Carlos Kleiber (1930-2004) var en gåta. Knappast någon dirigent har ställt in så många föreställningar som han gjorde eller haft en sådan restriktiv repertoar. Ändå räknas han av ett flertal musikälskare som en av de största dirigenterna någonsin. Hur kan det komma sig egentligen?
Kleiber var en perfektionist, men också utrustad med ett sällsynt dåligt självförtroende. Han ville nå det absolut perfekta resultatet och när han kände att det inte levde upp till hans förväntningar, ja, då fick det vara nog. Många konsertarrangörer, operachefer och skivproducenter har säkert slitit sitt hår genom åren över alla uteblivna framföranden och inspelningar.
Carlos Kleiber hade mycket att brås på. Hans far Erich Kleiber var en av de stora dirigenterna i mitten av 1900-talet. Nästan lika besatt av den ultimata tolkningen som sin son. Och inte ville Kleiber senior heller att junior skulle välja samma bana som han själv. Till slut trotsade emellertid Carlos sin berömde far och började lära sig dirigenthantverket på mindre kända operahus under 1950-talet.
Nästan alltid utgick han från sin fars partitur och inspelningar när han förberedde sina egna tolkningar av klassikerna. Sakta men säkert så började det spridas ett rykte om att han var en exceptionell talang utöver det vanliga. Efter hand kom också erbjudanden från de stora operahusen och orkestrarna, som Bayerska Statsoperan och Wiener Philharmoniker.
1974 gjorde han dundersuccé i Bayreuth med Tristan och Isolde, där dessutom de båda huvudrollerna sjöngs av två svenskar, Catarina Ligendza och Helge Brilioth. Två år senare upplevde pianisten Svjatoslav Richter operan där med Kleiber. Enligt denne så var dirigenten som vanligt missnöjd efteråt. När Richter sa till honom att framförandet var lysande, sken han upp: “Var det verkligen bra?”
Under 1970-talet kom också de första inspelningarna på Deutsche Grammophon. Beethovens femma från Wien (1974) är fullständigt otrolig: transparent, elegant, men samtidigt glödhet och på liv och död. Han följde sedan upp den genom att spela in sjuan, i ett näst intill lika mirakulöst framförande. Men, på typiskt Carlos Kleibermanér, kom det sedan endast några enstaka skivor till med symfonisk musik.
Nu var Kleiber dessutom en världsstjärna och pressen på honom ökade. Då började avhoppen att komma och de inställda konserterna blev vanligare än de som faktiskt till slut genomfördes. Sin berömda inspelning från Dresden av Wagners Tristan och Isolde, med Margaret Price och René Kollo, ville han länge inte tillåta sitt skivbolag att ge ut. När han till slut gav efter, sa han till DG:s Peter Gülke att denne hade gjort honom till världens olyckligaste människa.
Carlos Kleiber drog sig alltmer undan från rampljuset under slutet av 1980-talet. Någon gång ibland dirigerade han opera i New York, London eller Wien. Oftast blev framförandena av verk som Rosenkavaljeren, Traviata eller Otello bejublade som unika, oförglömliga upplevelser där tolkningen kändes som ett med musiken.
När Herbert von Karajan 1989 avgick som ledare för Berliner Philharmoniker var Kleiber en av de hetaste kandidaterna. Enligt vissa tidningar blev han till och med erbjuden posten, men tackade nej. Betydligt mer positiv var han emellertid att dirigera två nyårskonserter med Wiener Philharmoniker (1989 och 1992), troligtvis därför att wienermusiken låg honom extra varmt om hjärtat.
Undersöker man lite närmare vad Kleiber egentligen dirigerade under sin karriär, så framgår det tydligt att han om och om igen framförde verk som han nött in och lärt sig framifrån och baklänges, som Beethovens symfonier nr. 4, 5 och 7, Schuberts nr. 3 och 8 samt Brahms nr. 2 och 4. Sällan tog han språnget in i det okända och det ovana. Var han helt enkelt rädd för att tappa kontrollen? Varför vet vi egentligen inte, eftersom han bara gav en enda intervju, tidigt under sin karriär.
Kleiber pensionerade sig i början på 1990-talet och återvände endast sporadiskt till konsertsalarna. 2004 gick han bort, 74 år gammal, bara några månader efter sin fru Stanislawa.
Vad var då egentligen magin med Carlos Kleiber? Trots, eller kanske tack vare, alla dessa minutiösa repetitioner som han ägnade sig åt med musikerna och sångarna, så fanns det ofta något extra med själva framförandet, en ny dimension helt enkelt. Du fick uppleva musikens innersta väsen, dess själ.
Per Nylén
