Jessye Norman © Frans Schellekens/Redferns, via Getty Images

In memoriam: Jessye Norman (1945-2019)

Den amerikanska sopranen Jessye Norman, en av de verkligt stora sångarpersonligheterna, har avlidit i en ålder av 74 år. Norman föddes i en svart familj i Augusta i Georgia där fadern var försäkringsagent och sångare i den lokala baptistförsamlingen. I Washington studerade Jessye sång för Carolyn Gramb och i Boston gick hon som elev hon elev hos Pierre Bernac och Alice Duschak.

Efter att ha vunnit en sångtävling i München 1968 ordnad av de tyska radiostationerna, tog karriären snabbt fart. 1969 fick hon ett treårskontrakt vid Deutsche Oper i Berlin där hon debuterade som Elisabeth i Tannhäuser. Framgångarna kom slag i slag med roller som Aida, Grevinnan i Figaros bröllop och Elsa i Lohengrin.
1971 sjöng Norman Selika i Meyerbeers Afrikanskan under Riccardo Muti vid Maggio musicale i Florens. 1972 debuterade hon på La Scala som Aida och 1972/73 firade hon triumf som Cassandre i Berlioz Trojanerna. Hon sjöng titelrollen i Strauss Ariadne på Naxos på bl.a. Deutsche Oper, Covent Garden i London, i Stuttgart (1982) och Wien samt vid festspelen i Aix-en- Provence (1985).

1982 stod hon för första gången på scenen i sitt hemland USA som Jocasta i Stravinskijs Oedipus Rexoch Dido i Purcells Dido och Aeneas (Philadelphia).
Hon gjorde en glansfull debut som Cassandre på Metropolitan i samband med operahusets 100-årsjubileum 1983 och hade från 1985 enorm framgång som Ariadne i samma hus där hon också sjöng Oedipus Rex, Tannhäuser, Dido – den andra stora kvinnorollen – i Trojanerna, Judith i Bartóks Riddar Blåskäggs borg, Schönbergs Erwartung (som hon också gästade med i Hamburg 1995), Mme Lidoine i Poulencs Karmelitsystrarna och Sieglinde i Valkyrian (1990). 1991 triumferade hon som Kundry i Wagners Parsifal mot Plácido Domingo och 1996 gestaltade hon Emilia Marty i Janáčeks Fallet Makropoulos.

Den 14 juli 1989 sjöng Norman Marseljäsen på Place de la Concorde i Paris vid 200-årsjubiléet av franska revolutionen och 1990 debuterade hon på Chicago Opera som Alceste i Glucks opera med samma namn. Både i Europa och i USA hade hon stora framgångar som romans- och oratoriesångerska. Spännvidden på hennes romansrepertoar var imponerande; de tyska klassikerna Schubert, Schumann, Brahms och Strauss, Wagners Wesendonck-sånger, Mahler, Alban Berg, Berlioz, Fauré, Duparc, Ravel, Debussy och negro spirituals.

1996 framträdde Norman vid öppnandet av olympiska spelen i Atlanta City och år 2000 kreerade hon Judith Weirs sångcykel woman.life.song. 2001 framträdde hon med Schuberts Winterreise i ett sceniskt framförande på Théâtre Chatelet i Paris. Norman levde i London varifrån hennes världsomspännande karriär utgick.

Norman gästade också Stockholm några gånger. 1979 sjöng hon Wagners Wesendonck-sånger i Stockholms konserthus. Själv minns jag med stor behållning hennes tolkning av Marguerite i Berlioz Fausts fördömelse där februari 1983. Dirigent var Charles Dutoit och Norman var sagolik. Inte bara vokalt. Hennes imposanta gestalt var insvept i en marinblå klänning som lyste upp hela Konserthuset.

Jessye Normans diskografi är mycket omfattande. Utöver kompletta inspelningar av de flesta av ovannämnda operor under dirigenter som Colin Davis, Raymond Leppard, Antal Dorati, Kurt Masur, Riccardo Muti, George Solti och James Levine har hon också bl.a. spelat in Mozarts La finta Giardiniera (Hans Schmidt-Isserstedt, Philips), Haydns La vera costanza (Dorati, Philips), Offenbachs Den sköna Helena (Michel Plasson, EMI) och Hoffmanns äventyr (Jeffrey Tate, Philips), Faurés Penélope (Charles Dutoit, Erato), Fidelio (Bernard Haitink, Philips) Carmen och Salome (Seiji Ozawa, Philips) och Cavalleria rusticana (Semyon Bychkov, Philips). Av hennes många inspelningar av romanser och orkestersånger kan särskilt framhållas Strauss Vier letzte Lieder (Masur, Philips), Berlioz Les nuits d’été, Ravels Shéhérazade (Davis, Philips) och Mahlers Kindertotenlieder (Ozawa, Philips).

Norman var ingen sångerska som ensidigt fokuserade på standardrepertoarens karriärroller. Med undantag för Aida, några roller på skiva i tidiga Verdi-operor (Il Corsaro, Un giorno di regno) och Santuzza i Mascagnis Cavalleria rusticana satsade hon aldrig fullt ut på Verdi och de italienska lyriskt dramatiska rollerna. Hon sjöng aldrig Tosca som hon utan tvekan hade röstmaterial för. Som Jürgen Kesting skriver i sitt kapitel om Jessye Norman i Die grossen Sänger (2008): ”Till skillnad från de flesta andra vokalister av rang satsar hon också på ny musik – på verk av Philip Glass och Pierre Boulez – och lägger på ett annat sätt än många andra värde på ’en karriärs arkitektur’ ”.

”Karriärens arkitektur” och den omfångsrika stämmans makalösa skönhet och klangprakt är det vi för alltid kommer att förknippa med denna förnämliga sångerska.

Henry Larsson

CD-rekommendationer