2020-03-09 

Gudomlig kvinnorevolt i lysande Offenbach-operett

Malmö Opera, Malmö, 1 mars 2020 (Nyproduktion)
Jacques Offenbach: Orfeus i underjorden

 

Det var för väl att åtminstone Malmöoperan noterade Offenbachs 200-årsjubileum, även om det så att säga är fem över tolv då jubiléet inföll förra året. Fem över tolv för Offenbach, men inte för Malmö Stadsteater som det hette från början, och som visserligen fyllde 75 i höstas, men fortfarande är inne i en jubileumssäsong.
Vad passar då bättre än att anknyta till teaterns en gång så stolta operettradition med den franska operettens kung, tillika ”Mozart vid Champs-Elysées”, Jacques Offenbach?

Det var i själva verket Offenbach som lyckades med det Wagner hade föresatt sig i sina allkonstverk; nämligen att förena ord och ton i ett odelbart ett. Det ansåg i alla fall på sin tid den österrikiske satirikern och dramatikern Karl Kraus. För även om Offenbachs musik lever högt på sin espri och outsinliga melodirikedom så är dess essens den minutiöst tonsatta verbala slagfärdigheten.

Orfeus i underjorden var Offenbachs första helaftonsoperett – och stora genombrott, även om kritiken inte alls var enbart nådig när denna halsbrytande parodi på Glucks opera Orfeus och Eurydike gick upp på Offenbachs egen teater Bouffes-Parisiens 1858. Här har man emellertid valt en version av operetten från Théâtre de la Gaîté 1874.

I en högreståndssalong pågår förberedelserna inför dagens gudamiddag. I personalstaben ingår den temperamentsfulla tjänsteflickan Eurydike som tröttnat på sin violingnisslande make Orfeus/Paganini (Martin Vanberg) och inlett ett vänsterprassel med trädgårdsmästaren, tillika underjordens härskare Pluto (en utsökt Richard Hamrin). Eurydike sticker sig på en slända, men istället för att falla i hundraårig sömn hamnar hon med Plutos hjälp i underjorden. Ingen är gladare än Orfeus själv som nu ostört kan fortsätta skriva sina violinkonserter.

Middagssammankomsten formerar sig snart som ett kvinnouppror, naturligtvis mot ”patriarkatet”, inte helt opassande just här dock där gudarnas familjeöverhuvud och härskare över Olympen, Jupiter (Loa Falkman), likt en Jarl Kulle i Fanny och Alexander håller sövande utläggningar om familjelivets lycka för de gudomliga sömntutorna runt bordet.

Det är överdådigt och roligt så det förslår, inte minst när Jupiter förvandlas till en amoröst uppvaktande fluga och galenskaperna i den uppsluppna underjorden svämmar över alla breddar till Offenbachs berömda can-can.

Den norska sopranen Eir Inderhaug är som Eurydike ett fynd med sin dråpliga slagfärdighet och gnistrande koloratursopran. Malmö Stadsteaters gamla primadonna Marianne Mörck tar under föreställningens gång sällan ton, men tar sig ton som den guldfärgsförgyllda teatermusan Thalia, en roll skräddarsydd enkom för henne.

Replikerna är rappa med kulturpolitiska slogans som: ”teaterkonsten ska inte behöva bära sig själv – den behöver bäras” när hon trampar runt och beskäftigt vrider om näsan på pappa Jupiter när hans repliker inte sitter som de ska. Tillsammans liknar de båda mer ett strävsamt gammalt par, medan den riktiga frugan, äktenskapsgudinnan Juno (Maria Streijffert) missnöjt printar ut skilsmässopapper från tingsrätten, sin gudomliga kallelse till trots.

Richard Söderbergs Vän av ordning skojar om sitt eget ”hejsan-svejsan-sällskap därnere i Ystad” och sjunger flott på gammalt hederligt operettmanér, men kan sen tydligen inte avstå från att vara lite för mycket av sig själv.

Skådespelaren Johannes Wanselow kammar hem poäng om sitt usla liv som vakthund och smågudinnorna Klara Ek (Diana), Annie Fredriksson (Venus) och Kristine Nowlain (Cupido) levererar klangskönt sina kupletter när de inte är i vägen för snabbhetens och sändebudens gud, Merkurius (Conny Thimander) som senkommen till middagsbjudningen ilar runt på sin sparkcykel.

Och visst är Anja Vang Kraghs överdådiga kostymering en ögonfröjd, Andreas T. Olssons språkbearbetning underfundig och kvick, även om metoo-referensen med namns nämnande av den så kallade kulturprofilen kunnat besparas.

I orkesterdiket sätter den utomordentlige Tobias Ringborg och Malmö Operaorkester kärleksfullt sprätt på Offenbachs melodier som förvisso kräver sin grannlaga uppdatering av textmässiga dagsaktualiteter för att kunna vara till fyllest.

Det är ett vågspel att sätta upp ett stycke som gycklar med någonting som för många idag är ett bildningsmässigt svart hål. Men på något sätt måste man också fortsätta låtsas som att det fortfarande finns ett gammalt hederligt kulturarv att driva gäck med. Och det gör man med kvalité och mod på Malmö Opera

Henry Larsson

Jacques Offenbach: Orfeus i underjorden (Nyproduktion)
Malmö Opera, Malmö, 1 mars 2020 (Premiär 14 mars 2020)
Regi: Elisabeth Linton
Scenografi: Julia Hansen
Kostym: Anja Vang Kragh
Koreografi: Miles Hoare
Manusbearbetning & översättning: Andreas T. Olsson
Dirigent: Tobias Ringborg
Malmö Operaorkester & -kör
Vän av ordning: Rickard Söderberg
Eurydike: Eir Inderhaug
Pluto: Richard Hamrin
Orfeus: Martin Vanberg
Jupiter: Loa Falkman
Juno: Maria Streijffert
Thalia: Marianne Mörck
Merkurius: Conny Thimander
Diana: Klara Ek
Venus: Annie Fredriksson
Cupido: Kristine Nowlain
Mars: Nils Gustén
Minerva: Naja Monrad Hansen
Bacchus: Nils Olsson
Morfeus: Jonas Samuelsson
Poseidon: Eric Roos
Vulcanus: Tobias Nilsson
Ceres: Laine Quist
Fortuna: Katarina Lundborg
Nike: Marie Degener Troelsen
Veritas: Suzanne Flink
Kerberos: Johannes Wanselow

image_pdf