Konserthuset, Göteborg, 12 december 2018
Igor Stravinskij: The Rake’s Progress
Foto: Barbara Hannigan © Marco Borggreve
Barbara Hannigan är kanske det mest inspirerande vi kan möta i konsertlokalerna idag. Den kanadensiska sångerskan har utvidgat sitt konstnärskap rejält de senaste åren, och Rucklarens väg är den första operan hon dirigerar i sin helhet. Hon testar gärna sina gränser och skulle säkert klassas som en populistisk publikfriare, om det nu inte var så att hon med total musikalisk träffsäkerhet rör sig långt utanför den förväntade standardrepertoaren. Att sjunga eller dirigera György Ligeti, Hans Abrahamsen och Alban Berg är lika självklart för henne som Haydn och Mozart.
Hanniganska upptåg är vi vana vid redan. Hon har sjungit och dirigerat Ligetis Den stora makabern klädd som skolflicka och hon ställer ut egna uttrycksfulla modellbilder i foajen inför sina konserter. Jag minns också när hon i Berwaldhallen inledde en konsert i totalt mörker, med ensam syrinx (panflöjt) någonstans i publikhavet, för att från ingenstans plötsligt stå barfota i strålkastarna på pulten, dirigerande och sjungande Luonnotar på finska (!). Det finns en tanke med varje detalj i det Hannigan gör; i klädvalen eller i modellbilderna, i repertoarvalen och övergångarna eller bara i det lilla faktum att Luonnotar och Syrinx var komponerade av Sibelius och Debussy samma år. Dessa detaljer vi kan vara säkra på att de finns där, även om man inte alltid noterar dem. Så kändes det även beträffande detta halvsceniska framförande av Rucklarens väg i Göteborg.
Redan från starten när Hannigan själv går runt med rökaggregaten så förstår man att hennes idéer och inspiration finns i hela föreställningen. Denna gång i tätt samarbete med regissören Linus Fellbom och hans övervakande känsla för ljussättning och scenisk dramatik i det lilla formatet. Här finns en enkelhet, med en box mitt på scenen, tätt omgiven av orkester och kör.
Rucklarens väg är en både lättsam och djup opera där man kan hitta tolkningsmöjligheter i varje fras. Hannigan har valt sångare inom sitt mentorsprogram ”Equilibrium” och det känns från första tonen att inget denna kväll är en tillfällighet utan allt andas perfektionism.
Solisterna känns ljuvligt närvarande, men det är svårt att inte särskilt notera Aphrodite Patoulidou som Anne Truelove, en roll som Hannigan sjungit själv och kan i detalj. Men även John Taylor Ward, som gör Nick Shadow väldigt lik Döden i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet: lömsk, lurig och följer sin herre som en skugga. Men han får aldrig med sig Tom Rakewell in i döden, bara in i sinnessjukdom.
Rucklarens väg är en neoklassicistisk opera, rimligt lättlyssnad och inte alltför sällan framförd i operahusen. Så sent som 2010 sattes den även upp på Göteborgsoperan. Det är en historia om mänsklig lättja och förgänglighet, och har en inte allt för liten portion av moralistisk pekpinne i sig.
Att framföra operan halvkonsertant är lysande idé. Hannigan har en nära relation med Göteborgssymfonikerna som Artist in Residence. Hon vet att det finns en vilja och förmåga att tänja på gränser i konserthuset. Orkestern och vokalensemblen är inspirerade av hela projektet och jag har svårt att tänka mig en mer kongenial uppsättning än denna med sin tydliga Hanniganska personliga touch.
Jag kan inte ge något annat än full pott för detta tretimmars äventyr, en njutningens kväll, lite lekfull och mycket nyskapande. Opera på ett nytt sätt. Kvällens föreställning spelades in och jag ser med förväntan fram emot att få se detta på film. Barbara Hannigan håller fortsatt tät kontakt med de svenska konserthusen, och vi får hoppas att det håller sig så ännu ett tag, innan konsert- eller operahusen i Berlin, London etc helt lägger beslag på henne.
Anders Wikström
Igor Stravinskij: The Rake’s Progress (halvkonsertant)
Konserthuset, Göteborg, 12 december 2018
Regi och ljusdesign: Linus Fellbom
Kostym: Anna Ardelius
Göteborgs Symfoniker & Vokalensemble
Dirigent: Barbara Hannigan
Anne Truelove: Aphrodite Patoulidou
Tom Rakewell: William Morgan
Nick Shadow: John Taylor Ward
Baba the Turk: Kate Howden
Father Truelove: Erik Rosenius
Sellem: Ziad Nehme
