© Norma

Imponerande inventering av den svenska sångskatten

Lennart Hedwall: På sångens vägnar. Om svenska sånger och romanser från Joseph Martin Kraus till Josef Eriksson samt några Tankar om sång (Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 143)
Norma, 2018. ISBN 978-91-7217-114-5

Lennart Hedwall (f. 1932) är nestor i svenskt musikliv med en gedigen och mångsidig erfarenhet som tonsättare, pianist, dirigent och musikhistoriker. Under många år var han också lärare på Statens musikdramatiska skola/Operahögskolan.

I denna bok om svensk romanssång inleder han med en fråga i uppgivenhetens tecken: ”Varför en bok om romanser när det så länge har sagts att romansen är död?” Jo, romanser är i sina bästa stunder ett av de mest väsentliga musikaliska uttrycken för människans känsloliv, menar han, och efter ett långt liv i även dess tjänst, ”måste man få göra det omöjliga: att på ett eller annat sätt försöka formulera sin tro på denna utdöende konstart som i själva verket är så full av liv”. Utdöende konstart? Ja, det är ett välkänt faktum att det står skralt till med undervisningen i romanssång på våra sång- och operautbildningar och att unga sångare ges få tillfällen att komma i kontakt med den svenska sångskatten och romansen som uttrycksform. Orsakerna är naturligtvis flera, och Hedwall tangerar dem också; grammofonens och radions ersättande av gamla tiders hemmusicerande, avvecklingen av konsertromansen som genre, den kommersiella underhållningsmusikens utbredning och musikundervisningens nedgång.

En allmän underskattning av romansens betydelse för texttolkning och vokal finslipning bland dem som bör veta bättre har väl också gjort sitt till.

Hedwall har länge haft planer på att skriva en romansbok, men standardverket Den svenska symfonin (1983) och en lång rad svenska tonsättarbiografier (Peterson-Berger, Alfvén, Erik Gustaf Geijer, Oscar Byström, Carl Jonas Love Almqvist) har kommit emellan.

Trots det bastanta omfånget om 577 sidor är det med Hedwalls egna ord en ”personligt vinklad översikt, som inte på långt när ens avser att vara heltäckande”. Inriktningen är den svenska romansen ”före Rangström” med en sluttid runt sekelskiftet 1900. Detta för att inte kollidera med Ola Nordenfors avhandling Känslans kontrapunkt (1992) som behandlar perioden 1900 till 1950 med dess uppskattade produktion om runt 2500 (!) romanser.

Det andra standardverket på området att förhålla sig till är Axel Helmers avhandling Svensk solosång 1850-1890 (1972) med dess närmare 2000 angivna romanser. Då saknas i Helmers genomgång, enligt Hedwall, ändå Adolf Fredrik Lindblads, Jacob Axel Josephsons och Gunnar Wennerbergs bidrag i genren.

Kungl. Musikaliska akademiens lovvärda projekt Levande musikarv, som kommit ”i grevens tid” med dess digitala tillhandahållande av noter på nätet, får bli förevändning för att boken inte svällt ut ytterligare med notexempel. Å andra sidan man ibland sakna notexempel som illustration till ofta detaljerade resonemang om förhållandet mellan dikt och musik och olika notationsdetaljer utan att behöva gå omvägen via Levande musikarv (där inte heller allt finns med).

Romansen har ju liksom körlyriken en särskild signifikans i svensk musikhistoria. Kvalitén är ofta påfallande hög och området brett. Dessutom råder det till skillnad mot ”symfonitonsättarna” en större konsensus om vilka som är de stora namnen, menar Hedwall.

Den gustavianska visan, Carl Michael Bellmans parodivisor (texter till redan existerande melodier) och Olof Åhlströms publikation Musikaliskt Tidsfördrifs (30 nr/år 1789 till 1834) betydelse för den svenska romansens framväxt behandlas, liksom tonsättare som Joseph Martin Kraus, Johan Wikmansson och Johan Fredrik Palm. Den senare med inte mindre än 54 sånger hos Åhlström.

Den svenska koralboksförnyaren J.C.F. Haeffner och dennes harmonistandardisering för svenska folkmusikbearbetningar nämns och de länge alltför vattentäta skotten mellan litteratur- och musikforskare beklagas.

Bokens centrala del (s.79-460) är ett kronologiskt tonsättarsvep från Bernhard Crusell till Josef Eriksson där närmare 200 okända och kända tonsättare gås igenom och viktas, somliga summariskt, andra mer extensivt. Många av sångerna fick så småningom bred spridning via populära sångantologier som Sjung! (1866) och Det sjungande Sverige (1865/75).

Här finns den av Geijer hyllade ”söderländskan i Norden”, Mathilda d’Orozco (vars belcantoinfluerade sånger nyligen sjungits in på cd), Franz Berwald, som betraktade den svenska romansen som ett ”forum för dilettanter” och ett långt avsnitt om Adolf Fredrik Lindblad som vid 1800-talets mitt framstod som Sveriges främste romanstonsättare, uppbackad av Felix Mendelssohn och Louis Spohr i Tyskland. För att nämna några.

Hedwall uttrycker även förvåning över hur lite litteraturforskningen ägnat sig åt ”diktarmusiker” (som skrev sina texter själva), förutom Erik Gustaf Geijer och Gunnar Wennerberg), och menar att även Lindblads sångtexter, till stor del författade av honom själv, förtjänar att publiceras separat.

Romansen som genre och begrepp diskuteras med referenser till äldre musikforskares (Tobias Norlind, Julius Rabe m.fl.) uppfattningar i frågan, liksom om tonsättare har rätt att stympa en dikt för ”effektens” skull. Detta med anledning av Peterson-Bergers Irmelin Rose till en text av Jens Peter Jacobsen.

Den under första halvan och mitten av 1800-talet inflytelserika musikskriftställaren Abraham Mankells Almqvist-influerade idealisering av den ”naturgivna” melodin och uttalade antiintellektualism ställs mot Berwalds och Albert Rubensons upptuktelser till försvar för den ”kvalificerade” instrumentalmusiken.

Det är självklart att stora romanstonsättare som Ludvig Norman, Ivar Hallström, Andreas Hallén, Emil Sjögren, Wilhelm Stenhammar och Wilhelm Peterson-Berger ägnas ett särskilt intresse. Men även Fritz Arlberg, enligt Hedwall ”en av samtidens främsta romanskomponister” och vars Tonbildningslära väckte upprörda reaktioner vid förra sekelskiftet, lyfts fram.

Vidare de begåvade systrarna Fredrika (gift Stenhammar) och Elfrida Andrée, Ingeborg von Bronsart med sina ”framgångsrika operor”(!), Helena Munktell och den enligt Hedwall kraftigt underskattade Josef Eriksson i Uppsala (vars brevväxling med tonsättaren Knut Håkansson också nyligen kommit ut i bokform), hålls fram. Inte heller försummas ”ensångskompositörer” med i det närmaste schlagerhitar som Wilhelm Åström med sin Hjärtats saga och Carl Leopold Sjöberg med Tonerna, förevigad inte minst av Jussi Björling skiva.

Men framställningen är inget närsynt rabblande av titlar utan innehåller även infallsrika synpunkter på förhållandet mellan dikt och musik, uppförandepraxis och referenser till utvecklingen på kontinenten, i synnerhet det tyskspråkiga området.

Någon gång märks en kritisk attityd till samtida tankeslapphet. Apropå en dikt som idag lätt skulle kunna hamna under censurskalpellen ges en välbehövlig hurring åt dem som idkar ”moralisk ytlighet på det historiska perspektivets bekostnad”. Och operaregissörer som våldför sig på operornas handling och libretto uppmanas att skriva nya operor istället.

Ola Nordenfors innovativa begrepp ”röstvehikel”, en typ av röstvänlig populärsång där interpretationen, för att inte säga interpreten, så att säga profilerar sig på diktens bekostnad, får i förbifarten en intressant belysning.

I det avslutande kapitlet, Tankar om sång, ges inblickar i sångundervisningens historia med dess olika, inte sällan kolliderande stilideal. Försöken att ringa in Jenny Linds vokala karaktäristika diskuteras liksom sjungandets mer fysiologiska förutsättningar och uttrycksmedel.

Att boken, som är att betrakta som ett översikts- för att inte säga uppslagsverk, med sin minutiösa genomgång, saknar ett titelregister är att beklaga. Det var tyvärr likadant i Eva Öhrströms bok om Lindblad härom året. Kanske borde bokförlaget Norma tänka om här. Ett bildmaterial, om än aldrig så litet, hade också lättat upp den massiva framställningen.

Man kan bredvid den ambitiösa litteraturförteckningen också sakna en, om än aldrig så kortfattad, diskografi över svenska romanser. En sådan skulle nog ge vid handen att skivproduktionen på området, åtminstone fram till för ett par årtionden sedan, ändå var förhållandevis riklig. Mycket (Almqvist, Geijer, Norman, Sjögren, Peterson-Berger, Rangström m.fl.) spelades också in inom ramen för skivprojektet Musica Sveciae 1982 till 1994 och dess uppföljare Modern Classics.

Boken vänder sig till vad som eventuellt kan finnas kvar av musikbildad allmänhet i Sverige. För sångare, som inte minst för sin egen skull, är beredda att trotsa den svenska romanssångens nedåtgående spiral blir Hedwalls publikation en outsinlig källa till inspiration.

Henry Larsson

CD-rekommendationer