Foto © Ondine

2019-06-29 

Imponerande Brahms-satsning från Gävle

Johannes Brahms/Arnold Schönberg: Pianokvartett g-moll
Hubert Parry: Elegy for Brahms
Gävle Symphony Orchestra
Dirigent: Jaime Martín
Ondine ODE 1314-2 [1 CD]

5 out of 6 stars

Att tonsättare gör bearbetningar av andra tonsättares verk hör inte till ovanligheterna. Bach arrangerade Vivaldi, Mozart, Mendelssohn och Schumann arrangerade om Bachs och Händels stora vokalverk och så vidare. Till en särskild kategori hör kanske orkestreringar av kammarmusikaliska verk och även här finns det gott om sådana. Mahler orkestrerade stråkkvartetter av Beethoven och Schubert – och dirigenten George Szell gjorde likaledes med Smetana. Och så vidare.

En särskilt lyckad adaption för orkester får nog Arnold Schönbergs orkesterversion av Brahms första pianokvartett i g-moll från 1861 anses vara. Här ingår verket tillsammans med Hubert Parrys Elegy for Brahms som tredje skiva i en mycket fin Brahms-edition med Gävlesymfonikerna på det finländska märket Ondine. Tidigare har orkestern och dess chefsdirigent sedan 2013, Jaime Martín, spelat in de båda orkesterserenaderna och körverk med orkester i samarbete med Eric Ericsons Kammarkör. Det är förbluffande fina tolkningar från vår lilla norrländska kuststad i Gästrikland. Nja, efter svenska förhållanden kanske ”halvstor”, men inte desto mindre med tanke på orkesterkvalitén; imponerande.

Idén att Schönberg skulle orkestrera Brahms första ”mogna” kammarmusikverk, uruppfört med Clara Schumann vid pianot i Hamburg 1861, kom från dirigenten Otto Klemperer. Han blev också den som uruppförde verket i sin och Schönbergs gemensamma exiltillvaro i Los Angeles 1938. Så lyckad blev Schönbergs orkestrering att den kom att kallas Brahms ”femte symfoni” trots att det var sexton år mellan tillkomsten av pianokvartetten och den första symfonin. 1966 gjorde även den kände koreografen George Balanchine en balett till musiken för New York City Ballet, kallat Brahms-Schoenberg Quartet.

Modernisten och tolvtonskompositören Schönberg var paradoxalt nog också en djupt rotad traditionalist och ville strikt hålla sig till Brahms stil som han förmodade att den skulle tagit sig uttryck vid tidpunkten för sin transkribering (1937). Han motiverade sitt tilltag krasst:
1. Jag gillar det här stycket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas alltid dåligt därför att ju bättre pianisten är desto högre spelar han och då hörs inte stråkarna. Jag ville höra allting och det lyckades jag uppnå.

Inte mycket i instrumentationen skvallrar heller om att det inte skulle kunna vara Brahms själv som orkestrerat verket förutom att orkestern utökats med engelskt horn, Ess- och basklarinetter, klockspel och xylofon. Han gör också hyfsat bruk av triangel och piccolaflöjt.

Första satsens halvt frågande huvudtema får ett milt svar i träblåsen innan frågan återigen ställs med eftertryck, så småningom med irritation. Ett sjungande sidotema blir en andra byggsten i det brahmska formbygget där Jaime Martín elegant håller ihop sonatformens  stridande tematiska parter tills satsen stilla klingar ut. Intermezzot inleds med ett tema i oboe och fagott mot stråkarnas oroliga trioler. Så dyker en ljuvligt klagande klarinettmelodi upp som lätt fastnar på hjärnan. Det upprepas i stråkarna för att snart få en skarp kontur i hornstämman. I mellandelen med dess obligata cello får de småkvittrande träblåsinstrumenten plötsligt sällskap av en xylofon.

Den tredje långsamma satsen är idel solsken med sina breda, jovialiska stråkklanger. Punkterade rytmer bereder vägen för solistiska insatser och satsens mellandel får bitvis karaktär av ”programmusik” med sina marsch- och polonäsreminiscenser i tretakt. I den rustika finalen, ett virtuost ”rondo a la zingarese” i rasande takt, bereds det Brahms-anakronistiska instrumentariet större utrymme, och Gävlesymfonikernas olika instrumentgrupper ges tillfälle att tävla i virtuositet. Det är grant och omsorgsfullt i minsta detalj.

Jag har tre inspelningar av Brahms/Schönbergs kvartett tidigare. Alla är bra, men jämfört med till exempel Michael Tilson Thomas och Bayerska Radions symfoniorkesters strama tolkning i en 80-talsupptagning på märket CBS, tycks mig Gävlesymfonikernas klangligt mer present.

Hubert Parry (1848-1918) är kanske mest känd för sin hymn Jerusalem. Han räknas väl till generationen före Elgar och har också komponerat en ansenlig mängd verk i de flesta genrer, bland annat fem symfonier. Elegy for Brahms är ett nästan tretton minuter långt stycke, komponerat efter Brahms död 1897, men inte framfört förrän efter Parrys egen död 1918. Det börjar drömskt, men varierar snart mellan förtvivlade utbrott, mer pneumatiska och så småningom också försonande tongångar. I stycket finns också smärre referenser till Brahms egen musik. Det är mycket vackert och gripande stycke musik, fint spelat, och som gott kunde framföras oftare.

En skiva att varmt rekommendera för den som vill stifta bekantskap med Brahms ”femte” symfoni – och som bonus få ett gentilt brittiskt ”in memoriam” över dess ene upphovsman.

Henry Larsson

image_pdf