius något nu när du sjunger i Stockholm?

– Nej, den här gången pendlar jag fram och tillbaka till Frankfurt eftersom jag sjunger Iolanta där. Det är ett bra operahus. De har mycket hög kvalitet på orkestern och bra sångare för det mesta.

– Jag är helt nöjd med det liv jag lever och var jag befinner mig idag. Inte bara som sångare utan även som människa. Visst är jag en drömmare, men alla mina drömmar är ändå kopplade till verkligheten. Det finns en massa saker i livet som man kan göra och sådant man inte kan. Jag är fullt medveten om att jag inte kan sjunga Nattens drottning i Trollflöjten så varför skulle jag längta efter det? Jag tror att man mår bra av att drömma och önska sig saker, men om de inte är realistiska eller genomförbara så slutar det bara med att man blir missnöjd och besviken. Vad är det för mening med det?

Hur ser du på din konsertrepertoar inför omställningen 2023?

– Nu försöker jag att bygga upp det registret. Det är ju en helt en annan värld, en annan repertoar, andra människor, men jag håller sakta men säkert på att förbereda mig för att vara redo år 2023. Jag har naturligtvis redan gjort konserter, men man sjunger ju oftast med noter och då är det lätt att sedan glömma bort vad man gjort. Jag öppnar ibland noterna och konstaterar med förvåning: har jag gjort den där? Men det kan bli så när man bara sjunger ett verk vid något enstaka tillfälle.

Fördelen är förstås att det är kortare repetitionstider och kanske bara en eller ett par konserter per tillfälle. Du behöver inte vara borta från familjen i samma utsträckning.

– Ja, det är precis det som är tanken. Jag vill göra mer konserter eftersom man inte behöver vara borta lika länge. Du kommer till en plats, du repeterar några dagar och har konserten och så är det klart!

Är det någon särskild repertoar som du är intresserad av? Richard Strauss’ Vier letzte Lieder?

Vier letzte Lieder förstås. Det finns så mycket att välja på. Jag tror att Alban Bergs Sieben frühe Lieder skulle passa mig utmärkt, och så Brahms’, Dvořáks och Verdis Requier, Mahlers åtta. Det finns mycket som jag borde kunna göra. Nu närmast skall jag göra Sjostakovitjs 14:e symfoni på Elbphilharmonie i Hamburg.

Alan Gilbert (som är ny chefsdirigent för NDR Elbphilharmonie Orchester) dirigerade Christoph Loys uppsättning av Rosenkavaljeren när den gavs på Stockholmsoperan i våras.

– Alla vill att jag skall göra Fältmarskalkinnan, men jag förstår inte varför de frågar mig nu? Hon behöver ju mognad.

Fast i Loys uppsättning är hon ju lite yngre…

– Ja, jag såg den när den spelades hösten 2015 och det var första gången som jag hörde Malin Byström. Jag var helt betagen, det var fantastiskt.

Du är väldigt generös mot dina sångarkollegor…

– Vet du, världen är så stor och den som är bra kommer alltid att ha jobb. Då finns det ingen anledning att vara avundsjuk på andra. Alla har sitt. Malin är Malin och jag är jag och även om vi sjunger i samma opera i samma produktion så är vi ändå väldigt olika. Jag tror inte att folk hela tiden ägnar sig åt att jämföra vem som är bäst. Jag såg hennes Tosca i Frankfurt eftersom jag var där samtidigt och om vi i framtiden kan dela på en produktion vore det en stor ära för mig. På en del operahus i världen har de två sångarlag. på Met i New York t.ex. Men för många europeiska operahus blir det för dyrt att göra så. Då är det lättare att flyga in en sångare. Om jag sjunger Iolanta och blir sjuk så ringer de in någon och två timmar senare har de en sångare på plats.

Asmik Grigorian © Rokas Baltakys

Om ett par dagar sjunger du din sista Butterfly för den här gången och jag tror att din publik här i Stockholm gärna vill veta om du kommer tillbaka igen?

– Ja, det skall jag! Jag kommer tillbaka för att sjunga Salome, 2021 om jag minns rätt, och vi letar naturligtvis efter andra passande roller. Som jag sa tidigare så älskar jag Stockholm och har träffat så många underbara människor här. Jag gillar allt på Kungliga Operan, jag gillar staden, gatorna, husen, publiken. Allt, och nu har jag ju min sånglärare här så jag vill komma tillbaka så ofta jag bara kan.

av Thomas Winberg