Frédéric Chopin, målning av Maria Wodzinska, 1835.

Initierat och personligt om Chopin

Piotr Wierzbicki: Der flimmernde Ton. Essay über Chopins Stil. (Deutsches Polen-Institut/Polnische Profile. 8)
Harrassowitz,  ISBN 978-3-447-11266-6

Der flimmernde Ton (Den flimrande tonen) är en sammanställning av essäer, artiklar och texter om Frédéric Chopin, hans musik och dess reception, skrivna av den polske författaren Piotr Wierzbicki (född 1935). Boken handlar inte minst också om författarens egen livslånga vandring med sin landsmans liv och verk. Urvalet, och den mycket fina översättningen från polska till tyska, har gjorts av Steffen Möller, en tysk skådespelare och musikälskande författare som länge levt i Polen. Wierzbicki är varken musikvetare eller biograf, och vill man läsa ännu en encyklopedisk analys av Chopins verk är den här boken inte rätt lektyr. Vill man däremot göra en djupdykning i Chopins musik och ta del av Wierzbickis högst personliga förhållande till den så är denna rika autobiografiska text ett mycket bra val. Wierzbicki skriver färgrikt om sin egen långa väg in i musiken som inte inte började så lätt. Det är lite av en lyssnares bekännelser – en mycket klok och erfaren lyssnare – som med väl valda ord får musiken att klinga i läsarens inre.

Wierzbicki går ofta in i mycket små musikaliska detaljer, men lyckas trots det alltid hålla fokus på helheten. Det gäller att kunna sin Chopin för att som läsare hänga med och njuta i full utsträckning. Hans genomgångar av och referenser till Chopins mazurkor, kanske den del av Chopins stora oeuvre som är minst känd för en icke polsk publik, är för mig en av de verkligt stora behållningarna med boken, och jag erkänner gärna att jag i min profession som pianist också får värdefulla insikter från detta detaljrika panorama. Naturligtvis handlar boken också om identifikation och identitet, och man har hela tiden en stark känsla av att inte bara läsa om Chopin och Wierzbicki, utan även om Polen och dess kulturhistoria. Wierzbickis hängivenhet och fascination för Chopins musik smittar av sig och man får hela tiden erfara, till och med lite avundsjukt ibland, hur det är att vara inbegripen i ett så kärleksfullt förhållande till ett stycke levande kulturhistoria, utan att det för den skull andas en enda stavelse chauvinism. Jag skulle gärna se liknande uttryck för vår egen svenska musikhistoria, även om vi kanske inte har en liknande galjonsfigur som Chopin.

När man skriver om Chopin och hans musik kan man inte undgå att också tala om pianisterna, musikens uttolkare. Även det gör Wierzbicki lika begeistrat som när han beskriver musiken. Han lyckas med konstycket att vara ärlig utan att döma, och att sätta ord på olika pianisters stil och egenheter så träffande att man hör dem för sitt inre öra. Detta utan att avslöja sina egna preferenser alltför mycket. Avslutningsvis vill jag understryka att Wierzbicki på ett föredömligt sätt löser den uppgift varje stor Chopininterpret ställs inför, nämligen att hålla stark subjektivitet och rationell objektivitet i rätt balans, samtidigt som man låter detaljer – den flimrande tonen – inordna sig i verkets helhet och uttryck. Kort sagt en bok för Chopinälskare eller sådana som vill bli det.

Lars Jönsson

image_pdfimage_print