Härlig Kärleksdryck bland höbalar och motorcyklar

Opéra National de Paris/Bastille, Paris, 13 november 2018
Gaetano Donizetti: L’elisir d’amore

Foto © Guergana Damianova

Parisoperan repriserar under hösten Gaetano Donizettis mästerverk Kärleksdrycken, på franska kallad L’Elixir d’Amour, i en uppsättning från 2006 signerad den franske operaregissören Laurent Pelly. Denna ljuvliga musikaliska belcanto-komedi om bondsonen Nemorinos förtvivlade försök att vinna Adinas kärlek och därmed bräda den självsäkre militären Belcore, tillhör numera standardrepertoaren på många av världens operascener.

Som det anstår ett av Europas bästa operahus har man i Paris alltid högkaratiga sångare i huvudrollerna; denna gång den italienska publikfavoriten Vittorio Grigolo och det amerikanska stjärnskottet Lisette Oropesa.

I Pellys charmerande uppsättning befinner vi oss i en liten landsortshåla i mitten av förra århundradet där befolkningen i tidstrogna kläder rör sig i en omgivning som markeras med höga elledningar, traktorer och den av unga män så hett eftertraktade nymodigheten: motorcykeln. Nemorino åker givetvis omkring i en sådan.

Första akten utspelas dock i huvudsak på en enorm höbal där solister och större delen av kören breder ut sig. Där finns även den åtråvärda Adina som slagit sig ner under en parasoll, medan Nemorino trånande smyger runt henne. Till och med sergeanten Belcore gör sin storstilade entré på toppen av denna imposanta höbal.

Hur skall den enkle bondsonen kunna vinna den till synes ointresserade Adinas kärlek? Som tur är dyker bedragaren doktor Dulcamara upp med en lastbil fylld med allehanda dekokter som han säljer till byborna. Händelsevis råkar han även ha den kärleksdryck till salu som den godtrogne Nemorino efterfrågar.

Huruvida det är trovärdigt att människor i en tid där man kan inhämta information via medier som radio och film verkligen skulle tro på en mirakeldoktor av Dulcamaras sort kanske man kan lämna därhän. Jag köper iallafall konceptet med hull och hår därför att jag i likhet med Nemorino vill tro på det.

Föreställningen är från första stund underhållande och den förtjusande lantliga dekoren får en operabesökare som vant sig vid obegripligheter med jättegrodor som kliver ner i glasburkar eller scenbilder som liknar fuktskadade väntrum på östtyska järnvägsstationer att jubla av glädje. Den inspirerade regin bjuder också på allehanda infall, som när en dresserad hund till publikens stora förtjusning springer i sporrsträck över scenen.

Men viktigast av allt är att Parisoperan bjuder på en verkligt välsjungen och musikaliskt förträfflig uppsättning av denna operapärla – och att det blivande kärleksparet Nemorino och Adina sjungs av två sångare av världsklass.

Den amerikanska sopranen Lisette Oropesa är kanske inte den mest skönsjungande Adina jag har hört, men hon har en uttrycksfull och fyllig lyrisk sopran med en imponerande andningsteknik som tillåter henne att med lätthet och utan skarvar manövrera sig igenom alla känslolägen. Framför allt så lyckas hon med trovärdighet i arian Della crudela Isotta få oss att acceptera att denna ändå förhållandevis upplysta unga dam på fullt allvar skulle intressera sig för något så fånigt som en magisk dryck som får hjärtat att vekna på den grymma Isolde.

Föreställningens otvivelaktiga stjärna är dock Vittorio Grigolo vars lyriska tenor klingar alltigenom förträffligt. Med sprudlande energi flänger hans Nemorino runt på scenen och med oförtruten glöd sjunger Grigolo partiet med sitt sedvanliga full-röst-läge som kryddas med spektakulära höjdtoner. Han befinner sig likväl hela tiden i rollen och är fullständigt sann i varje sekund i allt han sjunger. Som den världsstjärna han numera är, hänger han sig inte åt några stjärnmanér annat än de han har naturligt. Även i arian Una furtiva lagrima, där man möjligen kunde ha förväntat sig att Grigolo skulle lämna rollen för att få glänsa med sin fantastiska röst, är han fast förankrad i  Nemorinos överväldigande känsloliv. En vinst för helheten, men möjligen till förfång för den fagott som har den andra huvudrollen i denna aria, men som nu får spela med en aningen mer återhållsam klang.

Gabriele Viviani har en behaglig baryton, men kanske inte riktigt den rätta tyngden, och hans Dulcamara framstår mer som en apotekare som tror på sina egna produkter än en slipad lurendrejare. Étienne Dupuis som Belcore är chevaleresk i sin uniform, men saknar glans i rösten och den utstrålning som gör honom till en riktigt farlig motståndare för Nemorino. Man har svårt att egentligen förstå varför Adina skulle falla för denne militär i förskingringen. Adriana González är en ovanligt kraftfull Gianetta som uppenbarligen faller Belcore i smaken när han besegrad av Nemorino uppvaktar henne istället.

Orkestern låter alldeles förträffligt, hjälpt av den numera utsökta akustiken på Bastiljoperan, och den italienske dirigenten Giacomo Sagripanti hanterar Donizettis genialiska musik på ett tillfredsställande sätt. Inte minst är han föredömligt följsam i skeendet på scen till gagn för solisterna och den franska nationaloperans utmärkta kör. En glädjefylld kväll med andra ord. Vad finns det att inte älska i denna underbara opera?

Thomas Winberg

Gaetano Donizetti: L’elisir d’amore (L’Élixir d’amour)
Opéra National de Paris/Bastille, Paris, 13 november 2018
Regi/Kostym: Laurent Pelly
Scenografi: Chantal Thomas
Kostym: Ingo Krügler
Ljus: Joël Adam
Kormästare: Alessandro Di Stefano
Dirigent: Giacomo Sagripanti
Orchestre et Choeurs de l’Opéra national de Paris
Adina: Lisette Oropesa
Nemorino: Vittorio Grigolo
Belcore: Étienne Dupuis
Dulcamara: Gabriele Viviani
Gianetta: Adriana Gonzalez