Don Carlo på Bayerische Staatsoper © Wilfried Hösl

2022-10-06 

Fullödig inramning av Verdis Don Carlo

Bayerische Staatsoper, München, 2 oktober 2022

Giuseppe Verdi: Don Carlo

Hela tjugotvå år har Jürgen Roses uppsättning av Giuseppe Verdis Don Carlo på nacken och när man väl ser den så inser man att det egentligen inte finns någon anledning att ersätta den med en ny. Det är regiteater men som i stort sätt helt följer angivelserna i librettot utan att bjuda på några större överraskningar. Uppsättningen är också rätt religionskritisk, vilket känns ganska vågat i det katolska Bayern.

Verdis opera, som bygger på Friedrich Schillers frihetsdrama från inkvisitionens Spanien med ett upproriskt Flandern i fjärran, finns i fyra olika versioner: den franska urversionen i fem akter (inklusive balett) som fick sin urpremiär på Parisoperan 1867, den första  italienska versionen i fem akter (också den med balett) från Neapel 1872, en senare omarbetad fyraaktsversion (på italienska) för La Scala 1884 – som förmodligen varit den mest spelade versionen av operan på senare år – men också en italiensk version i fem akter utan balett från 1886, den så kallade Modenaversionen som här är aktuell.

Scenografin, också av Rose själv, är minimalistisk och består av ett svart rum med ett enormt staty av “Jesus på korset”. Under autodaféscenen öppnas scenen upp och ett visuellt spektakel med allt vad det innebär äger rum. Rose behandlar handlingens karaktärer med regimässig omsorg och även om det inte förekommer några större sceniska ändringar, med undantag för autodaféscenen, så håller uppsättningen ihop förvånansvärt bra. Don Carlo utspelar ju sig på flera olika ställen och sträcker sig från Fontainebleauskogen i Frankrike och slutar i San Yuste-klostret i Spaninen, men detta till trots förmår Jürgen Rose fånga mörkret och brutaliteten i operan och få ihop en kompakt helhet.

Sångligt är det tyvärr rätt ojämnt. Barytonen Igor Golovatenko och mezzosopranen Clémentine Margaine bjuder på lysande insatser i rollerna som Rodrigo Posa respektive prinsessan Eboli. Golovatenkos varmt kraftfulla stämma ger Rodrigo en mycket sympatisk och passionerad karaktär, medan Margaine både har tyngd och tessitura för den intriganta och ångerfulla Eboli, inte minst i den temperamentsfulla och krävande arian O don fatale. Den här kvällen var hon helt enkelt vokalt överlägsen.

Resten av besättningen lämnar tyvärr en del i övrigt att önska. Basen Dmitry Belosselskiy har inte tillräckligt med pondus och djup i rösten för Kung Filips parti, och inte heller övertygar Rafał Siwek som storinkvisitorn – här behövs det betydligt mer tyngd och svärta i stämman för denna brutala karaktär. Ana Maria Martinez har visserligen en tämligen passande sopranklang för Elisabettas parti, dock flyter övergångarna mellan registren inte särskilt bra och hennes tolkning är ganska intetsägande.

I titelrollen är tenoren Stehen Costello ute på hal is – hans röst må leverera en bra Hertig i Rigoletto eller Alfredo i La traviata, men Don Carlo är ett par nummer för stort för honom. Visserligen sjunger han rätt kontrollerat och tonsäkert, men rösten saknar all dramatik, passion och mod som partiet kräver. Att smälla upp ett högt H när man höjer svärdet i faderns/kungens ansikte i slutet av tredje akten har en helt annan dramatisk betydelse än de flesta höjdtoner som tenorer kan briljera med – det räcker inte med att bara sjunga rätt ton och hålla den länge.

Kvällens stora hjälte är utan tvekan den unge italienske dirigenten Andrea Battistoni. Hans sätt att handskas med Verdis partitur påminner om gamla italienska mästare som Gianandrea Gavazzeni, Fernando Previtali och Oliviero de Fabritiis, som kunde det italienska operahantverket på ett helt annat sätt än de flesta andra. Battistoni håller kör och orkester mycket tätt och levererar en glödhet och passionerad tolkning av musiken. Han håller också en tydlig balans mellan sångare och orkester kvällen igenom. En speciell eloge också till solocellisten som mycket känslofyllt ackompanjerar Filips monolog i början av fjärde akten. Jag kan inte minnas när jag hörde ett så fantastiskt solo i denna aria, och då räknar jag med såväl liveframföranden som skivinspelningar.

Yehya Alazem