Konserthuset, Stockholm, 23 februari 2020
Ludwig van Beethoven: Fidelio
En kraftfull och intensiv Fidelio med partier av stor lyrisk skönhet. Svenska Kammarorkesterns halv-sceniska framförande av Beethovens enda opera var en magnifik avslutning på en fantastisk Beethoven-vecka i Stockholms Konserthus. Solister i världsklass – med Nina Stemme, Michael Weinius och John Lundgren i spetsen – bidrog till en övertygande helhet.
Fidelio var något av Beethovens sorgebarn och omarbetades ett flertal gånger från den första versionen 1805 (som Leonore) fram till den slutgiltiga 1814 (den som oftast framförs idag). Ursprungsidén till att Beethoven skulle skriva en opera var Emanuel Schikaneders – och spår av tyskt sångspel à la Trollflöjten finns ju i Fidelio och så även av franska s.k. räddningsoperor som var mycket populära under tiden efter den franska revolutionen. Det var även en fransk operatext – Bouillys Léonore – som Hoftheater i Wien föreslogs som grund till det som till slut blev Fidelio.
Beethoven lär själv ha sagt ”Jag vet att symfonin är mitt rätta element. När jag hör någonting inom mig är det alltid stor orkester”, Och visst är det så, men det hindrar inte att Fidelio har partier av stor vokal skönhet och dramatik – både för solister och för kören.
Handlingen är i korthet att den ädle Florestan hålls fängslad av den grymme Don Pizzaro. Hans lika ädla hustru, Leonora, har, förklädd som man (Fidelio), sökt sig till fängelset för att arbeta där och på så sätt komma i kontakt med Florestan. Pizzaro erfar att en minister, Don Fernando, ska inspektera fängelset och bestämmer att Florestan måste dö. Leonora kastar sig emellan Pizzaro och Florestan och i samma ögonblick hörs den berömda trumpetsignalen – räddningen! – och Florestan och de andra fångarna befrias och verket avslutas med en jublande kör.
Titelrollen Fidelio är svår att besätta – den pendlar mellan en mer lyrisk och koloraturinriktad sopran till det högdramatiska i arian Abscheulicher, wo eilst du hin. Och oftast är det en dramatisk sopran som sjunger – Birgit Nilsson gjorde den rätt ofta under sin tidiga karriär och Nina Stemme sjunger den nu för andra gången i samarbete med Svenska Kammarorkestern. Första gången (2009) var tolkningen mer åt det lyriska medan det nu är den dramatiska kraften, modet och värmen som betonas.
Likaså brukar Florestans tenorparti ibland anses vara röstmördande – speciellt då hans stora aria i andra akten Gott! Welch´Dunkel hier!, Men Michael Weinius var övertygande i sin gestaltning och sång.
Även övriga sångarna, och då kanske speciellt John Lundgrens kraftfulle Pizzaro höll hög klass. Värt speciellt att nämna är den österrikiske tenoren Daniel Johansen som var en jordnära och mycket komiskt mänsklig Joaquino.
Dirigenten Thomas Dausgaard kan sin Beethoven och dirigerade en kraftfull och intensiv föreställning där Svenska Kammarorkestern lyfte fram alla nyanser i verket – från nästan förromantiska hornklanger till heroiska utbrott i hela orkestern. Därtill en välljudande Radiokören som utklädda till fångar både gestaltade förtvivlan och starkt frihetsjubel.
Det halvsceniska framförandet fungerade väl med vagt samtida kostymer och övervägande grå fängelsebelysning som bröts i ljus och jubel när tyrannen störtats.
Rolf Eriksson
Ludwig van Beethoven: Fidelio (halv-sceniskt framförande)
Konserthuset, Stockholm , 23 februari 2020
Regi: Sam Brown
Scenografi och ljus: Bengt Gomér
Kostym: Helle Carlsson
Dramaturg och nyskriven dialog: Anna Gschnitzer
Dirigent: Thomas Dausgaard
Svenska Kammarorkestern och Radiokören
Marcellina: Malin Christensson
Leonore: Nina Stemme
Florestan: Michael Weinius
Don Fernando: Karl-Magnus Fredriksson
Don Pizarro: John Lundgren
Rocco:: Johan Schinkler
Joaquino : David Johannsen
