Sven-David Sandström © Eva Rydling

In memoriam – Sven-David Sandström (1941-2019)

Om man ber någon musikintresserad nämna en nu levande svensk tonsättare av konstmusik är chansen stor att svaret blir ”Sven-David Sandström”. Sedan måndagen den 10 juni 2019 stämmer tyvärr inte längre det, då Sandström denna dag lämnade det jordiska efter en längre tids sjukdom. Hans ryktbarhet på jorden lär däremot bestå.

Sandström är tveklöst den tonsättare i sin generation som satt starkast avtryck i svensk musik, både på det konstnärliga och personliga planet. Genom intensiv och vittomfattande verksamhet i över femtio års tid har han länge i breda led blivit antingen förnamnsbenämnd som ”Sven-David”, eller ”SDS” – detta såväl av tonsättarkollegor som musiker, ensembler, dirigenter och musikadministratörer. Vid sidan av en strid ström av egna verk för snart sagt alla konstmusikaliska besättningar och former har han varit kompositionslärare åt många och mentor åt ännu fler, på Musikhögskolan i Stockholm 1985-1995, Ingesunds musikhögskola 1993-1997, på Gotlands tonsättarskola 1995-1999, och på Bloomington University, Indiana 1998-2008.

Sandström hör till den långa raden av svenska efterkrigstonsättare som växte upp i frikyrkliga miljöer, i hans fall baptistförsamlingen i Borensberg. I självdistanserade anekdoter har han berättat att han som ung kompositionsstudent i Stockholm var lika hemma i sträng- och blåskårsmusiken som i övningar från sommarkurser i Darmstadt, men mer oerfaren när studiekamraterna drog honom med till Konserthuset för att höra Bruckner och Brahms. Som ungt lejon (även lekamligen, med en imponerande hårman) gjorde han sig snart efter musikhögskoletiden ett namn i en tekniskt komplex modernistisk stil. Internationellt erkännande kom med verket ”Through and through”, komponerat 1972. När detta uppfördes på ISCM-dagarna i Amsterdam 1974 blev Sandström omedelbart betraktad som en ny soluppgång från en svensk horisont länge dominerad av tonsättare födda tjugofem år före honom. En av de som tog starka intryck var Pierre Boulez, vilken medverkade till att brittiska BBC kort därefter beställde kammarverket ”Utmost”. Uruppförandet av detta direktsändes i sin tur under Boulez egen ledning. Den gången demonstrerade Sandström sin sällsynta förmåga att skapa stor och originell konst direkt på beställning, vilket ofta skett även senare, ibland under stor tids- och arbetspress. Fyra av blåsinstrumenten i ”Utmost” är nedstämda en kvartston, vilket skapar en suggestiv, tredimensionellt utbuktandeklangkaraktär. I tidskriften Nutida musik skrev Anders Franzén 1976: ”Genom kvartstonstämningen upplever man ett slut som präglas av djupast tänkbara oro och pessimism.”

Franzéns intryck delades nog av många under 70-talet, men under efterföljande decennium visade Sandström en personlig nyorientering mot en öppnare stil som av vissa kom att kallas ”postmodern”. Det var den väl möjligen i viss mån, om man i begreppet lägger innebörden att konstnären distanserar sig från autonoma och abstrakta uttrycksmedel och aktivt går i närkamp med äldre kompositionstekniker, i Sandströms fall ofta med barockens form- och stilkonventioner. Denna stiländring, som kan skönjas redan i vissa av Sandströms 70-talsverk, har också kallats ”nyromantisk”. Detta bör nog förstås i samma anda som att man tidigare benämnt Sandströms gamle kompositionslärare Ingvar Lidholm ”en modern romantiker”. Sandströms nya stil märktes i sin fullt utvecklade form i solokonserterna för cello och piano mot slutet av decenniet. Men mest omdiskuterade blev hans stora verk i kyrkliga genrer: Requiem: De ur alla minnen fallna (uruppfört 1982) och High Mass (1994). Dessa hör till de mest kontroversiella premiärerna i hela nittonhundratalets musikhistoria. Debatt fördes i långt vidare kretsar än de vanliga för modern konstmusik: på dags- och kvällstidningarnas kultursidor, i Radio och TV, samt i pamfletter från debattörer som tyckte att Sandström ”svikit modernismens musikautonomi”. Sandström uppvisade stor integritet och höll låg profil även i lägen där man försökte dra fram honom till estetikens krigsfronter, med hårda ord från bröder och systrar i tonsättarkåren. Integriteten som tonsättare upprätthåll han senare även i kulturdebattens ”fredstid”. Jag minns när ett av hans körverk framfördes i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten (där Sandström själv länge varit korist under Ingemar Månssons ledning). Detta var på tidigt 00-tal – det kan ha rört sig om Singet dem Herrn, 2003 –och någon frågade efter konserten nyfiket hur Sandström hade tänkt och arbetat med verket. Svar avgavs tystlåtet bakom ett leende: ”Menar du att du inte lyssnade så noga?”.

Sandström samarbetade med litteratörer som Katarina Frostenson (operan ”Staden” och kammaroperan ”Föreställningen”) och Tobias Berggren (”Requiem: De ur alla minnen fallna”, kantaten ”Drömmar”), med koreografen Per Jonsson (i en lång rad baletter under 80-talet) samt med många andra jämlikar i systerkonstarter. Genom bidrag från en rad donatorer engagerades han under sitt sista levnadsdecennium att skriva musik till kyrkoårets samtliga sön- och helgdagar. Sammanlagt rörde det sig om sjuttiotvå verk under loppet av tre år – en otrolig arbetsbörda vid sidan av alla övriga åtaganden! Signifikativt för en tonsättare som kunde skriva inspirerat för olika grader av avancerade körer var att det i beställningen ingick att skriva musik både för Storkyrkans och Gustaf Sjökvists omfattande resurser och för de helt annorlunda villkoren i Hässelby motettkör. Kyrkomusiken i större skala hamnade i huvudfokus på slutet. Sedan 2008 sker det högtidliga öppnandet av Riksdagens arbetsår till tonerna av ett för tillfället komponerat Te Deum, signerat ”SDS”.

Sandström var i livet Sveriges internationellt mest kände tonsättare. Han lär efter sin död förbli det länge framöver och hans musikaliska anda lever även vidare i musiken från många av hans lärjungar. På så sätt överbryggs det svalg som beskrivs i de rader av Werner Aspenström som Sandström sist tonsatte och som uruppförs fem dagar efter tonsättarens bortgång: ”Det finns en gammal tid och en ny tid.” (verket ”Uppbrott” uruppförs i Adolf Fredriks kyrka, 15 juni 2019).

Mattias Lundberg