Blogg

Denna fullskaliga ensemble på runt 90-100 musiker verkar i den dubbla rollen som operaorkester på Grand Théâtre de Bordeaux och som symfoniorkester i den relativt nybyggda konserthall som bär namnet Auditorium. I den senare lokalen bjöds det den sista oktober på en klangfylld Halloweenkonsert under ledning av den unga och begåvade schweizisk-australiensiska dirigenten Elena Schwarz.

Upptakten blev Modest Mussorgskijs välkända En natt på Blåkulla, som vi svenskar brukar kalla stycket, i arrangemang av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Det blev en flott inledning där orkesterns alla sektioner visade sig från sina allra bästa sidor. Möjligen att brasset ibland blev alltför dominerande vilket naturligtvis är en fälla lätt att falla i. Men stråkarna visade upp en fullödig klang och stämledarnas soloinsatser i träblåset höll en fin nivå samtidigt som dirigenten spetsade till viktiga detaljer.

Edvard Griegs Peer Gynt-svit nr 1 följde sedan med satserna Morgonstämning, Åses död, Anitras Dans och I bergakungens sal, där spelet var på topp och alltigenom inkännande. Återigen fångades man av stråkarnas varma och täta klang och detaljrikedomen i framför allt träblåset. Virtuost orkesterspel presterades före paus med ”Trollkarlens lärling” av Paul Dukas, där musikerna visade upp en hel palett av färgrikedom och där aftonens dirigent gavs fritt spelrum i en glansfull tolkning.

Om den första konserthalvan upptogs av tre välkända orkesterklassiker så avslutades konserten efter paus med ett udda verk på symfonirepertoaren. Av Sergej Prokofjevs sju symfonier så är det väl i stort sett bara nummer 1 och nummer 5 som räknas till de regelbundet framförda i genren. Den tredje i c-moll, uruppförd av Pierre Monteux i Paris 1929, är en raritet med musikaliskt material hämtat från operan Den flammande ängeln. Stilistiskt är symfonin ett mischmasch av impressionism, expressionism och neoklassicism, därtill med en del senromantiska drag. Inte desto mindre bär den en del av tonsättarens omisskännliga drag i fråga om melodik och rytmik.

Under trettiofem minuters tid briljerade orkester och dirigent med en fullödig tolkning av ett tekniskt och musikaliskt ytterst krävande verk och publikens stormande ovationer gick inte att ta miste på. Det franska musiklivet utanför Paris kan vara värt en omväg.

Sven Andersson