Anna Vinnitskaya © Marco Borggreve

Intervju: Anna Vinnitskaya

Jag vill lämna publiken med upplevelser som efter en bra film, med nya erfarenheter och upplevelser, snarare än att imponera med virtuositet

Konsertpianisten Anna Vinnitskaya tog emot CAPRICCIO på Konzerthaus i Berlin i våras i samband med hennes framförande av Dmitrij Sjostakovitjs första pianokonsert.

Vinnitskaya övar när jag anländer, och jag väntar avsiktligt med att knacka på dörren till repetitionsrummet för att inte avbryta mitt i en fras i Rachmaninovs tredje pianokonsert. Samma dag som vårt samtal ägde rum släpptes även hennes senaste skiva med Bachkonserter för piano, inspelad med Evgeni Koroliov, Ljupka Hadzi Georgieva och Kammerakademie Potsdam (Alpha).

Anna Vinnitskaya föddes 1983 i Novorossiysk vid Svarta havet. Båda hennes föräldrar var pianister och hon tog tidigt pianolektioner, från sex års ålder. Hon har gett konserter internationellt sedan hon var sju år gammal. När Vinnitskaya var liten fann hon glädje i musikutövandet; som tonåring blev pianospelandet dock alltmer en form av yrkesidentitet nästan i en slags sportslig riktning för den vänsterhänta pianisten. Hon gav sin första stora konsert – Sjostakovitjs andra pianokonsert – när hon var tolv år gammal. Vinnitskaya har vunnit ett antal tävlingar, första gången när hon var tretton, bland annat Queen Elizabeth Competition i Bryssel 2007 då hon vann första pris – hon var den andra kvinnliga pianisten någonsin att vinna tävlingen – och Leonard Bernstein Award 2008. Hon har även bland annat gett en Junge Wilde-konsert i Dortmund, och gav ut sitt debutalbum 2009. Vinnitskaya är ”Artist in Residence” vid Dresdner Philharmoniker innevarande säsong som kommer att avslutas med just Rachmaninovs tredje pianokonsert i juni 2020.

Anna Vinnitskaya © Marco Borggreve

Upplevde du att du egentligen någonsin hade något val? Valde du pianot?

– För att vara ärlig, nej, valet var inte mitt. Mina föräldrar menade att jag helt enkelt måste spela piano, och jag rebellerade aldrig, jag protesterade inte. Man måste öva, det var naturligt. Jag ville dock hellre vara på scen, även om jag naturligtvis övade mycket både då och nu. Nu är jag glad över den grund jag har och den balans i livet det ger mig, vilket jag tror är det viktigaste för mig.

Vinnitskaya studerade i staden Rostov-na-Donu i sydvästra Ryssland 1995–2001. Hon flyttade därefter till Hamburg, där hon lärde känna Bachspecialisten Evgeni Koroliov och hans maka Ljupka Hadzi Georgieva; paret framträder tillsammans som ”Duo Koroliov”. Med Koroliov som lärare förändrades allt för Vinnitskaya.

– Han lärde mig att musik är språk, ett språk på vilket du kan uttrycka dig, och att pianist egentligen inte är ett yrke. Koroliov har ofta sagt till mig att han inte är någon pianist, utan helt enkelt en konstintresserad människa. Han lärde mig att bildkonst och litteratur hänger samman med musiken och att de hör ihop.

Koroliov gav även Vinnitskaya en förändrad bild av musicerandet och musikerrollen.

– Pianister måste öva för att de är musiker, inte för att de är pianister.

Koroliov, som Vinnitskaya betraktar som en slags idol och fadersgestalt, väckte hennes kärlek till Bach. Som pianostudent i Ryssland var Das Wohltemperierte Klavier ett ganska ”akademiskt” obligatorium; att Bachs musik kunde vara så modern och så vacker upptäckte hon genom Koroliov.

– Bach är allt: utan honom finns igen Mozart, ingen Rachmaninov, ingen Sjostakovitj; han var det största geniet. Musiken är tillgänglig och når varje hjärta, det finns knappt någon som inte kan förstå Matteus– och Johannespassionerna, detsamma kan kanske inte sägas om Beethoven eller Rachmaninov. Bachs musik når alla, han kommer till alla, är för alla, med musik för massorna, vilket fascinerar, liksom passionerna som vid varje tillfälle låter som om det vore första gången – det är väldigt ovanligt. Man märker hur aktuell denna musik är, att den ger en slags själslig rening, att den får en att känna sig bättre.

Vinnitskayas repertoartyngdpunkt är de stora ryska kompositörerna: Rachmaninov, Prokofiev och Sjostakovitj, men inkluderar även bland andra Ravel, Debussy, Chopin, Brahms och Bartók. Hennes pianospel har beskrivits som graciöst, med lätthet och tydlighet. På tal om teknik beundrar hon till exempel pianisten Walter Gieseking (1895–1956) som spelade in ”allt”, men som inte nödvändigtvis förhöll sig exakt till notbilden: han spelade kanske 70 % av vad som stod i noterna, och spelade ibland ”fel”, men uttryckte 100 % av kompositörens vilja.

– Noterna är egentligen egala. Andemeningen finns där; för Gieseking fanns det en historia, och han berättade den med sina egna ord.

En av Vinnitskayas lärare i Ryssland instruerade henne att ”sjunga vid pianot”. Vinnitskaya förklarar: det handlar om en klang, en sjungande klang, i den så kallade ”ryska skolan”, influerad av pianoprofessorn Heinrich Neuhaus (1888–1964), verksam i Moskva.

– Det handlar om olika typer av klanger som kan produceras, en klang utan attacca, som inte är perkussiv. Det behövs om man spelar Prokofiev eller Bartók, men är inte möjligt om man spelar Chopin eller Schumann.

Vinnitskaya betonar vikten av klang snarare än röst, och av agogik – förande, tempo-, rytm- och dynamikförskjutningar, betonande av tonlängd snarare än dynamisk accent.

– Agogik är mycket viktigt, så även naturlighet; agogiken är otroligt viktig gällande Bach. På cembalon är nyansering uteslutet vilket är pedagogiskt hjälpsamt: då förstår man ungefär hur agogiken fungerar, hur man kan använda det språket.

Samtidigt är rösten en del av ekvationen, åtminstone inombords.

– Sjung när du spelar! Det är viktigt för att gestalta fraser och dess höjdpunkter, och så vidare. Glenn Gould var ett geni, han hörde alla stämmor, det är nästan omänskligt. Koroliov är också en person som samtidigt kan höra tre eller fyra stämmor – det är verkligen märkligt – annars gäller oftast högst två till tre stämmor samtidigt.

Jag frågar om användandet av pedal, även i Bach – till skillnad från exempelvis András Schiff, som bara använder pedal när noterna uttrycker en pedalnot.

– Det är för ”analytiskt”; bara med huvudet. Lite pedal kan man använda, dock inte för mycket. Jag tror att Bach skulle ha använt en pedal om den hade varit uppfunnen. Legato kan man spela med fingrarna, utan pedal, samtidigt som man frågar sig hur, var och hur mycket?

För Vinnitskaya är visualiserande av bilder en viktig del av den musikaliska skapande- och uttolkningsprocessen. 

Vilken typ av bilder? Specifika konstverk? Personliga bilder ur livet?

– Bilder hjälper mig, även för att komma i karaktär. De kommer bara till mig, från konstverk som jag har sett på museer, från böcker jag har läst, filmer jag har sett, och hjälper mig att spela vidare, att hitta rätt karaktär och atmosfär. De kommer till mig spontant, men även ibland när jag söker efter något speciellt i ett specifikt verk. Det handlar om både atmosfär och musikens humör. Litteratur, musik och konst – allt hänger samman.

Jag nämner Mussorgskys Tavlor på en utställning. Vinnitskaya menar på tal om det att ”programmusik är så lätt”, lättare än vissa sonater och liknande då det finns ett visuellt ”facit”: kompositörens bild i relation till de egna bilderna.

– Jag vill lämna publiken med upplevelser som efter en bra film, med nya erfarenheter och upplevelser, snarare än att imponera med virtuositet.

I Hamburg blev Anna Vinnitskaya Tysklands yngsta professor vid 25 års ålder. 

Hur har det varit? Mötte du något motstånd från omgivningen som ung kvinna i någon form?

– Det var en del problem i början, men man måste alltid positionera sig. Jag är involverad i elevernas liv, men jag är inte en vän. Det är viktigt att inte överskrida gränser. Jag går till arbetet och undervisar.

Det enda möjliga ”motståndet” mötte Vinnitskaya i så fall enbart från den administrativa personalen.

– Jag har bokstavligt talat inte tid med intriger, och jag hinner knappt ta del av universitetslivet.

Jag frågar hur Vinnitskaya behåller motivationen över tid, på vilket hon svarar att hon tidvis inte är alls motiverad, och citerar den store pianisten Svjatoslav Richter (1915–1997), som om pianot ska ha utbrutit att ”jag hatar denna svarta sak”.

– Ibland finns det dagar när jag inte är motiverad, men musiken är ju faktiskt redan mitt liv.

På temat framtidsplaner och kommande repertoar undrar jag hur hon planerar repertoaren och om det finns en personlig strategi för vilken musik hon vill täcka.

– Mycket intressant fråga; det finns flera riktningar… Vi pianister är lyckliga i bemärkelsen att vi har en så stor och förstklassig repertoar. Jag vill naturligtvis spela musik som jag tycker om, som jag förstår, som jag kan säga något om. ”Mina” kompositörer, så att säga, är alla de ryska: Prokofiev, Sjostakovitj, Rachmaninov, Scriabin, och så vidare; de romantiska: Brahms, Schumann, Chopin – inte så mycket Liszt – impressionisterna, och Bach.

När jag intervjuar Vinnitskaya förbereder hon Sjostakovitjs konsert för piano, trumpet och stråkorkester som hon tidigare har spelat in för uppföranden i Berlin med Dmitrij Kitajenko som dirigent. Vinnitskaya har en speciell förbindelse med Kitajenko, liknande den med Koroliov. Kitajenko kände Sjostakovitj och var vän med Chatjaturjan; han har beskrivit för Vinnitskaya hur Sjostakovitj pratade med honom.

– Kitajenkos ackumulerade stora erfarenhet och vision är av den gamla sorten, han är en av de bästa musikerna, man märker hur viktig musiken är för honom. Han har inte bara läst om Sjostakovitjtiden, han levde i den.

Det som främst har saknats hittills på Vinnitskayas repertoar har varit Wienklassicism. Hon har visserligen spelat musiken som student, men har skjutit Haydn, Mozart och Beethoven på framtiden.

– Mozart kräver mycket mer tid och ansträngning. Om minsta lilla fras eller en liten, liten beståndsdel inte fungerar så hörs det direkt, vilket gör mig så frustrerad. Mellan noterna finns så mycket, och musiken måste spelas så naturligt, man måste ställa nya frågor hela tiden.

Vinnitskaya vill ständigt utvecklas musikaliskt, och kanske även tar sig an Beethoven någon gång. För närvarande löper hennes planer ungefär två till tre år framåt gällande vad hon absolut vill spela, musik som ger henne möjlighet att övertyga sig själv, som hon är säker på att hon kan uttrycka sig i.

Vad om något skulle du göra annorlunda idag? Skulle du ha sagt nej till pianot vid sju års ålder om du kunde vrida tillbaks klockan?

– Nej, och ingenting, det är bra som det är. Så som saker blir för dig vidare, även när du faller, så att säga. Jag är ingen fatalist, men även om man ibland tänker att något beslut var fel så var det nog ändå rätt.

Hur mycket fokuserar du på just pianostämman i en pianokonsert i relation till den övriga musiken?

– Man tar in helheten genom partituret; det varierar från konsert till konsert och i vilken utsträckning pianot är huvudinstrumentet. Hos Rachmaninov och Chopin har pianot en huvudroll, hos Brahms är konserten som en symfoni. Repetitionerna är viktiga i sammanhanget, då blir det till exempel tydligt vilket instrument som bär temat.

Vinnitskaya menar dock att det generellt sett oftast är för få repetitionstillfällen med orkester. Hon efterfrågar mer av den varan och mindre enskild övningstid.

– Normalt är det en repetition och en generalrepetition, vilket är väldigt synd. Man har alltid en ny konsert; man lär sig dock färger och nyanser från repetitionerna, de är otroligt viktiga. Man tänker att man skall spela tillsammans men få dirigenter arbetar verkligen med balans. Det finns för lite tid, helt enkelt, och det hela är finito efter att ha varit i samma rum. Både arbetet och musiken är polyfon. Att få mer tid i pressade scheman är dock omöjligt, det vore en dröm.

Jag frågar hur Vinnitskaya närmar sig att memorera ett stycke, och hur lång tid det tar i regel. Hon svarar med en motfråga.

– Hur gör skådespelare? Musiken är musikernas språk: om du talar språket så gör du det.

Vinnitskaya försöker att just betrakta musiken som språk, även om det är tidskrävande. Hon nämner läraren och mentorn Koroliovs framföranden av Bachs Das wohltemperierte Klavier, då han befinner sig i musiken, ”i en tunnel”. Teknik är viktigt, och är ett medel för att uppnå något, men örat spelar den viktigaste rollen.

– Jag säger det alltid till mina elever: öppna öronen – det är det viktigaste, då kan dina fingrar föra befälet.

Vinnitskaya har inte levt i Ryssland på länge, och trivs bäst i Tyskland, framför allt i Berlin. Hon menar att hon inte har en 100 % tysk ”mentalitet”, och känner sig bekväm och som hemma i Berlin, där det indirekt sovjetiska DDR-arvet gör att ”allt kommer samman”.

– Det är ju inte helt ryskt, men inte heller alldeles tyskt. Berlin är en verkligt vacker stad, med musik överallt; det är en musikstad.

På temat hur många som inte lyckas överleva på musiken menar Vinnitskaya att det viktiga är att kunna njuta av och ta till sig musik: ”alla måste inte vara professionella musiker”. Jag nämner sportvärlden som exempel, med föräldrar som ibland projicerar sina egna eventuellt misslyckade ambitioner på sina barn, och där de som inte lyckas förbrukas, ”som en produkt”, vilket Vinnitskaya tycker är fruktansvärt. I Tyskland har dock rått motsatt förhållande till övningshetsen i Ryssland när hon växte upp.

– Här får barnen höra att musik måste vara roligt, och de övar inte alls. Vid tolv års ålder är det för sent att komma till den [högsta] nivån, oavsett hur bra musiker man är.

Väldigt få tyska pianister tar sig därmed fram i den internationella konkurrensen, vilket Vinnitskaya tycker är synd, då de har musiken ”i blodet”.

– Beethoven, Schumann, Schubert: de har en sådan förståelse för denna musik men den tekniska basen saknas.

Vinnitskaya är innerlig, uppriktig och vänlig. Hon framhäver vikten av ödmjukhet, av att lyssna och att leva i ögonblicket, samtidigt som hon understryker både värdet och svårigheten av att ”berätta något” och att ”bara vara i nuet”: ”att leva i stunden när du spelar, det är inte lätt”. Det må så vara – Anna Vinnitskaya verkar likväl ofta lyckas.

Frederick Whitling

CD-rekommendationer