Foto: Bernd Uhlig

2022-06-05 

Gastkramande Jenůfa i Berlin

Staatsoper unter den Linden, Berlin, 29 maj 2022

Leoš Janáček: Jenůfa

Har man på näthinnan Götz Friedrichs epokala uppsättning av Leos Janaceks Jenůfa på Stockholmsoperan med Elisabeth Söderström och Kerstin Meyer, så är ribban högt lagd när man bekantar sig med en ny tolkning.

Den aktuella produktionen på Staatsoper i Berlin i regi av Damiano Michieletto lämnar dock inget att önska. Den hade premiär 2021, mitt under pandemin, och därför fick sändas digitalt. Då med Simon Rattle som dirigent och Camilla Nylund i huvudrollen. Premiären bejublades av recensenterna och den finns att se på DVD.

Nu, 2022, står unge Thomas Guggeis på pulten. Den tidigare assistenten hos Daniel Barenboim har eleverat sig till en av de mest lovande dirigenterna i sin generation. 2023 efterträder han Sebastian Weigle som chefsdirigent på Frankfurtoperan, endast trettio år gammal. Här och nu gjorde han en driven och säker tolkning av Janaceks säregna tonspråk. Detaljerat utan att bli närsynt, febrigt intensivt men ibland några decibel för starkt för att låta sångarna nå fram över diket.

Med teatermannen Damiano Michieletto är dramat i säkra händer. Han förlägger handlingen till ett obestämbart 1950-tal och gör ett gott hantverk med detta närmast outhärdliga drama om tillit, kärlek, svek, mord och förlåtelse. Scenografin av Paolo Fantin ger ett egenartat, mycket poetiskt uttryck. Vi befinner oss i ett fryst rum med kala isbelagda väggar. Ett uppochnedvänt isberg sänker sig sakta över från tågvinden för att i sista scenen droppa smältvatten över isvaken som uppstått i scengolvet ur vilken det dödade barnet plockas upp. Här tar också Kostelnička Buryjovka plats för att stilla invänta sitt öde samtidigt som solstrålarna bryter fram genom väggarna och välkomnar Jenufa och Laca ut till framtiden.

Trion Asmik Grigorian (Jenufa), Evelyn Herlitzius (Kostelnička Buryjovka) och Hanna Schwarz (farmor Buryjovka) svarar för en teaterupplevelse som i kontrast till den nedkylda scenografin bränner sig genom märg och ben. Grigorian är ju idag en av de främsta, med filigran noggrannhet hittar hon alla nyanser som Janacek skrivit in i rollen. Herlitzius, som mest har hållit sig till de stora tysktalande scenerna, har dragit sig tillbaka från Brünnhilde och Elektra och tagit steget till roller som Ortrud och som här Kostelnička . Som alltid lägger hon i dagen sitt sceniska kunnande, skådespelerska som hon ursprungligen är. Och, för alla med långt operaminne var det förstås ett kärt återseende av Schwarz, Fricka i Chéreaus legendariska Ring i Bayreuth 1976.  Vad ska man säga om en 79-åring som fortfarande förmår att skicka repliker av massiv tyngd i ton och klang. Bara att ödmjukt tacka och ta emot!

De manliga huvudrollerna hämnar lätt i bakgrunden i denna opera, lite av randfigurer utanför spänningsfältet mellan de tre kvinnliga huvudrollerna. Stefan Rügamer som Laca Klemeň och Alexey Dolgov som Števa Buryja är emellertid rutinerade nog att fullt ut fylla sina roller både sceniskt och vokalt, den förre med en utpräglad karaktärstenor, den senare lyrisk åt det dramatiska hållet.

Även övriga medverkande solister och Staatsopers kör gjorde detta till en helgjuten föreställning väl värd att besöka även nästa säsong då den spelas med samma besättning och dirigent.

Alexander Husebye

image_pdf