Fyra fyror Brahms

Johannes Brahms: Symfonier nr 1 – 4

Scottish Chamber Orchestra / Robin Ticciati
LINN CKD601 (2 CD)

Staatskapelle Berlin / Daniel Barenboim
DG 4835251 (4 CD)

Boston Symphony Orchestra / Andris Nelsons
BSO Classics 1701/03 (3 CD)

Tampere Sinfonietta / Mario Venzago
Sony 19075853112 (3 CD inkl. de två serenaderna)

Foton © LINN – © DG – © BSO Classics – © Sony

Skivbolagen ger inte ut kompletta cykler av Brahms symfonier särskilt ofta. Symfonierna spelas istället in och ges ut separat, och samlas kanske ihop till en box när alla är utgivna.  Det senaste året har Deutsche Grammophon, BSO Classics, Sony och Linn valt att ge ut kompletta cykler direkt. Det föranleder till denna jämförelse av dem.

Två av dem är klassiska tolkningar; i Karl Böhms, Otto Klemperers och Herbert von Karajans anda. Två av dem har ett modernare anslag, med kammarorkestrar, snabba tempi och utnyttjar detta till att framhäva mer krispiga nyanser. Nytänkande är välkommet inom den klassiska musiken och även om de två senare står för detta är de inte först att tolka Brahms på detta sätt. När Charles Mackerras 1997 kom ut med alla Brahmssymfonierna och även när Paavo Berglund gjorde det något år senare med små orkesterbesättningar (50-60 musiker i s.k. Meiningen-stil) rörde det om lite bland kritikerna. Var det ok att spela den store Brahms så här?

Även Roger Norrington, John Eliot Gardiner, Andrew Manze, Thomas Dausgaard och flera andra har provat samma grepp med små ensembler. Ibland med tidsautentiska instrument, ibland inte.

Brahms symfonier är centrala i den västerländska orkestertraditionen och kanske de främsta romantiska symfonier som någonsin skrivits. Få musikälskare kan ha undgått dem. Man finner lätt egna favoriter bland de fyra verken, men även favoriter bland tillgängliga inspelningar. I mitt umgänge möter jag nog mest Karajanfrälsta, men även Georg Solti, Riccardo Chailly och George Szell, Antal Doráti har sina fans.

Så hur står sig nu de fyra nya cyklerna?

Man bör tänka utifrån ett framtidsperspektiv när man bedömer en ny inspelnings kvalité. Kommer vi att lyssna på dessa om 5, 10 eller 20 år? Kommer de finnas med bland kritikernas referensinspelningar om 30-40 år; på samma sätt som Wilhelm Furtwänglers, Klemperers, Adrian Boults och Karajans inspelningar fortfarande gör än idag?

Denna gång är mitt svar: Ja, två av dem. Men knappast alla fyra.

Med min förkärlek för nytänkande kan man då tro att jag tycker Mario Venzago och Robin Ticciati kommer bestå, men så är det inte.

Venzago och Ticciati har onekligen mycket som berör och inspirerar, men jag tror inte de kommer spelas frekvent om 20-30 år. Möjligtvis då Gävlesymfonikernas tidigare chefsdirigent Robin Ticciati, då han spås en lysande karriär och säkert kommer att återkomma till dessa verk. Göteborgssymfonikernas förre chefsdirigent Mario Venzago kommer förmodligen inte finnas med på samma sätt då.

Venzago har spännande idéer och det finns magiska detaljer i de långsamma satserna, men det känns inte helt logiskt i alla delar, och det har med hans tempohantering att göra. Venzago har klart starka åsikter om musiken, men det blir ibland egenheter som inte alltid får musiken att lyfta. Lyssna på inledningen av treans final där tempoförskjutningar stör rytmen och linjen. Den snabba starten på ettan håller också på att få den fina finska orkestern att snubbla framlänges. Det behövs stabilare handlag från pulten.

Ticciati känns tryggare än Venzago. Han är generellt mer naturlig i sina tempoval och har uppenbart lättare att få ett mjukare flöde i musiken. Det mesta är snabbt, även i hans tolkningar, men betydligt mer harmoniskt tilltalande.

Lyssna exempelvis på allegrettosatsen eller finalen på trean, jämför med Venzago och ni förstår vad jag menar. Men även Ticciati bleknar dock på sina ställen. Lyssna på Mackerras med samma skotska orkester. Ticciati är idérik, men saknar ännu Mackerras hela erfarenhet.

Så till tungviktarna, Daniel Barenboim och Andris Nelsons, två giganter i den klassiska musikvärlden idag. Båda har, till skillnad från Venzago och Ticciati, stora världsorkestrar framför sig. Orkestrar som låter stråkarna sjunga och blecket glänsa, med musiker som kan musiken utan och innan och levererar en makalöst homogen ljudkropp.

Redan i starten av Barenboims etta känner man den tyngd och den puls som få inspelningar får till. Både Barenboim och Nelsons tolkar musiken med en dignitet baserad på erfarenhet och kunskap. Trots detta finns ingen trötthet eller brist på driv.

Nelsons är möjligtvis aningen mer välspelad, men är inspelad live så lyssnar man noggrant kan man ana ett och annat misstag eller en mindre hostning i publiken.

Nelsons driver på orkestern lite hårdare än Barenboim, men det är mest en smaksak vad man föredrar där. Både Nelsons och Barenboim kommer användas som referensinspelningar framöver. Kanske mer så Barenboim, då Deutsche Grammophon väger lite tyngre än BSOs eget skivmärke.

Lyssnar man på inspelningarna streamat (alla utom Ticciati finns idag på Spotify) spelar det ingen roll, men Barenboim har en uppenbar nackdel att varje symfoni är på en egen CD, vilket gör att boxen kräver fyra CD och priset blir därefter, för att inte tala om de upprepade skivbytena man måste göra i CD-spelaren.

Venzago har där en klar fördel, då Sony även tagit med de båda tidiga serenaderna, vilka görs riktigt bra, och får ändå in allt på tre CD.  Ticciati lyckas med sina snabba tempi leverera symfonierna på två CD. Nelsons behöver tre.

Om man snabbt vill lyssna lite på dessa inspelningar och vill få en klar bild av skillnaderna mellan tolkningarna, så spela 2-3 minuter av början av finalen i den tredje symfonin. De minuterna säger det mesta om hur Barenboim, Nelsons, Ticciati och Venzago ser på Brahms.

Så summerat:

Välj Barenboim och Nelsons för full underbar njutning, även om det kostar lite.  Välj Ticciati för att få uppleva en fin modern Brahms, och Venzago om medskickade serenader är av intresse.

Men lita på mig. Vi kommer minnas Barenboims mustiga breda tolkningar och Nelsons kraftfullhet om 30 år, tillsammans med Karajan, Chailly, Boult, Szell, Klemperer, Solti och några till.

Anders Wikström