Foto © Miklos Szabo

Helgjutet framförande av Peter Heises Drot og Marsk

Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 9 april 2019
Peter Heise: Drot og Marsk

I nationalstatsbildandets europeiska 1800-tal var ett kungamord på scenen en känslig sak. Den danske tonsättaren Peter Heise (1830-79), idag mest känd för sina många utsökta sånger (Dyvekes sange), kan inte ha varit omedveten om det när han tillsammans med poeten och vännen Christian Richardt i operaform skildrade ett av dansk historias största trauman: det aldrig uppklarade mordet på kung Erik Klipping i ladan i Finsterup 1286.

Händelsen har varit föremål för historikers dispyter och flitigt omhändertagits i medeltida balladdiktning och romantiskt måleri. I Danmark var nationalkänslan skör efter den förödmjukande förlusten av Schleswig-Holstein i dansk-tyska kriget 1864, något som bidrog till att wagnerismen aldrig fick fäste i dansk musik. Att ge efter för de musikaliska lockropen från den förhatliga grannen i söder sågs av många inom det danska musiketablissemanget som snudd på landsförräderi.

Visst kan man spåra något av Lohengrins fanfarer och manskörer i Drot og Marsk, men det var mer i Schumanns musikdramatiska stil det nya hos Heise låg. Även om operan har några arior i dansk folkstil, som dansvisan om jungfrun som på väg till ottesången lockas ned i vågorna av vattenmannens harpospel, så domineras operan av mer genomarbetade scener.

Efter premiären på Det Kongelige Teater 1878 blev Drot og Marsk något av en nationalklenod och har framförts 199 gånger, senast i en uppsättning från 1993. Det råder nog ingen tvekan om att detta är det danska 1800-talets finaste opera (Carl Nielsen komponerade sina båda operor efter sekelskiftet 1900), kanske även hela Nordens.

Det Kongeliges teaterchef Kasper Holten har tidigare regisserat Drot og Marsk år 2000 på Den Jyske Opera i Århus, en uppsättning som också gick på turné runt om i Danmark och ner till tyska Flensburg.

Här samarbetar han med regissören Amy Lane från Covent Garden i London och förlägger handlingen till Heises egen tid, med en lätt stilbrytning av både medeltid och nutid.

Philipp Fürhofers symmetriska scenbild med dess rörliga och vridbara kulisser återger på insidorna kung Eriks slottsmiljö, en illusion av trygghet med naturmålningar och ljuslampetter som hårt kontrasterar mot utsidornas gråbrutala bunker. Anja Vang Kraghs frasande vackra klädedräkter ger med sin dämpade färgsättning hovfesterna en sober utformning.

Aase, en flicka av folket (den underbara lyriska sopranen Sofie Elkjaer Jensen) plockas av kungen upp som frilla till slottet, men dumpas snabbt när denne får ett nytt kjoltyg i sikte: den dygdigt sköna fru Ingeborg, vars man Marsk Stig lämpar av henne hos kungen medan han själv drar ut i krig mot Sverige.

Dramats höjdpunkt och förtätning är tredje aktens scen där den återvändande marsken konfronteras med den av Erik skändade hustrun. Det Kongeliges tillförlitlige baryton Johan Reuter och fina lyriska sopran Sine Bundgaard gör gripande operakonst av det trevande och spänningsfyllda mötet innan det står klart vad som hänt och Ingeborg vanärad tar sitt liv. Holten låter emellertid inte blodet skvala lika pubertalt utdraget som den gången i Århus inför en halvt förfärad publik.

Tenoren Peter Lodahl gör ett vokalt välslipat och psykologiskt trovärdigt porträtt av den infantilt arrogante kungen som gömmer sig bakom ett vip-rep och ångestriden hör hur knivarna slipas när det är för sent.

Hans kammarmästare Rane, som lockar honom ut i bakhållet, sjungs av den magnifike tenoren Gert Henning-Jensen med både lyster och genomslagskraft i den lättrörliga stämman. Hans sång om jungfrun är ett av operans pangnummer.

Det finns mycket av mytbildningen kring Don Juan i Drot og Marsk; hur vällustingen får sitt rättmätiga straff och den ambivalenta Aase (Elvira) som för sent kommer springande med kungens svärd. I sammansvärjningsscenen skymtar Macbeth, vars ”Arma Skottland!” här blir ”Arme land, hvor du vil lide!”

Slutscenen i denna starka uppsättning, med den mördade kung Erik framför Otto Baches historiska 1800-talsmålning på de sammansvurnas reträtt från den brinnande ladan i Finsterup, är synnerligen effektfull.

Peter Heises opera har den psykologiska komplexitet och musikaliska kvalitet som skulle kunna fånga en internationell operapublik. Det bevisar även Det Kongelige Kapel och dess excellente musikchef Michael Schønwandt, som aldrig tidigare dirigerat operan sceniskt, men väl gjort den på cd (Chandos, 1993).

Tänk om Stockholmsoperan för en gångs skull ville släppa sin historiska räddhågsenhet och pröva sina vingar med någon av Ivar Hallströms operor på liknande sätt?

Henry Larsson

Peter Heise: Drot og Marsk (Nyproduktion)
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 9 april 2019 (Premiär 23 mars 2019)
Regi: Amy Lane & Kasper Holten
Scenografi: Philipp Fürhofer
Kostym: Anja Vang Kragh
Ljus: Jesper Kongshaug
Koreografi: Jo Meredith
Dirigent: Michael Schønwandt
Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor
Kong Erik Klipping: Peter Lodahl
Marsk Stig Andersen: Johan Reuter
Fru Ingeborg: Sine Bundgaard
Rane Johnsen: Gert Henning-Jensen
Aase: Sofie Elkjaer Jensen
Grev Jakob af Halland: Morten Staugaard
Jens Grand: Simon Duus
Arved Bengtsen: Mathias Monrad Møller